Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
REDAKTÖR: FRITHIOF H STENHAGEN
Häfte 11
Årg. 73
Organiska jonutbytare och (leras användning
13 nov.
1943
Organiska jonutbytare och deras användning
CIVILINGENJÖR NILS NILSSON, LSTF, STOCKHOLM
Material med jonutbytande egenskaper ha varit
kända sedan lång tid lillbaka. Redan 1850
publicerades i Royal Agronomical Society en artikel
över jonutbytande egenskaper hos åkerjord.
Enligt senare undersökningar har också konstaterats
förekomsten av två olika grupper jonutbytare i
jord, nämligen å ena sidan oorganiska ämnen av
zeolittyp och å andra sidan organiska ämnen,
såsom humusämnen. De material, som senare
kommit till praktisk användning, ha huvudsakligen
varit oorganiska jonutbytare av zeolittyp, vilkas
användning dock uteslutande begränsat sig till
katjonutbyte. Praktiskt användbara material för
anjonutbyte voro okända ända till mitten av
1930-talet. Då publicerade två engelska forskare Adams
och Holmes resultaten av en serie
undersökningar över vissa konsthartser med såväl katjon- som
anjonutbytande egenskaper. Det rörde sig härvid
huvudsakligen om två grupper av konsthartser,
nämligen:
kondensationsprodukter av sura aromatiska
föreningar (flervärdiga fenoler eller naturliga
garvämnen) med formaldehyd, vilka besitta
kat-jonutbytande egenskaper,
kondensationsprodukter av mestadels
aromatiska aminer med aldehyder, vilka uppvisa
anjonutbytande egenskaper.
Dessa hartsutbytare äro nära besläktade med
konsthartserna, som emellertid äro kemiskt
indifferenta, då sura och basiska restvalenser till
följd av framställningsmetoderna praktiskt taget
saknas. Denna kemiska indifferens utgör ju oftast
en förutsättning för dessa hartsers användbarhet
för tekniska ändamål. Hartsutbytarna däremot
äro kemiskt mycket reaktionskraftiga ämnen.
Deras kemiska grundkaraktär av högmolekylära
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 12 mars 1943.
DK 517 : 541.132 : 66
syror eller baser söker man vid framställningen
i möjligaste mån bevara och i stället förstärka
genom inbyggnad av särskilt för jonutbyte
lämpade aktiva grupper.
Hartsutbytarna kunna som polyvalenta fasta
syror resp. fasta baser reagera reversibelt med
elektrolyter. Man kan sålunda skriva reaktionen
på följande sätt:
vid katjonutbyte
H-harts + NaOH Na-harts + H20
Na2-harts + CaS04 sp* Ca-haiis + Na2S04
Ga-harts + 2 HCl H2-harts + CaCl2
vid anjonutbyte
OH-harts + HCl Cl-harts + H20
Clo-harts + Na2S04 S04-harts + 2 NaCl
S04-harts + 2 NaOH (OH)2-harts +Na2S04
Härvid förutsättes blott att hartsutbytarna äro
olösliga och beständiga i de lösningar, i vilka de
reagera.
Framställning av hartsutbytare
Som grundskelett för de flesta hartsutbytare av
sur karaktär kunna anses gälla hartser av
en-eller flervärdiga fenoler med formaldehyd, alltså
hartser av bakelittyp (fenoplaster), under det att
hartsutbytare med basisk karaktär som
grundtyper ha kondensationsprodukter av aniliner med
aldehyder (aminoplaster). Genom införande av
starkt sura resp. starkt basiska radikaler, såsom
aromatiskt eller alifatiskt bundna sulfonsyror
resp. aromatiska eller alifatiska polyaminer eller
ammoniumföreningar, erhållas blandhartser,
vilkas egenskaper kunna varieras inom vida gränser.
Hartserna ha gelstruktur och få därigenom till
följd av den stora inre ytan stor reaktionsför-
13 mars 1943
K 91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
