Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
En bestämning av S-värdet är relativt enkel, och
metoder härför ha beskrivits i litteraturen". Enligt Endell—
Vageler kan man, efter bestämning av de utbytta
jonmängderna vid behandling av ett material med två
lösningar av olika koncentration, beräkna S-värdet med hjälp
av en av Vageler modifierad form av Pauli—Valkos
"mass-verkningslag för ideala kolloidytreaktioner".
Civilingenjör Nilsson: Bestämningen av den absoluta
jonutbyteskoefficienten har vid jämförande undersökning
av flera jonutbytesmaterial liten praktisk betydelse. I
praktiken kommer den absoluta utbytesförmågan aldrig
att uppnås, utan filtreringen avbrytes exempelvis vid
vanlig avhärdning när resthårdheten uppnår ett visst värde,
t.ex. 0,1 eller 0,2°dH.
En annan faktor som bör beaktas är selektiviteten hos
materialet. Under det att hos många silikatutbytare
rest-hårdheten i filtratet endast långsamt stiger vid
begynnande utmattning hos materialet, sker genombrottet
hastigt vid exempelvis Wofatiterna. Sättes 0,1 °dH som högsta
tillåtna resthårdhet i filtratet betyder detta att vid
silikat-utbytarna endast kanske 60 à 70 % av den absoluta
av-härdningsförmågan kan praktiskt utnyttjas under det att
motsvarande siffra för Wofatiterna kanske blir 90 %.
Värdet av att bestämma den absoluta utbyteskoefficienten
synes mig därför tvivelaktigt med hänsyn till den
praktiska användningen.
Ingenjör E Bengtsson, Höganäs: Bestämningen av
absoluta jonutbyteskoefficienten har mycket liten praktisk
betydelse då en så avgörande faktor som reaktionstiden
ej tagits hänsyn till. Eftersom reaktionstiden mellan
jon-utbytaren och en vattenpartikel är mycket låg, blir en
variation av denna faktor mycket störande, och följaktligen
är den av föredragshållaren påtalade provningsmetoden den
enda tillförlitliga, när det gäller mätningar för materialets
praktiska användning.
Zeoliternas användning i samband med utbyte av
vätejoner med basutbytare har över huvud taget icke
ifrågasatts, utan i detta samband talades endast om
användandet av basutbytare på kolbasis eller konstharts. Detta är
även alldeles riktigt och det råder inget tvivel om alt
konsthartsprodukterna äro synnerligen förnämliga ur alla
synpunkter.
I detta sammanhang vill jag omnämna en upptäckt, som
tydligen förklarar, varför zeoliterna ej kunna användas
i samband med starka syror. Det förhåller sig nämligen
så, att om man med hjfilp av mineralsyra
(koncentrationen är likgiltig) bildar en vätezeolit, dvs. vätejonen ingår
som bas i en basutbytare av natrium-aluminium-silikattyp,
finaer man att denna förening ej är stabil, utan här sker
en inre omlagring som ger sig tillkänna därigenom att,
om materialet «fter några timmar genomspolas med en
natriumkloridlösning, icke som väntat erhålles HCl utan
aluminiumklorid. Samtidigt sker en nedbrytning i
materialets struktur.
Enligt tabell 2 skulle silikatmassorna endast vara
användbara på neutrala vatten. Detta är emellertid ej fallet
med den svenska naturprodukten av silikaltyp, eftersom
denna vid tillverkningen behandlas genom en
härdnings-metod, varigenom den liar blivit betydligt okänsligare för
såväl sura som alkaliska vatten än många andra produkter
av liknande ursprung. Visserligen förekommer det, speciellt
i Sverige, sådana vatten, som i längden skulle kunna
nedbryta en silikatmassa, men dess bättre är detta endast
undantag. En avgörande faktor för nedbrytningen av
silikatmassorna är vattnets halt av kiselsyra. Som exempel
kan således nämnas, att kiselsyrafattiga, saltfattiga och
•• Hissink: Träns. Faraday Soc. 20 (1924—25).
Bray—Whtli.hite : Industr. Engng Chem. Analyt. Ed. I
(1929) s. 144.
Bruin: Trå vaux Chim. Pays-Bas (1936) h. 3.
E.vuell—Vageler: Ber. Deutschen Keram. Ges. 13 (1932).
alkaliska vatten med tiden upplösa silikatmassor, då
däremot ingenting händer om vattnet är rikt på kiselsyra och
salthaltiga vilket ju oftast är fallet med naturliga, hårda
vatten. En ganska kraftig pH-variation kan då tillåtas.
Återkommande till avsaltning av vatten genom
katjon-anjonutbyte kan jag nämna, att vid en clektrogalvanisk
anläggning i Coventry kunde avsaltningen göras
ekonomisk genom att avfallssyror och avfallslutar kunna komma
till användning för regenereringen.
Som exempel på den mångsidiga användningen av
jon-utbytare kan anges silversand, uppbyggd på en basutbytare,
att användas enligt det kända katadynsilverförfarandet.
Såsom en spekulation av mera kuriositetsintresse kan
ytterligare nämnas ett patenterat förfarande att behandla
vatten mot algbildning genom att leda vattnet genom en
Cu-zeolit, därefter genom ett kontaktruin och slutligen
genom en Na- eller Ca-zeolit, varvid Cu ånyo skulle tas upp.
Sedan all Cu vandrat från den ena behållaren till den
andra var det föreslaget, att ifrågavarande behållare
omkopplades.
Ett stort användningsområde för jonutbytare får man,
när man börjar spekulera i framställning av katalysatorer
eller kontaktsubstanser. Med hjälp av basutbyteseffekten
kan man i materialet på en stor yta utbreda den metalljon
som önskas samt därefter om så önskas överföra denna
till oxid eller i någon annan form. För sådana
kontaktsubstanser, som senare skola vara utsatta för hög
temperatur, kunna i de flesta fall endast silikatprodukterna
komma i åtanke.
Ingenjör Nilsson omnämnde spekulationer alt
använda basutbytare för avkalkning av komjölk. I liten
utsträckning har detta redan börjat tillämpas i England
sedan kort före krigsutbrottet. Likaså ha basutbytare
börjat användas i vissa delar av England för att avlägsna
bly ur dricksvatten, enär uppmärksamheten under de
senaste åren före kriget hade börjat riktas på
blyförgiftningar, som speciellt förekommo vid användning av
saltfattiga, huinusrika vatten.
Civilingenjör Nilsson: Ingenjör Bengtssons meddelande,
att en av förutsättningarna för att silikatutbytare skall
kunna användas är att vattnets halt av kiselsyra är hög,
är rikligt. Även vid låga halter av kiselsyra kunna
emellertid silikatutbytare användas som material i
avhärd-ningsfilter om man blott med vissa tidsmellanrum
underkastar materialet en vatlenglasbehandling för stabilisering.
Detta har visat sig nödvändigt även vid kiselsyrahalter
av 5 à 8 mg/I. Risken är emellertid att vederbörande ägare
av ett dylikt filter icke i tid ser upp härmed. Det har
ofta hänt, att när dylika filter på grund av tillbakagång
i avhärdningsförmågan öppnats för inspektion, man
funnit att materialet fullständigt fallit sönder till fint mjöl,
som oftast till största delen följt med till avloppet vid
spolningen. Så länge materialet handhas av folk med
teknisk utbildning, som har förmåga att bedöma i
vilka fall det går att använda och i vilka fall det
icke går, är nog allt gott och väl, men ofta ser man
exempel på att silikatutbytare okritiskt användas som ett slags
universalmedel för all slags vattenavhärdning. Ett typiskt
exempel härpå är försöken att lansera standardfilter för
avhärdning, avsedda att finna avsättning genom
återförsäljare till hushåll och mindre förbrukare. Dylika
försök måste redan från början anses dömda att misslyckas.
Icke heller användning av hartsutbytare som fyllning i
dylika filter borgar för ett tillfredsställande resultat ehuru
dessa material äro betydligt mindre ömtåliga än
silikat-utbytarna.
Fil. lic. B Steenberg, Stockholm: Föredragshållaren
omnämnde, att det var lättare att befria en sur lösning
från sulfatjoner än kloridjoner med en anjonutbytande
Wofatit. Är det bekant om denna effekt är karakteristisk
för alla an jonutbytare? Enligt en litteraturuppgift skall ett
K 104
11 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
