Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
bearbetning i omvandlingsögonblicket. Sannolikt
bl.a. av denna orsak är martensiten mycket hård.
Detta förfarande att hastigt kyla från en hög
temperatur till vanligen rumstemperatur är som
bekant härdning. Stålet blir hårdast, om det
varit uppvärmt till något ovanför linjerna GSK,
i vilket fall stålets alla mjuka beståndsdelar,
nämligen ferrit och perlit, varit upplösta till austenit.
Efter vanlig härdning brukar man värma upp
stålet till högre eller lägre temperatur, varigenom
man i olika hög grad löser detsamma ur det
tvångstillstånd, som martensitmodifikationen
utgör, och stålet blir mjukare och mindre sprött.
Man kallar denna procedur för anlöpning, och
den brukar företas till några hundratal grader.
För härdning i allmänhet lämpa sig stål med
kolhalter över 0,40 %. Stål med lägre kolhalter
ta ej gärna härdning utan tillsats av vissa
härd-ningsbefrämjande legeringsämnen. Av denna
anledning har man lyckats lösa problemet att härda
endast ytan på ett föremål, medan dess inre
kärna bibehålles mjuk. Man kan nämligen
inbädda föremålet i kolavgivande ämnen och
upphetta det. Då kommer en del av kolet från dessa
ämnen att diffundera en bit in i det varma stålet,
som därigenom blir uppkolat på ytan till över
0,40 % och därigenom härdbart på ytan. Vid
efterföljande härdningsoperation blir alltså ytan
hård, men godset inuti kärnan, som fortfarande
har låg kolhalt, förblir mjukt. Processen kallas
sätthärdning. Den relativt långa
uppvärmnings-tiden gör, att godsets kärna blir grovkornig,
varför man vanligen företar en normalisering med
kort kylningsperiod före den egentliga
härdningen. Normalisering innebär en upphettning till
något över As med avsvalning i luft. Man
erhåller då finare korn.
Om vi ha ett kolstål med över 0,40 % kol och
till skillnad från vid vanlig härdning endast
värmer och avkyler ytan, få vi även då endast denna
härdad. Processen kallas ythårdning och kan
vara antingen induktionsy t härdning, då
uppvärmningen sker på elektrisk väg, eller
flamhärd-ning, då uppvärmningen sker med en gaslåga.
Nitrering
Till skillnad från nu nämnda metoder att göra
ytan hård genom härdning förekomma metoder
för hårdgöring, där ytskiktet göres hårt utan
efterföljande hastig avkylning. En sådan metod
är nitrering, då man låter ytan upptaga kväve
utifrån, som med järn eller vissa legeringsämnen
bildar nitrider, som genom sin fina fördelning
göra stålet mycket hårt. Man låter en
ammo-niakström — där ammoniaken vid beröring med
den varma stålytan reagerar och kvävet till
skillnad från rent kväve blir dissocierat i atomer —
bestryka den 500°—550° varma stålytan. Man
får då i ytan nålar av Fe2N eller liknande
nitrider och djupare in något mindre kväverika
nitrider, såsom Fe4N. Längre in blir något kväve
löst i ferriten, och innerst få vi kvar den
ursprungliga mjuka kärnan. Nitrering av stål har
betydelse endast vid de legerade stålen, där
aluminium, krom m.fl. bilda nitrider. Det nitrerade
skiktet blir mycket hårt, 1 100—1 300 Brinell,
men tunt, t.ex. efter 100 timmars nitrering 0,76
mm.
Nitrering skedde som sagt vid 500°—550°C.
Detta innebär, att de bildade nitriderna äro
stabila under denna temperatur. Man får därför ej
såsom vid vanlig härdning en uppmjukning av
ytan vid uppvärmning till ett eller annat
hundratal grader. Slitning grundar sig som jag ovan
berört väsentligen på glidning av två kontaktytor
mot varandra. Vid denna glidning utföres ett
visst friktionsarbete, som omsättes i värme.
Värmet förorsakar en lokal temperaturstegring, som i
vissa fall kan bli mycket hög. Denna höga
temperatur kan på icke nitrerade ytor, som härdats,
i någon mån förorsaka deras uppmjukning och
därmed minska deras nötningsmotstånd.
Ytpåläggning
En behandlingsmetod, som i ännu högre grad
än nitreringen ger ytan en bestående hårdhet
även vid höga temperaturer, är att med
påsvets-ning belägga ytan med ett hårt tillsatsmaterial.
Sådana tillsatsmaterial äro exempelvis legeringar
av kobolt, krom och volfram, som kunna
bibehålla sin hårdhet upp till 850°.
Tillsatsmaterialen för påsvetsning kunna
indelas i fem olika grupper, nämligen:
1. låglegerade stål med 0,80—1,10 % C, som ge
en hårdhet av 20 till 40 Rockwell C,
2. krom-mangan-legeringar, som utgöras av
kromkarbider, lagrade i en massa av järn och
mangan,
3. järnfria eller järnfattiga legeringar av
kobolt, krom och volfram; mest känd av dessa är
stellit, som ger en hårdhet av 40—60 Rockwell C,
4. hårdmetaller, bildande krom- och
volframkarbider, inbäddade i en mjukare massa,
5. volfram- eller borkarbider i pulverform;
med dessa kan man få upp till 75 Rockwell C,
dvs. 800—900 Brinell.
För svetsningen kan man i regel använda
såväl gas- som bågsvetsning.
Till hårdgöring av ytor kunna även räknas
metoder, som innebära en beläggning på ytan av ett
hårdare material, t.ex. besprutning med stål,
plätering, förkromning, förnickling etc. Till denna
grupp hör även mjuk- eller hårdlödning på ytan
av vanligen nickel- eller volframföreningar.
Flamhärdning
Flamhärdning består i en snabb upphettning
av godsets yta med en brinnande gas och en
efterföljande snabb avkylning, vanligen med en
vattendusch. Flamhärdning har länge praktiserats
med stor framgång i England, Amerika och
Tyskland. Engelsmannen Shorter demonstrerade för
ett 30-taI år sedan för första gången metoden
enligt det tillvägagångssätt, som i princip ännu
användes. Genom förbättring och utveckling av
de inom gassvetsindustrien använda apparaterna
har metoden fullkomnats och vunnit stor
spridning. Först under det senaste årtiondet har den
börjat vinna spridning i Sverige. Flamhärdning
tillämpas för närvarande endast vid ett fåtal
svenska storindustrier. Förra året hade undertecknad
tillfälle studera flamhärdning i Tyskland och
M 46
22 maj 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
