Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
så långt jag känner till saken, använder denna metod för
alla möjliga svetsade tryckkärl. Om nu en ändring skulle
komma att ske i Tyskland i förutnämnda avseende, så är
det givetvis för att avspänningsglödgningen är så att säga
mindre "vådlig" för de glödgade kärlens form.
När det är fråga om vanligt material och det gäller
att avgöra om normalisering eller avspänningsglödgning
skall användas, blir det ofta kärlets form eller
dimensioner, som få fälla utslaget. För vissa företag har denna
fråga varit enkel nog, då tillverkningsprogrammet varit
sådant, att exempelvis normaliserande glödgning alltid
kunnat genomföras utan risk för deformationer och
förkastningar. Andra företag återigen ha sådan tillverkning
att endast avspänningsglödgning kunnat komma ifråga.
Där tillverkningen är mera blandad och båda metoderna
komma till användning, är det många gånger ej så lätt
att avgöra hur glödgningen skall genomföras.
Gäller det kärl av mera komplicerad form, måste
avspänningsglödgning tillgripas, då eljest förkastningarna bli
för stora även om förstagningar utföras.
Avspänningsglödgning måste även tillgripas för sådana kärl, som
tillverkats av olika materialtjocklekar. Till denna kategori
höra exempelvis ångpannor av Yarrow-typ med ångdomar,
där exempelvis den ena mantelhalvan är två till tre
gånger så tjock som den andra. Om en sådan ångdom
skulle normaliseras, dvs. värmas till omkring 920° och
därefter avsvalas i luft, kommer den tunnare manteldelen
att svalna snabbare än den tjockare, vilket medför
betydande förkastningar jämte kraftiga materialspänningar.
En sådan tjock mantelhalva med förtunnade kanter
underkastades normaliserande glödgning. Vid svalningen
kröktes hela plåten. På så sätt arbetar man ju ej i
vanliga fall, men försöket visar hur allvarliga de
formförändringar kunna bli i ett sådant fall, då betydande
tjockleksskillnader ingå i samma konstruktion. Återigen kunna
kärl av enkel form tillverkade av någorlunda jämntjockt
material, med stor fördel underkastas normaliserande
glödgning, särskilt om proportionerna mellan diameter
och plåttjocklek äro gynnsamma.
Att betydande förkastningar äro att räkna med vid
normaliserande glödgning av behållare med jämntjockt
material belyses av följande: en helsvetsad behållare 6 000 mm
lång, 1 400 mm i diameter och utförd av 28 mm plåt
underkastades normaliserande glödgning. Den utfördes
enligt Werkstoff lind Bauvorschriften, men däri tillåtna
mått på svackor och förkastningar voro ej tillräckliga
utan överskredos, varför behållaren måste skäras sönder
och svetsas om, varefter den avspänningsglödgades.
Vid den höga normaliseringstemperaturen över 900°
har materialets sträckgränsvärde sjunkit så lågt som till
1 à 2 kg/mm2. Behållaren förmår då ej uppbära sin egen
vikt, om den ej är mycket väl lagrad, vilket ej är så
enkelt, då man vill ha de heta gaserna att omspola kärlet
så likformigt som möjligt. Svackor kunna uppträda även
på cylinderpartiets överst liggande del. Förstagningar
insatta på rätta ställen kunna hjälpa upp resultatet, men
dessa böra då utföras av eldhärdigt material, antingen i
form av tegel eller stål.
Dessa svårigheter vid normaliserande glödgning få ej
vara helt avgörande vid bestämmande av glödgningsmetod
men måste nog beaktas.
Det har framhållits, att man för att minska riskerna
för förkastningar vid normaliserande glödgning bör
avkyla snabbt till strax under Acl, sedan bör man avkyla
sakta. Detta torde emellertid vara lättare sagt än gjort.
Den ugn, som just utfört normaliseringsglödgningen, kan
ej kylas ned så snabbt, att den står färdig med lämplig
temperatur, sedan den glödgade behållaren avkylts, utan
här skulle behövas en till lika stor ugn för att utföra den
sista avsvalningen. Detta är ju bl.a. av ekonomiska skäl
olämpligt för att ej säga omöjligt.
I dessa berörda fall med svårigheter för
normaliserande glödgning kan avspänningsglödgning utföras utan dessa
svårigheter. Har man att utföra avspänningsglödgning av
kärl, som tillverkats av olika materialtjocklekar, sköter
ugnen om att temperaturen avtar likformigt, oavsett om
tjocka eller tunna material ingå. Man kan även utföra
avspänningsglödgning på svetsade balkar, komplicerade
bot-tenfundament etc., utan att några oberäknade
förkastningar uppträda. Även mycket grova svetsningar gå
naturligtvis bra att avspänningsglödga, vilket är rätt svårt vid
normalisering, dels därför att man nödgas förflytta
föremålet vid hög temperatur och dels därför att avkylningen
är besvärlig och kan föra med sig betydande kvarblivande
restspänningar.
Den tyska utredningen beträffande glödgning av
svets-skarvar har bevisat att avspänningsglödgningen är lika
bra, och i vissa avseende t.o.m. bättre än normaliserande
glödgning, samt att faran för omkristallisering vid måttlig
deformationsgrad ej är stor. Redan förut äro
avspännings-glödgningens stora spänningsutlösande egenskaper kända,
vilka ju äro av största betydelse för svetsade högvärdiga
tryckkärl. Storleken av de spänningar, som finnas i sådana
svetsade kär], anges mycket olika, nu senast anges de från
20 till 50 % av materialets sträckgräns. De kunna
emellertid vara ännu större.
När det gäller högvärdiga tryckkärl är det av stor
betydelse att det använda plåtmaterialet blir normaliserat
innan formgivningsarbetet påbörjas. I plåtmaterialet
förekommande valsningsspänningar och grovstruktur, det
senare beroende på slutvalsning vid för hög temperatur eller
kritisk kallvalsning, bli genom normaliseringen avlägsnade.
Skötes sedan formgivningsarbetet rätt, bl.a. så att ej för
stora deformationsgrader i kallt tillstånd tillfogas
materialet, så torde efter färdigsvetsningen en
avspänningsglödgning få anses fullt tillräcklig.
Ingenjör Malte Åkeson: Ingenjör Helin omnämnde i
sitt föredrag de spänningsutlösande belastningar, som vid
Aseas Emausverkstäder sedan flera år tillbaka tillämpats
för svetsade konstruktioner, avsedda för växlande
belastningar. Jag skall här redogöra för de undersökningar,
som där utförts, för att klargöra förloppet vid en dylik
spänningsutlösning.
För bestämning av storleksordningen på dessa
spänningar i svetsfogens längdriktning ha två provstycken
utförts, vardera sammansvetsade av tvenne 150 mm breda
och 10 mm tjocka plåtstrimlor, 500 mm långa, material
St. 37. Det ena provet har utförts som X-svets med tre
strängar från vardera sidan med 4 mm elektroder och det
andra som I-svets med en sträng från varje sida med
5 mm elektroder.
Fig. 1. Utförande och uppdelning av svetsade
provstycken för undersökning av med svetsfogen
längsgående spänningar.
M 84
17 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
