Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
MEKANIK
REDAKTÖR: TORSTEN WIDELL
En ny mikrohdrdhetsmätare • Standardisering av snäckväxlar • Standardisering;
diskussion • Böcker
Häfte 9
Årg. 73
1$ sept.
1943
En ny mikrohårdhetsmätare
PROFESSOR RAGNAR WOXÉN, LSTF, STOCKHOLM
Hårdhetsmätning är utan tvivel det oftast
förekommande mekanisk-teknologiska provet.
Anledningen härtill är att provet är enkelt och att man
med kännedom om en kropps hårdhet kan
bedöma dess motstånd mot tryck och nötning samt
med hjälp av empiriskt kända samband beräkna
vissa egenskaper, exempelvis draghållfastheten
hos stål. Speciellt inom den mekaniska industrien
användes hårdhetsmätning för kontroll av
tillverkningens jämnhet, resultatet av
värmebehandling av stål etc.
Begreppet hårdhet definieras som det motstånd
en kropp utövar mot en annan kropps
inträngande. Motståndet är beroende såväl av den
inträngande kroppens form som av
inträngnings-hastigheten. Då olika mätkroppar (kula, pyramid,
kon etc.) användas och då såväl statiska som
dynamiska mätmetoder finnas, bli de erhållna
hårdhetstalen ej materialkonstanter i fysikalisk
mening. I regel bli de ej heller direkt jämförbara.
De statiska mätmetoderna ha dominerande
betydelse. De kunna uppdelas i två huvudtyper:
de vid vilka hårdhetstalet erhålles ur
provlasten dividerad med det kvarstående intryckets
yta, beräknad ur intryckets uppmätta diameter
(Brinell Hb) eller dess diagonal (Vickers Hbv)’,
de vid vilka hårdhetstalet erhålles beräknat ur
den uppmätta intrycksdifferens, som uppstått,
när belastningen ökats från viss förlast till viss
provlast (Rockwell, Rb, Rc etc. samt Alpha
durometertal).
Vid Brinellmetoden tillgår mätningen så att en
kula av viss diameter D med viss belastning
stöt-fritt tryckes mot provkroppen, varefter efter viss
DK 539.53/.54.08
620.178.15
belastningstid, ofta 30 s, avlastning sker och det
kvarstående intryckets diameter d uppmätes.
Hårdhetstalet Hb definieras såsom provlasten,
dividerad med kulans beröringsyta med provet,
beräknad ur den uppmätta intrycksdiametern d.
Beroende på att olika grad av kallbearbetning
inträder hos provkroppen vid olika relativa
intrycksdjup, är Brinelltalet beroende såväl av
kuldiametern D som av provlasten, varför proven
enligt gällande normer skola utföras vid vissa fixa
P
belastningskvoter ^. Normala kombinationer äro
diametrarna 2,5, 5 och 10 mm samt
belastningarna 187,5, 750 och 3 000 kg. Metoden är snabb
och enkel samt ger ett ändamålsenligt
hårdhetstal, ur vilket exempelvis för stål draghållfastheten
kan beräknas med god approximation. Beroende
på att kulan deformeras, är metoden olämplig för
hårda material, exempelvis för härdat stål. Den
kan ej användas för tunna provkroppar. I de
svenska normerna föreskrives sålunda att
tjockleken skall överstiga 10 gånger intrycksdjupet. Ej
heller kan den användas för mätning av
hårdheten hos tunna, hårda ytskikt, exempelvis hos
nitrerhärdat stål.
Vid Vickersmetoden användes en diamant,
slipad som pyramid med 136° spetsvinkel.
Diamanten tryckes mot provkroppen med viss belastning,
normalt mellan 5 och 120 kg, varefter det
kvarstående intryckets diagonaler uppmätas.
Vickerstalet Hbv definieras som provlasten
dividerad med intryckets bottenyta, beräknad ur de
med hjälp av mikroskop uppmätta diagonalerna.
17 april 1943
M 93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
