Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
emellertid sjön eller selet islagts, kan ej vattnet
underkylas vid ytan. Oftast stiger i samband härmed
det avrinnande vattnets temperatur, då vattnets
starka värmeförlust förhindras och bottenvärmet
därigenom kan göra sig gällande. Härigenom minskas
tillförseln av underkylt vatten till forssträckans botten,
varigenom bottenisen på grund av bottenvärmet
lossnar och flyter upp. Sedan isläggning ägt rum i
ovanför liggande sel eller sjö, blir bottenisbildningen oftast
av försvinnande omfattning i den omedelbart
nedanför liggande forssträckan.
Själva bottnens beskaffenhet kan även spela en viss
roll för isbildningen. Såsom förut påpekats, visa olika
ämnen och kroppar olika tendens till kristallbildning
på sin yta. Sålunda förefinnes en tendens till
bildning av is kring sandkorn. Under eljest lika
förhållanden synes sandbotten visa större tendens till
bottenisbildning än stenbotten. Då emellertid
sten-bottnen ofta är skrovlig, vilket ökar turbulensen,
bildas i regel is på denna typ av botten.
I början är bottenisen i hög grad genomträngbar
för vatten men "kittas" mer och mer igen av de
vattnet medföljande kristallnålarna (sörpan). Är
bottenkonfigurationen därför gynnsam (såsom en stenspets
sträckande sig strax under vattenytan), kan
bottenisen sträcka sig upp till vattenytan. Om älvsträckan
ovan denna plats går öppen en relativt lång sträcka,
så att stark bildning av issörpa kan äga rum, kommer
sörpa, då den är lättare än vattnet, att strömma in
mot denna "isö" och delvis fästa sig på denna. Själva
strandbeskaffenheten (exempelvis förekomsten av
stora stenar och klipphällar) spelar givetvis en mycket
stor ibland till och med dominerande roll för
insugning och anhopning av sörpa, till följd av sin
deformation av vattnets strömning. Bottenis kan sålunda
jämte issörpa, då de meteorologiska faktorerna äro
gynnsamma, relativt snabbt bygga upp en isdamm,
som dock i början är jämförelsevis lätt
genomträngbar för vattnet och verkar nästan såsom
ett filter, där medföljande iskristaller avsätta sig
och kitta igen porerna. Vattnet dämmes sålunda
upp mer och mer. Ibland kan under en kort
tid isdammen bli fullständig och sträcka sig över
hela älven. Emellertid brukar snabbt en ny
öppning i isbarriären brytas upp och detta som regel
på det djupaste stället av älven. Vid bildningen
av en isdamm spela de individuella
strömningsförhållandena i början en primär roll. Sedan emellertid
bottenisen och randisen börjat bildas, förlorar
bottnen emellertid i viss mån sin individuella prägel. Blott
på mycket gynnsamma ställen såsom i vissa forsar
upprepas denna bildning regelbundet år från år och
på samma plats. Ovanför isdammen kommer en
uppdämning av vattnet att äga rum med motsvarande
minskning i dess turbulens, eftersom själva
vattenhastigheten minskas. Ytis kan då i regel bildas, som
sätter stopp för en ytterligare kraftig värmeförlust
för vattnet med ty åtföljande tillväxt av isdammen.
En jämvikt har sålunda uppstått i
isbildningsprocessen. Särskilt om en ökning i lufttemperaturen
eller instrålningen inträder, kan bottenvärmet nu göra
sig så kraftigt gällande, att en del av isbarriären
brytes ned, vilket vanligen sker i själva djupfåran,
där alltså en relativt smal ränna bildas med branta
iskanter.
Är lutningen hos ett vattendrag större än 1,5—2 °/00,
kan i regel under vintrar med normal kyla något
sammanhängande ytistäcke ej bildas. Det är
sålunda på sträckor med större lutning, som man kan
vänta sig uppkomsten av isdammar. Är denna öppna
älvsträcka relativt lång, bildar sig i regel en serie
isdammar, så att vattenytan får en trappstegsformig
karaktär. Skulle av någon orsak den översta
isdammen lossna, kan den härvid bildade flodvågen
även rycka med sig de nedanför belägna isdammarna
och härvid ytterligare öka i styrka. Den sig nedåt
fortplantade flodvågen bryter sönder ytisen, så att
en isgång inträder, ända tills vågen ebbar ut i
lugnare vatten.
Vanlig bottenis har i regel en tendens att lossna
från bottnen efter 1—3 dagar. Bottenisen håller sig
nämligen fast vid bottnen, så länge en viss kyla
bibehåller sig, till dess jämvikt uppnåtts. Ökas nu
värmetillförseln utifrån, exempelvis därigenom att
lufttemperaturen stiger, kommer värmetillförseln från
bottnen ej att kompenseras av den minskade
värmeförlusten, utan isen börjar smälta i beröringsytan
mellan bottnen och isen, varvid bottenisen lossnar och
flyter upp.
Isdammar liksom bottenis över huvud taget stå,
såsom ovan påpekats, i ett mycket nära samband med
de meteorologiska faktorerna och deras variationer.
Detta samband har kvalitativt och kvantitativt
mycket ingående på ett synnerligen förtjänstfullt sätt
behandlats av norrmannen Devik, varför jag hänvisar
till hans arbete7. Jag skall därför blott i mycket korta
drag redogöra för de meteorologiska faktorernas
förmåga att upplösa isdammar eller bottenis över huvud
taget. Denna upplösning kan ske genom följande
faktorer:
a. ökning av instrålningen av synligt ljus (direkt
solljus eller diffus strålning,
b. ökning av atmosfärens motstrålning,
c. minskning i värmeförluster genom konvektion
till följd av ökad lufttemperatur,
d. höjning av det framrinnande vattnets
temperatur genom 1. ljusstrålning eller konvektion, 2.
omsättning av vattnets kinetiska energi i värme, 3.
atmosfärens motstrålning,
e. värmeledning från bottnen,
f. tillförsel av varmt grundvatten.
De av dessa faktorer, som ej variera, torde ha föga
betydelse. Sådana äro d. 2 och e.
En mycket viktig roll spelar a. Detta beror på den
ljusa strålningens förhållandevis stora
genomträng-ningsförmåga genom is och vatten, varigenom en
betydande värmemängd kan framtränga genom vatten
och is ända till den mörka bottnen och där
absorberas av dennas ytskikt. Härigenom kan dammens bas
åtminstone delvis frigöras från bottnen och dammens
hållfasthet sänkas under dess bristningsgräns.
Faktor d. 3 synes även spela stor roll. En ökning
i motstrålningen minskar nämligen vattenytlagrets
underkylning. Tillförseln av underkylt vatten till
isvallens olika delar minskas. De värmetillförande
faktorerna kunna sålunda få överhand, och en
smältning av vallens olika delar påbörjas. Direkt kan
även motstrålningen påverka dammens ytlager (b).
En ökning av motstrålningen åstadkommer sålunda
en smältning av ytlagret. En sådan ökning står all-
V 10
23 jan. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
