Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
farenheten varit bestämmande för dykdalbernas
utformning och dimensionering.
I den föreliggande broschyren finner man delvis
ganska detaljerade beräkningsexempel på påldykdalber med
snedställda träpålar, lodräta träpålar och lodräta
järnpålar med och utan skjuvförband samt dykdalber,
utbildade som sandfyllda kasuner av armerad betong.
Förf. redogör även för en del av honom utförda
modellförsök med pålar, varvid avsikten varit att få en bild
av rörelsen hos den i sand nedslagna delen av pålen vid
långsamt och vid stötvis anbragt belastning på den fria
påländen. Modellpålarna ha slagits dels med
toppänden nedåt (såsom vid vanlig pålning) och dels med
rotänden nedåt. Som resultat av försöken finner förf.,
att en stötkraft ger relativt mindre rörelse hos den
nedslagna delen av pålen än motsvarande statiska
belastning, och förklarar detta förhållande med att det i
bottensandens porer inneslutna vattnet har en dämpande
inverkan, större ju tätare sanden är lagrad. Vid
beräkningar skulle man således för stötkrafter kunna räkna
med något större passivt jordtryck än som är brukligt.
Beträffande jämförelsen mellan pålar, slagna med
toppänden nedåt och med rotänden nedåt, visa försöken,
att de senare erhålla en betydligt bättre inspänning i
bottnen än de förra, och om därjämte hänsyn tas till
att i snittet för största böjningsmomentet pålen med
grovänden nedåt uppvisar ett betydligt större
motståndsmoment, måste man dra den slutsatsen, att pålarna
bättre kunna utnyttjas, om de slås med rotänden nedåt
Förf. rekommenderar också för trädykdalber detta
slagningssätt i motsats till nuvarande praxis och anger, att
man härigenom i vissa fall kan påräkna ända till tre
gånger bättre effektivitet.
Vid bedömande av frågan, om dykdalbpålarna böra
slås vertikalt eller i lutning hävdar förf. den
uppfattningen, att en bockverkan, varmed man vanligen räknar
vid snedslagna pålar, i verkligheten icke är förhanden
på grund av eftergivenhet hos förtimringen. Det är
således icke rätt att, som ofta göres vid snedställda pålar,
förutsätta att dessa bli utsatta för enbart tryck och
dragning, utan en stor del av stötkraften kommer att
tas upp genom böjning, och påkänningarna bli icke
jämnt fördelade på de olika pålarna. Härigenom
kommer pålmaterialet att utnyttjas sämre än vid vertikalt
slagna pålar, vilket medför en relativ kostnadsökning,
som av förf. beräknas till ca 20 %.
För den, som har att syssla med dykdalber och deras
beräkning, innehåller broschyren många beaktansvärda
synpunkter och är väl värd att taga del av.
Ernst Hedström
DK 728.7
Hytter og strandstuer, av arkitekt NTH Roak
Tøn-seth, Bruns praktiske handbøker nr 4, F Bruns
Bok-handelsforlag, Trondheim 1941, 46 s., 2,80 nkr.
Ovanstående arbete består till sin huvuddel av en
ganska riklig uppsättning planlösningar till
sportstugor av två olika typer, "hytter" och "strandstuer".
I inledningen beröres sportstugebyggandet av i dag
och i morgon, sportstugans placering i terrängen,
lämpliga byggnadsmaterial och till sist något om färger
och inredning. Boken avslutas med ett par
detaljskisser över praktiska anordningar ur
inredningssynpunkt.
Såsom förf. framhåller i inledningen, har han med
sin bok velat ge en handledning åt den, som
planerar att bygga sig en stuga, där han kan trivas under
semestrar eller veckoslut, det må sedan vara på fjället,
i skogen eller vid stranden av en sjö. Samtidigt
framhåller han dock med skärpa, att arbetet blott är en
orientering, och att den, som ev. fastnar för någon av
typerna, bör söka den yrkesutbildade arkitektens
hjälp för att få skisserna ytterligare detaljarbetade.
Förf. har ett mycket klart grepp på sitt ämne och
anger många tänkvärda synpunkter på det ganska
aktuella problemet "sportstugestäder". Beträffande
planlösningarna noterar man med tillfredsställelse förf.
konsekvens i fråga om möjligheten till utvidgning och
påbyggnad av de olika typerna, utan att man därvid
behöver råka ut för de tråkiga och fula tillbyggnader,
som man så ofta ser exempel på.
För den som är intresserad av eller ev. planerar en
sportstuga rekommenderas boken till studium.
Planlösningarna kompletteras på ett tilltalande sätt
av perspektivskisser, utförda av arkitekt Ole Berger
Aasness.
Gustav Henricsson
DK 691.86 : 728
Bjälklagskonstruktioner för bostadshus, av
civilingenjör Evert Strokirk. Medd. nr 4 från Statens
Byggnadslånebyrå. Stockholm 1942, 38 s.
Som ett led i Statens Byggnadslånebyrås strävanden
att med hänsyn till rådande materialläge åstadkomma
rationellt byggnadssätt för bostadshus har nu
utkommit detta meddelande, som behandlar bjälklagets
konstruktion.
Bjälklagets bärande stomme utgör en väsentlig del i
byggnadskostnaden, varför denna detalj bör ägnas
största uppmärksamhet och jämförande kostnadsberäkningar
mellan olika alternativ utföras. Spännvidderna böra
göras så små som möjligt.
Lägenhetsskiljande väggar utföras lämpligen som
bärande tegelväggar. I meddelandet genomförda
kostnadsberäkningar visa, att besparingen för ett mindre
trevånings bostadshus blir ca 3 000 kr., om man använder
bärande tegelväggar i stället för dubbla plattväggar,
vilka måste awäxlas med järnbalkar i varje våning.
Genom att väggarna bli tjockare, förloras dock en del
av den effektiva ytan eller ock måste byggnadens
yttermått ökas, vilket i någon mån äter upp vinsten.
Alternativt kunna betongväggar användas, vilket även
medför någon fördyring. Som kontenta framhåller förf.,
att man genom bärande mellanväggar får en stabilare
konstruktion, sparar svårersättligt järn och får lägre
kostnad.
yttertakets utformning beröres kortfattat. Vid
utnyttjad vind torde den s.k. svenska takstolen vara en
rationell konstruktion. Vid icke utnyttjad vind får taket
betydligt mindre resning och bör utformas så, att
belastningarna från detta komma direkt på de bärande
ytter- resp. innerväggarna och icke belasta bjälklaget,
vilket är fallet, om svenska takstolen användes.
De bjälklagstyper som f.n. huvudsakligen förekomma
äro träbjälklag, järnbalksbjälklag och massivplatta av
betong.
De förra äro redan vid tillkomsten omoderna. De ge
med nuvarande utförande dålig ljudisolering, medföra
stor underhållskostnad, ha dålig brandsäkerhet och bli
icke billigare än ett rationellt betongbjälklag, om man
tar hänsyn till dyrare mellanväggar, betong under
badrum, järnbalksavväxlingar etc.
Järnbalksbjälklaget bör med hänsyn till järnbristen
undvikas och är f.ö. med nuvarande järnpriser
synnerligen oekonomiskt.
Betongbjälklaget, utfört som 16—20 cm tjock
betongplatta med tunn fyllning och trägolv på reglar, saknar
träbjälklagets brister. Järnåtgången i förhållande till
järnbalksbjälklaget nedgår till hälften och kostnaden vid
nuvarande prisnivå till ca två tredjedelar, varför det
f.n. torde vara helt utan konkurrens.
Kännedomen om betongbjälklagets rationella
utförande samt dess statiska beräkning har emellertid
visat sig vara ganska bristfällig, varför det
ansetts lämpligt att närmare behandla detta bjälklag
samt lämna anvisningar för dess beräkning. I medde-
V 44
j
27 febr. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
