Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
önskade ej ett upprepande av bostadsnöden från
föregående krig och ansåg därför, att allt borde
göras för att hålla bostadsbyggandet i gång. Men
även andra stämmor hördes. På visst inflytelserikt
håll krävdes inför den kris, som man såg snabbt
närma sig, ett totalt nedläggande av
byggnadsindustrien för att lämna material och arbetskraft
till upprustningsindustrierna. Det var krig i
världen, det var då naturligt att bostadsbyggandet
skulle anstå. På annat håll befarade man, att
sådant nedläggande, om stoppet varade något år,
skulle förutom bostadsbrist i värsta fall komma
att betyda, att yrket så länsades på företagare
och yrkesarbetare, att byggnadsindustrien sloges
sönder som organisation och industri och därför
ej vara i stånd att, när så behövdes, och landets
försvar krävde det, rycka in och fylla sin uppgift
i betydelsefulla ögonblick. Dessutom skulle
byggnadsindustrien, när fredsslutet en gång kom och
därmed även återuppbyggnadsprogrammet, få
börja om från början med att återskaffa och
ny-utbilda yrkesfolk av olika slag.
Men det allvarligaste skälet mot ett
nedläggande var dock faran för bostadsbrist. Varade kriget
några år, som var att förmoda, blev tillståndet
olidligt. Det var säkerligen skäl av denna senare
art, jämte det spöke, man då såg framför sig,
arbetslösheten, som föranledde regeringen att så
snabbt som skedde tillsätta 1940 års
byggnads-kostnadssakkunniga att snabbutreda om och på
vilket sätt byggnadsverksamheten skulle kunna
hållas uppe. De sakkunniga rekommenderades
att undersöka, om ett rationaliserande av
byggnadsindustrien skulle kunna föranleda sådant
förbilligande av byggnadskostnaderna, att onormala
fördyranden undvekos. Särskilt borde i detta
sammanhang undersökas, om exempelvis genom
förenklade arbetsmetoder, utjämning av
säsongvariationer och därmed säkrandet av
anställningsvillkoren för byggnadsarbetarna utan
sänkande av arbetarnas standard, det vore
möjligt att sänka arbetskostnaderna inom
byggnadsindustrien. Det pekades på, att om
byggnadsarbetarna finge behålla sin årslön men i stället
deras anställningstid höjdes från ca 1 200 timmar
till ca 2 000 timmar per år, detta borde medföra
betydande besparingar av arbetslönerna. Vidare
skulle undersökas om det hinder, som vissa
ackordssatser lade i vägen för nya material, kunde
avlägsnas eller uppmjukas, och om man genom
nya konstruktionsförfaranden och nya material
kunde åstadkomma förbilliganden osv.
Jag behöver väl inte gå in på, hur utredningen
arbetade. I sitt på våren 1941 överlämnade
betänkande (Tekn. T. 1942 V h. 7 s. 99)
rekommenderades vissa åtgärder, vilka, om de rätt
anammades, borde ha kunnat leda till att man trots
högre byggnadskostnader och högre ränteläge
kunde tillgodose marknaden med behövligt antal
bostäder till hyror, som motsvarade 1939 års nivå.
Det ankom emellertid nu på parterna inom
byggnadsindustrien att ta ställning till de framförda
synpunkterna på industriens fortsatta utveckling
och eventuella omgestaltande.
Byggnadsavtalen, som uppsades årsskiftet 1941,
följdes av förhandlingar, där även byggnadskost-
nadssakkunnigas förslag allvarligt diskuterades.
En befarad arbetsnedläggelse undveks, men
resultatet av förhandlingarna blev förbluffande
magert. Man inskränkte sig till vissa smärre
justeringar i ackordslistorna, men kärnan i förslaget,
rationaliseringen, lättnaderna för nya
arbetsförfaranden och material, en grundlig översyn och
revidering av ackordslistorna efter moderna
principer, nådde man ej till. Landsbygdens
avtalsfråga, som ej alls gick att röra vid, ställdes helt på
framtiden. Följden blev allmän pessimism, som
orsakade, att byggnadsindustriens
omslutningssumma, som år 1939 var uppe i 1 miljard kr., år 1940
sjönk till 600 Mkr. och år 1941 till 400 Mkr., eller
för att belysa saken ur materialsynpunkt,
tegelåtgången i landet, som 1939 var 400 miljoner, sjönk
1940 till 116 miljoner och 1941 till 100 miljoner.
Vid 1942 års ingång hade emellertid läget
förändrats. Det bostadsöverskott, som
åstadkommits 1939, började minska för att 1941 gå ned
till att tangera allvarlig bostadsbrist i städerna.
Därtill kom, att rustningsindustriens snabba
utbyggande förorsakade allvarlig bostadsnöd i vissa
av våra industriorter. Uttalade farhågor för
allvarlig bostadsbrist hade alltså besannats och
tvingade nu såväl stat som kommuner att ägna
bostadsfrågan livlig uppmärksamhet.
Hindret för ett igångsättande av
bostadsproduktionen var framför allt de höga räntorna.
Finansinstituten erbjödo sig att stanna vid 4,5 %
bottenlåneränta men vägrade gå lägre.
Byggnadsföretagarna voro nog villiga acceptera denna
ränta på kassalån, men ville ej binda sig för mer
än ett par tre år för att avvakta räntelägets
utveckling. Men instituten krävde tio år, vilket för
de flesta företag betydde katastrof. Kegering och
riksbank uppvaktades.
Byggnadskostnadssakkun-niga krävde 3,5 % och statsgaranti härför. Utan
att åtgärder vidtogos på annat sätt, än att denna
statsgaranti lämnades de byggande, började, som
byggnadsföretagarna förutsett, ränteläget svikta,
och räntan dalade sakta ned till 3,6 % och
stannade där.
Tomtprisen gingo ned till ca 60 % av 1939 års
priser. Även om byggnadskostnaderna ej kunde
tvingas ned till 1939 års nivå utan tvärtom vid
1942 års ingång stigit med ca 30 %, blev det
ändock, tack vare statens tertiärlån, åtråvärt att
bygga. I synnerhet som faran för
krigskomplikationer tycktes avlägsnad för någon tid åtminstone,
kastades snart betänkligheterna åt sidan, och vid
skiftet till år 1942 stod det klart för de initierade,
att det året skulle bli ett högkonjunkturår.
Man hade därför allvarlig anledning befara,
att material och arbetskraft ej skulle räcka till.
Jag erinrar om Svenska Teknologföreningens
årsstämma i Stockholm i mars 1942, där dessa
problem ingående behandlades. Där uttalades starka
farhågor för möjligheterna på
materialmarknaden och befarades att materialierna ej skulle
kunna räcka för den efterfrågan, som säkert
skulle komma. Likaså uttrycktes farhågor för
arbetsmarknaden. Från officiellt håll lämnades
emellertid lugnande utfästelser. Säkerligen
medverkade dessa utfästelser till att 1942 blev ett hög-
V 98
24 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
