Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
konjunkturår, som enligt vissa uppgifter i det
närmaste nådde upp till 1939 års nivå.
I fråga om tegelproduktionen var
verksamheten fullt jämförlig med 1939 års. De prognoser,
som 1942 ställdes på byggnadsverksamheten,
överträffades betydligt. Som ett exempel härpå
kan nämnas, att min förfrågan till
Industrikommissionen gällde, om 250 miljoner tegel kunde
ställas till förfogande 1942. Enligt tegelbrukens
statistik åtgick i stället nära det dubbla antalet,
400 miljoner tegel. Man skulle av
tegelproduk-tionssiffrorna kunna sluta sig till att
byggnadsverksamheten under år 1942 i stort sett var
densamma som 1939, ett förhållande, som emellertid
skulle vara en överraskning för
byggnadsfackmännen. Några siffror på byggnadsindustriens
omfattning 1942 finnas ännu ej. Direktör G
Söderlund har visserligen i sin bekanta promemoria
till regeringen angivit byggnadsindustriens
omslutningssumma till i runt tal 1,1 miljard kr.
Således större än år 1939, men han har säkerligen
i denna summa tagit med poster, som vanligen
ej inkluderas i byggnadsindustriens omslutning.
Vissa tecken tyda på, att byggnadsomslutningen
stannat betydligt under 1939 års volym.
Flera skäl tala härför. Det torde kunna fastslås,
att arbetarbrist, enkannerligen murarbrist, ej
rådde. Murare och övriga yrkesarbetare räckte väl till
1942, trots omfattande militära inkallelser och
vissa överföringar till annan industri. I
Stockholms avtalsområde, där den största
verksamheten noterades, uppgingo ackordsuppmätningar för
murare enligt Byggmästareföreningens statistik,
som just nu är färdig, till 4 Mkr. 1942 mot 8,5
Mkr. 1939. Samma proportioner föreligga för
övriga byggnadsarbetargrupper. Det finns ingen
anledning betvivla tegelbrukens rapporter, men jag
har ej lyckats få tillfredsställande klarhet i denna
sak. Man söker förklaringen i att dels byggdes
1939 mycket betonghus, vilkas putsning
sysselsatte murare, dels importerades tegel från
grannländerna, men denna import inskränkte sig till 50
miljoner tegel. Inget av detta är förklaring nog.
Den rätta förklaringen är antagligen att man 1939
ej redovisade allt tegel som gått åt.
Byggnadskost-nadssakkunniga angåvo som ett önskemål i sitt
betänkande 1940 att kommande års
byggnadsproduktion borde hålla sig i 1935 års volym, ca 60 %
av 1939 års. Min uppfattning, till dess att
produktionssiffrorna för året ligga klara, är att 1942
faktiskt också legat på denna nivå eller något mera;
ca 70 % är troligt.
Utgår man från att 1939 års
byggnadsproduktion kostade 1 miljard kr., men
byggnadskostnaderna till medio av 1942 stegrats med 35 %, skulle
summan bli 1,35 miljarder; 70 % härpå är 950
miljoner kr. Räknar man dessutom, som Söderlund
antagligen gjort, vissa arbeten i vattenkrafts- och
försvarsanläggningar, som utförts av icke
ordinarie byggnadsarbetare och firmor, till 150 milj.
kr., har man Söderlunds 1,1 miljard kr.
Det är ganska klart att marknaden genom den
omfattande byggnadsverksamheten 1942 skulle
länsas på byggnadsmaterialier i hög grad.
Lagerhållningen vid 1942 års ingång var skrämmande
låg. Man stod därför vid årsslutet 1942 inför
om inte katastrof så dock inför en svårartad
situation i synnerhet på tegelmarknaden, som hävdat
sig sämst. I västra och södra Sverige äro
förhållandena annorlunda. Men även på övriga
materialier hade åtgången varit så stor att brist förelåg.
Byggnadsföretag, särskilt under årets senare del,
kunde tidvis köra med endast halv fart på grund
av materialbrist, främst på tegel. Situationen på
tegelmarknaden var vid årsskiftet till 1943 så
prekär att statsmakterna ansågo det nödvändigt
med beslag och ransonering av tegel. Innevarande
år är således oerhört missgynnat beträffande
materialförsörjningen, i det att lagren på så gott som
samtliga byggnadsmaterialier äro tömda.
Statliga ingripanden
I april månad 1941 lades allt cement under
beslag och ransonering infördes. Som vi torde
erinra oss var detta en åtgärd, som fyllde alla
fackmän med största bävan. Man ansåg då detta
vara ett dråpslag mot hela byggnadsindustrien.
Det visade sig emellertid att cementindustrien
överraskande snabbt kunde lägga om sin
bränsleförsörjning, så man redan efter ett år kunde helt
släppa på restriktionerna för E-cement, under det
att A-cement fortfarande låg kvar under beslag,
vilket emellertid så småningom också lättade.
För närvarande ser det ut som om
cementförsörjningen i landet är tillfredsställande. Jag vill
uttala den förhoppningen att cementindustrien även
i fortsättningen blir i tillfälle att hävda sig.
Det andra statliga ingripandet av allvarlig art
var arbetskraftsransoneringen, som trädde i kraft
i juni 1942. Detta ingripande var av sådan art
att byggnadsindustrien nu helt låg i händerna på
de myndigheter, som hade att ta ställning till
byggnadsföretagens större eller mindre
önskvärdhet. Arbetskraftsransoneringen avsåg officiellt att
söka överföra härigenom frigjord arbetskraft till
skogarna. Man kan konstatera att detta var en
förhoppning, som tyvärr ej infriats. Vad som
emellertid åstadkommits med denna restriktion
är att det allmänna därmed i sin hand har ett
effektivt medel att reglera byggnadsverksamheten,
så att den inte springer över önskad
storleksordning, och att den inte heller sysselsätter sig med
företag, som ur det allmännas synpunkt inte äro
önskvärda.
Jag anser mig i detta sammanhang kunna
konstatera att när ett byggnadsföretag förklarats
företrädesberättigat för arbetskraft har
arbetskraft också utan svårighet kunnat anskaffas och
anställas. För bostadsföretag har hinder ej rests
mot sådant företrädesberättigande. Men jag kan
ej undertrycka den reflexionen att så snart det
gällt byggnadsföretag för industrien, framför allt
byggnader för administrativa företag eller
byggnader nödvändiga för industriens rationalisering,
så har behandlingen av dessa ärenden varit i hög
grad restriktiv. Denna
Arbetsmarknadskommissionens och Byggnadsberedningens hållning till
framför allt industriens byggnadsbehov är
åtminstone ur industriens synpunkt beklaglig. Även
om man ännu ej kan skymta slutet av detta krig,
24 april 1943
V 99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
