- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
111

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

Deep tunnel air raid shelters, Engineer 1942 h. 4533-—35.

The Alaska highway, Engineer 1943, h. 4548—49.

The engineers attitude towards the post-war eeonomic
situation, J. Instn civ. Engrs 1942/43 h. 3.

Application of small diameter "unbreakable" siphon
systems to the drainage of trench air-raid shelters and
the like, J. Instn civ. Engrs 1942/43 h. 5.

Das Holz im Behellfsbrückenbau, Bauing. 1942, h. 19.

Heben einer gesprengten Stahlbetonbrücke, Bauing.
1942, h. 35.

Bombenwirkungen gegen Stahlbeton und Ermittlung von
Schutzdicken, Bauing. 1942 h. 47.

Aufgaben und Leistungen der deutschen
Heeresbau-truppen im Kriege gegen die Sowjetunion, Bautechn. 1943
h. 1.

Einwirkung des Luftkrieges auf den Städtebau,
Bau-welt 1943 h. 9.

Luftkrieg und Luftschutz im December 1942, Gas- u.
Luftschutz 1943 h. 1.

Die Bekämpfung von Entstehungsbränden, Gas- u.
Luftschutz 1943, h. 1.

Technik im Einsatz der OT, Licht 1943 h. 3.

Die Strasse nach vorn, Strasse 1943 h. 1.

Schneeraümdienst im Winter 1942143 in den besetzten
Ostgebieten, Strasse 1943 h. 1.

R S

Föreningar

Väg- och Vattenbyggnadskonst sammanträdde
måndagen den 3 maj 1943 under ordförandeskap av byråchef
Rudolf Kolm. Sammanträdet var besökt av ett 150-tal
ledamöter.

I avdelningen inträdde civilingenjörerna Birger Granath
och Äke Simonsson.

Civilingenjör Sune Lundquist höll ett med ljusbilder
illustrerat föredrag om Stadsbyggnad, och luftskydd.
Föredragets huvudsakliga innehåll överensstämmer med en av
föredragshållaren publicerad uppsats i Tekn. T. 1943 h. 9.

Efter föredraget följde diskussion.

Byrådirektör Nils Royen framhöll, att för fem år sedan
framlagts ett förslag till luftskyddslag, innebärande bl.a.,
att hus högre än fem våningar skulle byggas som skeletthus
eller av armerad betong. Samtliga instanser — däribland
även Svenska Teknologföreningen —, som då fingo tillfälle
att yttra sig, voro emot förslaget. R. efterlyste skälen till
att tegelhus försedda med bjälklag av betong kategoriskt
utdömas. En nackdel för tegelhus jämfört med skelett- eller
betonghus äro de större rasmassorna. Vad gäller brandfaran
och motståndskraften mot splitter äro de båda hustyperna
likvärdiga. En nackdel för betonghusen är, att reparationer
efter en bombträff ofta bli mycket omfattande och dyrbara.
För tyngre bomber äro icke heller skeletthus
motståndskraftiga ; exempel kunde anföras på att dylika byggnader
instörtat fullständigt vid bombträff. R. ansåg sig ha fått
belägg för dessa sina synpunkter vid studiebesök i Finland
under förra vinterkriget. De oarmerade tvärväggarna av
betong i Södersjukhuset torde icke vara nämnvärt bättre än
tegelväggar.

Stadsplanedirektör Albert Lilienberg påpekade, att
Finlands Kommunaltekniska Förening kommit till samma
resultat som ingenjör Lundquist, nämligen att skeletthus ur
luftskyddssynpunkt voro att föredra. Skall man planera för
krig, bör man således eftersträva höga punkthus av
skelettkonstruktion, glest placerade och med i berg utsprängda
skyddsrum. Angående skyddsbälten vid planering av nya
bostadsområden så finnas områden för dessa redan i form av
ur social synpunkt nödvändiga friytor för parker,
idrottsplatser m.m. Det gäller alltså endast att placera dessa
friytor på ett för skyddsbälten lämpligt sätt.

Civilingenjör Evert Strokirk framhöll nödvändigheten
av att upplagsmagasin m.m. byggdes brandsäkra. Finland
hade från förra kriget mycket dystra erfarenheter, då stora
livsmedelsupplag m.m. gått till spillo på grund av att de
lagrats i magasinsbyggnader av trä, vilka bombarderats av

ryssarna med brandbomber. S. framhöll, att skadorna sprida
sig längre i betonghus än i tegelhus, i varje fall vid de
bombvikter på 50—100 kg, som användes i finska vinterkriget.
S. trodde inte heller, att man i krigförande länder gått ln
för enbart betonghus. Höga betonghus ha dessutom två stora
nackdelar: de äro dyra, och järnåtgången är stor.

Civilingenjör Sune Lundquist framhöll, att det ur
luft-skyddssynpunkt icke var något krav, att all bebyggelse skulle
ske i form av betonghus utan endast i vissa bestämda fall,
där byggnadens art var sådan, att man måste lägga stor
vikt vid luftskyddet. I övriga fall kunde enbart ekonomiska
och andra synpunkter få vara utslagsgivande. Bildmaterial
från de krigförande länderna har tydligt visat mindre
skadeverkan på betong- och skeletthus än på tegelhus. Uppgifter
från utländska tekniker ha även enstämmigt bekräftat detta.
Numera användas bombvikter på 1—4 ton med långt större
avståndsverkan än förr.

Civilingenjör Einar Nordendahl påpekade, att man bör
vara försiktig, då man drar sina slutsatser ur den knappa
erfarenhet man för närvarande har. N. ifrågasatte, huruvida
inte de trevånings lamellhus, som nu byggas i stor
omfattning, äro att föredra framför höga punkthus. En brand
i ett trevåningshus bör åtminstone vara lättare att släcka
än en brand i ett högt hus. N. undrade, om man sysslat något
med problemet om saneringen ur luftskyddssynpunkt av
cityområdena i våra större städer — ex. nedre Norrmalm i
Stockholm med dess utomordentliga anhopning av värden.
Samtidigt påpekade N., att man ej bör överskatta framtidsvärdet
ur brandsynpunkt av sådana stadsplane- och
byggnadstekniska åtgärder, som genomföras ur luftskyddssynpunkt. Det
brinner dess bättre trots allt relativt litet i vårt land, och
brandpremierna i våra större städer äro, så vitt N. visste,
de lägsta i världen. S.k. katastrofbränder förekommo
numera ej i våra städer.

Civilingenjör Erik Forslind framhöll, att monolitiska
betongkonstruktioner enligt utförda undersökningar bäst äro
lämpade att motstå skadeverkningar genom bomber.
Skadorna bli mera lokala än vid andra konstruktionssystem och
andra byggnadsmaterial vid direkt bombanslag. Detta
förhållande har bekräftats i ett stort antal fall genom
erfarenheter i de krigförande länderna. I Sverige utförda
sprängnings- och skjutförsök ge motsvarande resultat.

Jämföras emellertid tegel- och betongkonstruktioner med
hänsyn till motståndsförmågan mot belastning från den vid
en bombexplosion uppkommande luftvågen, kunna materialen
och konstruktionerna, så som de här i landet normalt
utföras, betraktas som likvärdiga. Vid direkt belastning från de
expanderande detonationsgaserna är dock den armerade,
monolitiska betongkonstruktionen klart överlägsen. Det måste
emellertid framhållas, att en armering av
tegelkonstruktionerna kan innebära betydande förbättringar.

Oberoende av konstruktionsmaterialet erbjuda de tidigare
ofta rekommenderade skelettkonstruktionerna med
"utblås-ningsbara" fyllnadsväggar inga fördelar, då skadornas
omfattning och tiden för konstruktionens återställande i
fullgott skick väsentligt ökas.

Dr-ing. Ragnar Schlyter påpekade, att brandskadorna
hos oss t.ex. år 1940—-1941 voro av samma storleksordning
i kronor per inv. som brandskadorna genom brandanstiftan
hos de krigförande länderna under första krigsåret 1939—
1940. Man måste därför göra allt för att genom
upplysningsverksamhet, föredrag m.m. minska dessa skador. Allt
brandskydd i fredstid är luftskydd i krigstid. S. efterlyste även
lagstiftande åtgärder. Särskilt förkastligt ur
brandsäkerhetssynpunkt är det att, såsom förekommit, lägga
bostadsområden alldeles i närheten av större gasklockor.

Arkitekt Göran Sidenbladh påpekade, att man kunde
minska brandgatornas bredd ända ned till 10 m, om man
utförde husfasaderna i lämplig, brandsäker konstruktion. S.
framhöll även, att lagerhusens brandsäkerhet ej bestämdes
av byggnadsmaterialet utan av den lagrade varan.

Byggnadsrådet Gustaf Lindén ville understryka, att det
ofta bjuder stora svårigheter att i stadsplanerna åstadkomma
erforderliga skyddsområden. Inom bebyggda områden kan
man sällan uppnå det mått av 50 m, vilket anses böra vara
minimum mellan industri- och bostadsområden. Användandet
av brandgator är hos oss av gammalt datum. De flesta av
våra järnvägsparker ha tillkommit på sin tid som skydd
mot förmodad gnistfara från ånglokomotiven. L. framhöll
vidare, att man även i någon mån bör intressera sig för
gasskyddet och därför undvika slutna kvartersbildningar i
stadsplanen.

24 april 1943

V 111

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:28:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1943v/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free