Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dr Asplund skriver: "För sådana
deformationsmät-ningar, där man ej kan tillåta, att mätaren utövar några
större krafter på försökskroppen, beskriver författaren en
särskild "deformationsmätare". Det hela är fortfarande
alldeles felaktigt uppfattat. En deformationsmätare för
in-gjutning i en massa måste vara en smäcker tingest, som
lydigt följer den omgivande massans rörelser och icke
avskär kontinuiteten i massan mellan de punkter vars
inbördes rörelse skall mätas. Varje deiormationsmätare som gör
motstånd mot en deformation hos massan ger upphov
till krafter vilka sekundärt deformera massan kring
mät-ställena. A och O i varje konstruktion för
deformationsmätning är, att de för registreringen erforderliga inre
spänningsförändringarna inom deformationsmätaren
nedbringas till en obetydlighet. Spänningsförändringarna i
fråga framtvinga annars som nämnts lokala deformationer
kring mätaren, vilka verka i hög grad förryckande på det
primära deformationsförloppet.
Hur en mätkropp förhåller sig i en massa som är utsatt
för en plastisk deformation är visst icke obehandlat,
såsom dr Asplund tyckes tro. Även lösningen av detta mycket
besvärliga problem behandlas i princip, åtminstone indirekt,
på de första 60 sidorna i avhandlingen, vilket synes ha
förbigått recensenten. Saken är också berörd vid behandlingen
av det krympande cementprismat. Krympningen och den
plastiska deformationen åverka nämligen mätkroppen på
likartat sätt.
Tryckcellen är givetvis okänslig för inverkan från
skjuvkrafter, ett förhållande som med all tydlighet
framgår av vad som nämnts om magnetostriktionens natur.
Dr Asplunds jämförande av min tryckcell med en i
Zement 1937, s. 658, beskriven anordning kan knappast
tas på allvar. Som varje läsare själv kan övertyga sig om
genom studie av tidskriften i fråga, finnes till
konstruktionen ingen annan likhet än den yttre formen, nämligen
att de båda äro cylinderformiga. Det är över huvud taget
icke möjligt att efter de konstruktionsprinciper, som
apparaten i Zement bygger på, tillverka en tryckcell med de
dimensioner som min har (tvärsnittsarean endast ca 7 %
av tvärsnittsarean hos den i Zement beskrivna). Det vore
väl icke för mycket begärt att recensenten tittar bättre
efter eller eventuellt rådfrågar en i mättekniska saker
förfaren person, innan han yttrar sig. Dr Asplunds tal om
att man med mätkroppen enligt Zement skulle ha mätt
krympspänningarna i betongprismor av relativt obetydliga
tvärmått, är rent nonsens. I min avhandling är klarlagt, att
det är något helt annat än krympspänningar som
mätkroppen registrerar i ett dylikt fall.
Vid disputalionen upplyste jag dr Asplund om att på
kapacitiva förändringar byggda mätapparater icke kunna
ges den stabilitet eller göras så opåverkbara av yttre
faktorer, att de bli praktiskt användbara. Detta förhållande
står klart för varje mättekniker. Ett bevis för riktigheten
är, att apparaten enligt Civil Engineering år 1931 icke
kommit i bruk.
Beträffande det kapitel som handlar om
tryckfördelningen i tunna mellanlägg, t.ex. av paraffin, anger dr Asplund,
att inga mätningar utförts av tangentialdeformationernas
storlek. Som framgår av fig. 26 och texten till denna (s. 95)
äro dylika bestämningar gjorda. Resultaten ha, vilket f.ö.
omnämnts, ej återgivits i detta sammanhang, då jag avsett
att publicera dem i en undersökning över brottorsaken hos
betong som nu är i det närmaste slutförd. Innan dr
Asplund kritiserar den teoretiska behandlingen av
paraffin-mellanläggets funktion, gjorde han klokt i att ta reda på,
hur ifrågavarande kristalliniskt uppbyggda ämne påverkas
vid belastning. Det reagerar nämligen så som i
beräkningarna antagits, vilket även framgår av den goda
överensstämmelsen mellan den beräknade och den uppmätta
spänningsfördelningen.
Beträffande den utpressade gummikanten förbiser dr
Asplund, att man därvid har att göra med skiftande
utflyt-ningsfaser hos mellanlägget och med ett tredimensionellt
spänningssystem. Den inträdda töjningen vid kanten är
ett rent sekundärt fenomen härrörande från den ena
utflyt-ningsfasens påverkan av den andra. Även detta upplyste
jag dr Asplund om vid disputationen. Jag kan blott
ytterligare rekommendera honom att själv utföra det lilla
försöket och se efter.
Mina murverksundersökningar kunna knappast vara
annat än avsiktligt felrefererade. De nya rön som jag
framlagt innefatta ett klargörande av murbrukets funktion. Då
belastningen på ett murverk nått värden som närma sig
brukets egen tryckhållfasthet (ca 10 kg/cm2 för kalkbruk),
uppkommer horisontaltryck i bruksfogen. Detta sidotryck
uppgår sedan i runt tal till 50 % av normalbelastningen.
Bruket stabiliseras genom murstenarnas inverkan och får
förmågan att ta upp vertikallaster, som äro väsentligt
större än nämnda 10 kg/cm2. Murstenarna armera sålunda
bruksfogen och utsättas därvid för avsevärda
dragspänningar i sidled. Brott inträder, då teglets draghållfasthet
uppnåtts. Därav framgår bl.a., att ett murverks bärförmåga
är oberoende av förhållandet mellan murpelarens höjd och
bredd, så länge knäckfara ej föreligger och att det är
stenens draghällfasthet och ej, såsom hittills varit
vedertagen uppfattning, dess tryckhållfasthet som skall vara det
normenliga kvalitetsprovet för stenen. Den här givna
förklaringen över brukets funktion vid murverksbrottet lär
dr Asplund icke finna i någon handbok.
Slutligen vill jag blott tillägga, att boken är tryckt på
engelska och icke amerikanska som recensenten tycks
tro, vilket förklarar ett flertal av hans anmärkningar mot
ordval och ordföljd.
Nils Hast
Föreningar
Väg- och Vattenbyggnadskonst sammanträdde den 8
november 1943 i närvaro av ett 150-tal ledamöter och ett 50-tal
Inbjudna teknologer från V4, och under ordförandeskap av
civilingenjör Bo Ekelund.
I avdelningen invaldes: major Erik Wiborgh, trafikchef
Erie Johnson, arkitekt Lennart Bergvall jämte
civilingenjörerna Lennart Backmark, Per Gustav Carlsson, Sture Kåell
och Lars Ramstedt.
Till styrelse för 1944 valdes hrr B Ekelund, ordförande,
R Kolm, v. ordförande, S Dahlström, sekreterare, G
Hell-strand, v. sekreterare, E Larsson, klubbmästare, samt P
Hellström, E Strokirk, T Ljungberger, S O Asplund, H
Bernhard och E Byström, till representanter i STF:s styrelse
ut-sågos hrr Kolm och Bernhard med hr Dahlström som suppleant.
Kvällens olika föredrag hade till gemensam titel: "Mitt
mest spännande ögonblick som ingenjör". De höllos av tekn. dr
Ragnab Lindqvist, professor Bo Hellström, major Carl
Thulin och kapten Törd Lindblad ; de båda senare
publiceras i detta häfte av Teknisk Tidskrift.
Efter middagen höll civilingenjör Eric Back inför ett
auditorium, som till bristningsgränsen fyllde salen, sin
"gasquo-logie doktorsdisputation" över ämnet: "Bidrag till kännedom
om övervinnande av vatten". Disputanten framlade sina
vittomfattande undersökningar och de resultat som han genom
idogt studerande kommit till beträffande vattnets
sammansättning, förekomst och användande.
Som opponenter framträdde därefter civilingenjörerna
Pedro Hellström och Bengt Petrelius samt teknolog A Gewalt,
vilka samtliga illa nagelforo disputanten och de resultat han
kommit till. Efter disputationen ägde promoveringen rum
under traditionsbundna former. Som promotor framträdde
professor N H Pallin, som under publikens jubel och
fotografernas blixtar tryckte morotskransen på den nyblivne "doktorns"
huvud.
Senare avtackades gamla avdelningsordförande, som talrikt
infunnit sig, och professor Pallin framförde ett särskilt tack
för gott kamratskap till överintendent Helmer Bernhardt,
major Lars Viktor Ståhle samt professor Wolmar Fellenius,
vilken sistnämnde även hedrades med en pokal.
S Dm
V 192
25 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
