Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1944 - Teknisk-kommersiella synpunkter på elsvetsaggregat, av S Swerup - Ingenjören och det talade ordet, av Rolf Steenhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 januari 19 A A
13
statiska karakteristiken. Man bör observera att
ljusbågsspänningen för moderna elektroder har
blivit allt högre och att dessutom stora
spänningsfall kunna uppstå i svetskabla. Om ett
svets-aggregat svetsström t.ex. anges vid 25 V men
ljusbågsspänningen för elektroden är 30 V och
spänningsfallet i svetskablarna 5 V erhålles
sammanlagt 35 V, varför man aldrig kan ta ur
aggregatet mera än den mindre ström, som enligt den
statiska karakteristiken gäller vid 35 V. För en
6 mm svetselektrod kan t.ex. erfordras en
arbets-spänning av ända upp till 40 V när man även
räknar med spänningsfallet i svetskablarna, som
ofta äro 50 m vardera.
4. Sedan ovanstående frågor behandlats har
man erhållit en uppskattning om effekten och
man kan för ett vidare bedömande av
aggregatets lämplighet för svetsning skaffa sig en första
uppfattning genom den statiska karakteristiken.
Genom lutningen på denna ser man, vilken
stabilitet svetsströmmen bibehåller vid ändringar i
ljusbågsspänningen.
5. Av större betydelse är emellertid den
dynamiska karakteristiken, med hjälp av vilken man
kan avgöra, huru lugn ljusbågen är, vid t.ex.
kortslutning respektive fortlöpande svetsning. Då
den dynamiska karakteristiken upptagits med
oscillograf brukar där alltid en tidsaxel med
50 p/s växelström vara angiven, som tjänar för
beräkning av den tid som ett visst förlopp
varar.
Förutom ovanstående punkter kan givetvis en
hel rad ytterligare synpunkter uppräknas,
såsom verkningsgrad och effektfaktor för
aggregatet, men dessa inverka icke direkt på aggregatets
svetskapacitet och lämnas därför här åt sidan;
i övrigt ha de en ganska ringa betydelse jämfört
med ovanstående punkter. Vidare tillkomma
synpunkter som att ströminställningen och
strömreg-leringsmöjligheterna skola vara lämpliga för
ändamålet, att strömregleringsdonet skall kunna
fastlåsas på önskat värde, så att svetsströmmen
icke ändrar sig under svetsningsförloppet, att
regleringen blir så bekväm som möjligt och till
sist givetvis att aggregatet ur
konstruktionssynpunkt är fullgott. Undersökningen kan givetvis
begränsas till de punkter, som äro av vikt i varje
särskilt fall, sålunda om det är frågan om en
ren prisjämförelse eller om bedömning av
svets-egenskaperna vid särskilt krävande svetsarbeten,
såsom tunnplåtssvetsning o.d. Som en
ytterligare slutledning av vad som ovan anförts, kan
man sålunda icke annat än ivrigt önska, att
en fast normering för svetsaggregat kommer till
stånd genom att de nu tillämpade normerna
omarbetas till bestämda och utförliga direktiv.
Ingenjören
och det talade ordet
Det sägs, att Ignatius de Loyola vann sitt mäktiga
inflytande till stor del tack vare att hans lärjungar erhöllo
en god utbildning i vältalighet. Varje ny medlem av hans
orden — likgiltigt om han varit biskop eller bonddräng —
måste sätta sig på skolbänken och lära sig läsa högt,
artikulera och i sitt tal återspegla själslivets olika
tonarter, ifrån den vänliga nedlåtenheten till det
oförblom-merade hotet.
Vi höra emellanåt från ingenjörskretsar en klagan över,
att ingenjören har för litet att säga till om i politik och
samhälle, att hans organisationer inte äro starka nog och
att han själv ofta negligeras. När vi hört om
jesuiter-ordens framsynta uppfattning av talekonstens betydelse,
synes mig ett visst sammanhang skönjbart. Inte så, att
det vore någonting att sträva efter, att ingenjörerna lärde
sig att utveckla en jesuitisk talekonst under mottot
"ändamålet helgar medlet". Tvärtom. Den grupp, emellertid,
som inte kan göra sig hörd i de församlingar, där
politiska och sociala problem debatteras, den gruppen blir
automatiskt satt i skymundan.
En sådan grupp utgör nog ingenjörerna. Deras
utbildning och verksamhet kräva individuellt arbete, kritisk
forskning och en invecklad teknisk argumentation.
Ingenjörens uttrycksmedel ha därför i första hand blivit
det skrivna ordet, den överskådliga tabellen och den
hanterliga formeln. Och det är nu en gång en stor klyfta
mellan tal och skrift, en klyfta, som knappast blivit
smalare med åren. Cicero, i sitt första brev till sin son,
förebrådde Demosthenes, att denne blott dyrkat talandets
konst, och Aristoteles, att denne blott utvecklat
skrivandets. Cicero rådde sin son att försöka utveckla båda
dessa konstarter. Hur många festtal vid tekniska
församlingar, hur många intressanta och vederhäftiga föredrag,
hur många morgonsömniga "nattföreläsningar" ha inte
vi fått förstörda genom talarens oförmåga att behärska
sitt tal tillnärmelsevis så väl som sin skrivkonst. Ä andra
sidan måste rättvisligen medges, att för mycket offrande
åt det fria ordet lätt leder till, att man råkar ut för Skylla
när man vill undvika Charybdis. Jag behöver bara erinra
om ett par kända katederblommor: "skatteindrivarna på
landsbygden tar den sista trasiga skjortan ur böndernas
mun", och "de statslösa stå med ena foten i det
kriminella och med den andra gnager dom på svältremmen".
Jag nämnde nyss, att ingenjörerna i mindre grad än vad
önskligt är, uppträda offentligt, därför att de äro mera
hemma i att skriva än att tala. Inte bara i det
politiska livet utan även i det tekniska eller administrativa
arbetet är det dock i många situationer ett stöd för
ingenjören att behärska talandets konst. Han kanske
måste utjämna en otrevlig situation på ett sammanträde,
där han själv sitter som ordförande. Den som vinner tid
vinner allt, heter det, och ofta kan ett lugnt inpass eller
en sammanfattning från ordföranden rädda en situation,
där på grund av meningsbrytningens häftighet de sakliga
skälen åsidosatts. När Svenska Teknologföreningens
kursledning i samråd med föreningens styrelse för fjärde
gången satt föredragskonsten på sitt program, har detta
också skett i den förhoppningen, att just detta ämnesval
fyller ett känt behov, överteckningen till denna kurs av
deltagare ur alla åldersklasser har också på ett för
föreningsledningen glädjande sätt bestyrkt riktigheten av
denna förmodan. Rolf Stéenhoff
Inledningsanförande i Svenska Teknologföreningens kurs i
föredragsteknik den 17 december 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
