Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1944 - Isolationsstandard — Storkraftöverföring, ett schweiziskt tankeutbyte, av Åke Vrethem - Isolationsstandard, av W Wanger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 januari 19 A A
15
Isolationsstandard — Storkraftöverföring
ett svensk-schweiziskt tankeutbyte
Svenska Centralkommittén för Internationella
Ingenjörskongresser (SCH) är det svenska gemensamma
kontaktorganet för World Power Conference (WPC) och
Con-férence Internationale des Grands Réseaux Électriques
(CIGRÉ). Den har under krigsåren måst begränsa sitt
arbete till att förbereda de svenska rapporterna i sådana
ämnen, som kunna förmodas bli upptagna på de
internationella konferensernas program efter kriget.
Kommittén har emellertid också strävat efter att upprätthålla en
viss direkt kontakt med omvärlden, särskilt den neutrala.
Det är mot denna bakgrund man får se den
diskussionsdag om isolationsstandard och storkraftöverföring, som
nedan refereras.
Sammankomsten ägde rum fredagen den 12 november
1943 på Ingeniörsvetenskapsakademins lokaler. Regin
och initiativet var SCII:s, vars ordförande,
generaldirektör W Rorgquist, presiderade vid diskussionen.
Förmiddagen ägnades åt isolationsstandard och eftermiddagen
åt storkraftöverföring. Som inledare fungerade i båda
fallen dr W Wanger, Raden, och till diskussionen hade
inbjudits representanter för praktiskt taget alla branscher
av den svenska elkrafttekniken.
Isolationsstandard
Dr W Wanger (sammandrag):
En schweizisk kommitté har framlagt ett förslag
till nya "Regeln über die Koordination der
Isolationen in Wechselstrom-Hochspannungsanlagen",
men förslaget har ännu ej trätt i kraft. Det
svenska och det schweiziska arbetet på nya
isolations-normer ha alltså kommit ungefär lika långt*.
I begreppet isolationskoordination inlägga
schweizarna en vidare betydelse än som är
vanligt enligt svenskt språkbruk1. Sålunda definiera
schweizarna isolationskoordination som
sammanfattningen av olika åtgärder, som vidtas för att
i elektriska anläggningar hindra genomslag på
grund av överspänningar och såvitt möjligt även
hindra överslag eller, om detta icke kan uppnås
med rimliga kostnader, inskränka de oundvikliga
överslagen till sådana ställen, där de ej vålla skada
och ej störa driften. Även valet av absolut isola-
* I själva verket torde det schweiziska förslaget ha hunnit
ett gott stycke längre i sin utveckling till definitiva normer
än det svenska förslaget. Den svenska normkommittén för
isolationsgrad utsände visserligen ett preliminärt
normförslag till SEK :s sakkunnignämnder redan i oktober 1942 men
något definitivt förslag föreligger ännu ej. Ä andra sidan
publicerades redan år 1940 ett provisoriskt normförslagi som
enligt kommitténs instruktioner skall ligga till grund för det
definitiva.
DK 621.315/.316
tionsnivå hör enligt denna definition till
koordinationsåtgärderna.
Driftfrekventa spänningshöjningar äro i riktigt
utförda nät ej av sådan storleksordning att man
behöver ta hänsyn till dem vid val av isolation.
Kopplingsöverspänningar, t.ex. vid bortkoppling
av tomgående transformatorer och ledningar,
kunna i regel begränsas till ungefär dubbla
driftspänningen. Detsamma gäller
jordslutningsöver-spänningarna i nät med petersenspolejordning
eller direktjordning av nollpunkten. En första
princip för valet av isolation är att
kopplings-och jordslutningsöverspänningar ej få vålla
genomslag eller överslag. I regel böra ej heller
av-ledarna få reagera för dylika överspänningar.
Som störningsorsakande överspänningar återstå
åsköverspänningarna. Problemet ställer sig här
olika vid luftledningar och vid stationer. I det
schweiziska normförslaget lämnas en del
anvisningar även för luftledningars isolering.
Teoretiskt sett kunde man tänka sig att skydda
stationsisolationen genom att isolera stationen
väsentligt högre än de anslutna luftledningarna;
härvid måste hänsyn tas till fördubblingen av
överspänningarna genom reflexion i stationen. Av
ekonomiska skäl är dylik koordination mellan ledning
och station utesluten och man avstår medvetet
från varje fordran därpå. Skyddet för stationen
erhålles i stället med avledare eller
skyddsgnist-gap. Schweizarna anse det vidare lämpligt att
apparaternas yttre isolation göres svagare än den
inre, så ett visst skydd för den inre isolationen
erhålles även om avledarna eller
skyddsgnist-gapen skulle mankera.
Man kommer alltså till tre isolationsnivåer: den
högsta för innerisolationen, den mellersta för
ytterisolationen och den lägsta för avledarna eller,
om avledare saknas, för skyddsgnistgapen. Till
innerisolationen räknas: fast och flytande isolation,
vidare öppna brytställen i frånskiljare,
strömbrytare och säkringshållare, svårtillgängliga
luftsträckor i det inre av apparater och isolatorer osv.
samt alla fria luftavstånd mellan olika faser. Till
ytterisolationen, på den mellersta nivån, höra
sålunda endast de fria luftavstånden mellan fas
och jord.
Den mellersta isolationsnivån kommer normalt
att representeras av gnistgap, anbragta på
apparaterna. Apparaterna få sålunda innerkoordina-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
