Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Jämförande olycksfallsstatistik, av C Hjalmar Halldin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-5 februari 1944
119
är beklagligt därför att man därigenom inte får
fram den propaganda och det arbete, som
nedlägges på skyddsarbetet. Följande exempel
belyser detta.
Två av våra större verkstäder hade resp. 31,9
och 19,2 olycksfall per 100 årsarbetare. Båda voro
försäkrade för läkarvård. Vid den senare
verkstaden hade man drivit igenom användningen av
skyddsglasögon i så stor utsträckning, att
ögonskador voro sällsynta och endast ett fåtal fall med
frånvaro anmälts. Men vid den andra verkstaden
hade man varit mer eller mindre likgiltig för
denna sak. Det visade sig att anmälda ögonskador
utan sjukersättning motsvarade 12,7 olycksfall per
100 årsarbetare. Om man drar denna siffra från
31,9 får man samma frekvens som den senare
verkstaden dvs. 19,2. Så mycket kan
upplysningsverksamheten medföra.
Olycksfall på väg till eller från arbetsplatsen
variera avsevärt vid olika företag beroende på
anläggningens läge i förhållande till bostäderna,
transportmedel, vägbeläggning m.m. Enligt den
officiella statistiken för 1938 utgjorde dessa
olycksfall 4 % av samtliga fall för män och 13,1
för kvinnor. Dessa siffror äro medeltalet för
samtliga olycksfall anmälda av större arbetsgivare. Det
finns emellertid stora företag med endast 1—2 %,
men också företag med upp till 20 % eller högre
av samtliga olycksfall. Denna stora variation
inverkar naturligtvis avsevärt på de uträknade
relativa talen i likhet med anmälda olycksfall utan
ersättning. För att få fram jämförbara tal bör
man skilja mellan olycksfall i arbetet och
olycksfall på väg till eller från arbetet.
Vilka olycksfall bör man anse ha inträffat i
arbetet? Alla företag, som ej tillhöra
yrkesgruppen mekaniska verkstäder, ha
reparationsverkstäder, som sysselsätta flera eller färre arbetare
beroende på tillverkningens art och fabrikens
storlek. Man skulle kunna säga att olycksfallen borde
fördelas på själva tillverkningen och på
reparationsverkstäderna. Enligt min åsikt utgöra
emellertid dessa verkstäder en del av fabriken. Hur
länge kan en fabrik drivas utan att något går
sönder och måste repareras? Den fabrik är bra liten
som inte har en reparationsverkstad, så att
skadade maskiner och maskindelar måste skickas
bort för reparation. Det torde därför vara riktigt,
att i en jämförande statistik uppta en enda
uppgift för samtliga olycksfall i arbetet.
Olycksfallsfrekvensen uträknas per 100
årsarbetare. En årsarbetare är 100 arbetade skift eller
2 400 arbetstimmar. Officiella statistiken
använder denna beräkningsmetod, som det därför är
bäst att bibehålla.
Svårighetsgraden (antalet förlorade arbetsdagar
per årsarbetare) baseras på antalet genom
sjukdom förlorade arbetsdagar (sjukdagar X
\ 365/
samt beräknade förlorade arbetsdagar genom in-
validitet och död. En invaliditetsprocent har
beräknats till 75 förlorade arbetsdagar, således för
100 % invaliditet eller ett dödsfall 7 500
arbetsdagar. Den verkliga svårighetsgraden är således
summan av dessa tre faktorer. Denna totala
svårighetsgrad är jämförelsetalet för de olika företagen.
Under åren 1936—1940 (senast utgivna
statistiken) utgjorde svårighetsgraden genom sjukdom
för större arbetsgivare: 1,666, 1,841, 1,728, 1,656
och 1,647. Den totala svårighetsgraden under
samma år utgjorde: 6,993, 6,775, 6,265, 6,713 och
8,897. Variationerna genom sjukdom voro inte
stora, men totala svårighetsgraden kan genom ett
år med ovanligt många och svåra invaliditetsfall
och många dödsfall förändras avsevärt, t.ex. för
år 1940 med över 30 % högre siffra än under
1939. När så stora variationer kunna förekomma
för samtliga större arbetsgivare (1 254 477
årsarbetare under år 1940), hur mycket större måste
inte variationerna framträda för olika företag.
En cellulosafabrik redovisade t.ex. ett år 2,31
förlorade dagar genom sjukdom, genom
invaliditet 9,32 och genom död 23,28, summa 34,91. Två
år tidigare inträffade en invaliditet men intet
dödsfall; förlorade dagar genom sjukdom voro
3,67, genom invaliditet 2,94, summa 6,61. Året
före inträffade inga invaliditets- eller dödsfall;
förlorade dagar genom sjukdom var 1,89.
Jämförelsesiffrorna bli således 6,61, 1,89 och 34,91.
En närbelägen fabrik hade under samma år
endast omkring 3 förlorade dagar genom sjukdom
men inga invaliditeter eller dödsfall. Ett år senare
inträffade ett dödsfall vid denna fabrik, medan
den förra fabriken endast redovisade för
sjukdagar. Vilket inflytande dödsfallen ha på denna
siffra visas bäst av att med ett enda dödsfall per
år ökas totala svårighetsgraden med 3 vid 2 500
årsarbetare.
När det inte är fråga om fabriker med många
tusen arbetare, variera de inträffade
invaliditets-och dödsfallen högst betydligt. Vid några fabriker
kan man under något år råka illa ut, så att ett
eller flera sådana fall inträffa. Vid andra slipper
man lindrigare undan, oaktat förutsättningarna
äro likartade för att ett olycksfall skall inträffa.
Detta kallas vanligen för tur, men torde nog i de
flesta fall kunna tillskrivas rent mänskliga
egenskaper hos den för olyckstillbudet utsatta
personen, så att han reagerar riktigt och snabbt.
En undersökning för flera år av ett stort antal
företag inom samma bransch visar, att
variationerna äro mycket stora för de olika företagen
under de olika åren, när totala svårighetsgraden
användes som jämförelsetal. Endast genom
uträkning av medeltalet för en längre tidsperiod kan
detta utjämnas något. Den enda jämförbara
siffran är svårighetsgraden genom sjukdom.
Uppdelas svårighetsgraden efter de olika följderna
samt den totala, blir statistiken för vidlyftig,
särskilt om man uppdelar olycksfallen i de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
