Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Den elektriska samkörningen i Sverige, av Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
TEKNISK TIDSKRIFT
områden att sammankopplas. Det var sålunda vid
tiden för det första världskriget relativt vanligt
med lokala samkörningsenheter. De då använda
låga överföringsspänningarna möjliggjorde
emellertid icke en utsträckning av samkörningen till
nämnvärt större områden än ett län.
Samkörningen hade tillkommit huvudsakligen för att öka
krafttillgången inom vissa distributionsområden.
Däremot kunde man icke räkna med någon
nämnvärd vinst genom interferens i
vattenföring-en i olika vattendrag. Det är emellertid givet, att
även denna lokala samköming var av stor
betydelse och möjliggjorde ett bättre tillvaratagande
av befintliga kraftöverskott.
Under slutet av förra världskriget tillkom en
del samkörningsförbindelser, som fingo stor
betydelse. Här kan som exempel nämnas den år
1917 påbörjade samkörningen mellan
Vattenfallsstyrelsens kraftstationer i Älvkarleby och
Västerås, ävensom förbindelsen mellan
Älvkarleby Kraftverk och Stockholms Elektricitetsverk,
vilken var av betydelse för Stockholms
kraftförsörjning under åren 1916—1919.
Det verkliga genombrottet för samkörningen i
större skala skedde i början på 1920-talet.
Vattenfallsstyrelsens östra distributionssystem matades
från Älvkarleby och ångkraftstationen i Västerås.
Krafttillgången där var emellertid otillräcklig.
Samtidigt förelåg ett kraftöverskott vid
kraftstationen i Trollhättan. Det beslöts då, att
Älvkarlebyområdet skulle förbindas med
Trollhätte-området med en kraftig samkörningsledning. Det
befanns nödvändigt att för den nya linjen välja
en högre spänning än som hittills använts. Man
valde 132 kV men vidtog sådana dispositioner, att
en senare höjning av spänningen till 220 kV vore
möjlig. Byggandet av denna ledning och de
erforderliga transformatorerna och apparaterna
innebar ett pionjärarbete. I december 1921 togs
ledningen Trollhättan—Västerås i drift och blev
härigenom Sveriges första stamlinje. Enligt
nutida terminologi avses nämligen med stamlinje
en ledning för 132 kV eller högre spänning, som
sammanbinder olika landsdelar och avser
överföring av kraftbelopp av storleksordningen 50 000
kW eller mera.
Under 1920-talet fortsatte utvecklingen av
samkörningen. Samkörningsenheterna voro emellertid
relativt begränsade, om man undantar Statens
Centralblock, som omfattade Trollhätte,
Älvkarleby och Motala Kraftverk. Även den av
Sydsvenska Kraft AB genom förbindelsen mellan
Lagaverken samt Finnsjö och Hemsjö Kraft AB
skapade samkörningsenheten i Sydsverige var
dock av stor omfattning.
I början på 1930-talet gick samkörningen snabbt
framåt. Härtill bidrogo speciellt de svåra
vattenförhållandena under år 1933. Tillskottskraft
erfordrades inom en mängd områden. Nya
förbindelseledningar anordnades, och den då påbörjade
samkörningen blev även sedan vattenbristen
upphört i allmänhet bestående.
Redan något tidigare hade samköming börjat
att ske kontinuerligt mellan Statens Centralblock
och Sydsvenska Kraft AB. Detta skedde i Nässjö,
där en Vattenfallsstyrelsen tillhörig 77 kV ledning
över en transformator förbands med Sydkrafts
till Nässjö inkommande 132 kV ledning. För att
belysa hur pass okända förhållandena vid
samköming voro ända in på 1930-talet kanske det bör
nämnas, att det före sammankopplingen mellan
Sydkraft och Centralblocket hade allvarligt
ifrågasatts, att man skulle vara tvungen att ordna
samarbetet via frekvensoberoende omformare.
Dess bättre försökte man med direkt
sammankoppling, och försöket slog väl ut. Samkörningen
mellan Vattenfallsstyrelsen och Sydkraft visade,
att samköming med fördel även kunde ske över
mycket klena överföringslänkar. De erfarenheter,
som därvid vunnos, ha varit av stort värde för
den fortsatta utvecklingen.
Ett stort steg framåt togs under år 1936. Under
detta år togs landets första 220 kV ledning från
Indalsälven till Mellansverige i drift. Det var
Krångede AB, som byggde denna ledning för att
överföra kraftproduktionen vid kraftstationen i
Krångede. Eftersom Stockholm skulle lia en del
av kraften från Krångede, kom samköming även
till stånd mellan Stockholms Elektricitetsverk och
Krångede. Kontinuerlig samköming påbörjades
även med Vattenfallsstyrelsens Centralblock i
Mellansverige.
Ungefär samtidigt sammanknötos i övre och
mellersta Norrland Vattenfallsstyrelsens
kraftstationer genom en 600 km lång 132 kV ledning, och
något senare ägde även sammankoppling rum
med Krångedesystemet i Mellersta Norrland.
Härigenom erhölls ett sammanhängande ledningsnät,
som sträckte sig över hela landet. Det var den 3
april 1938 som för första gången kraftverk
samkördes i landet ända från Porjus i norr till Malmö i
söder, från Trollhättan i väster till Stockholm i öster.
För närvarande finnas tre 220 kV ledningar
från Norrland till Mellansverige i drift, och en
fjärde är under byggnad och tas i drift i sommar.
Den tredje och den fjärde 220 kV ledningen ha
tillkommit i intimt samarbete mellan
Vattenfallsstyrelsen, Krångede AB och AB Svarthålsforsen,
som är ett dotterföretag till Stockholms
Elektricitetsverk.
Ett kraftigt ledningsnät över hela landet är den
viktigaste förutsättningen för en rationell
samköming, och ett sådant finns numera. Det är
naturligtvis icke möjligt att i detta sammanhang
lämna någon detaljerad beskrivning av
ledningsnätet. För att ge en uppfattning om ledningsnätets
utsträckning kan det emellertid nämnas, att den
sammanlagda längden hos 220 kV och 132 kV
ledningarna, som utgöra ryggraden i
samkör-ningsnätet, överstiger 5 000 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
