Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 12 februari 1944 - Undersökning av pentaerytritförestrad tallolja, av Benkt Widegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
TEKNISK TIDSKRIFT
Fernissorna på samtliga ß- och C-oljor visade en
avgjort sämre beständighet än motsvarande rena oljor,
medan fernissorna på A- och D-oljorna visade en obetydlig
förbättring.
Även om man efter endast åtta månaders
utom-husprovning får akta sig för att dra alltför
vittgående slutsatser angående färgernas
väderbeständighet, möjliggöra dock de hittills erhållna
provningsresultaten vissa iakttagelser.
Av protokollet framgår, att 5,2 % oljan
genomgående förhållit sig bäst med 15,4 % oljan
något sämre. Dessa oljor voro avgjort bättre
än 3,8 % och 31 % oljorna. Standoljekokningen
tycks av provningsresultatet att döma icke ha
medfört förbättrad väderbeständighet utan
snarast en försämring i detta avseende.
Rangordningen mellan standoljor med olika hartshalt är
densamma som mellan de enbart förestrade
oljorna. De blåsta oljornas beständighet har
hittills visat sig bäst. Blåsningen av 31 % oljan
medför dock synbarligen ingen förbättring.
Fer-nisskokningen medför som väntat på det hela
taget en försämring av väderbeständigheten.
För utomhusprovning på järn framställdes
pansarfärg med följande sammansättning: 45 delar
olja, 10 delar aluminiumpulver och 45 delar
järn-glimmer. Färgen sickativerades som tidigare och
späddes med terpentin till strykkonsistens. I de
pansarfärger, som framställdes på fernissor,
valdes mängden fernissa sådan, att proportionen
mellan fernissans filmbildande beståndsdelar och
pigmenten blev densamma som mellan oljorna och
pigmenten. Vid detta prov uteslötos oljorna A 1,
A 2 och B 1 på grund av dålig torkningsförmåga.
Vidare ha olja D 3 samt fernissorna FD 1 och
FD 3 utelämnats.
Pansarfärgerna strökos två gånger på 2 mm
stålplåtar (20 X 32 cm), som sandblästrats och
grundats med två gånger blymönjestrykning. Den
härvid begagnade blymönjefärgen var gjord på
linolja. Plåtarna utsattes, efter föregående
torkning inomhus, på samma sätt som ovan angivits
för träplattorna. Utsättningen ägde rum i maj
månad.
Vid besiktning efter sju månader uppvisade D 1
och FA 1 begynnande sprickbildning, medan
färgskiktet på övriga plåtar tycktes helt oangripet.
Sammanfattning
De företagna undersökningarna ha haft till
uppgift att utröna hartshaltens betydelse för de
pentaerytritförestrade och de på olika sätt
vidare-behandlade oljornas egenskaper och att jämföra
de olika behandlingsmetoderna.
Hartshaltens betydelse
Hög hartshalt innebär svårighet att få ned
syra-talet, och ju högre hartshalten är, desto högre blir
oljornas viskositet vid de olika
behandlingsmetoderna, medförande bl.a. ökad åtgång av förtun-
ningsmedel. Vid hög hartshalt hos talloljan
erhålles genomgående bättre torkning men
betydligt sämre vattenfasthet än vid låg hartshalt. Den
ytterst snabba försämringen av vattenfastheten
med stigande hartshalt mellan 5 och 15 % visar
hur utomordentligt viktigt det är att hartshalten
hålles låg och jämn. Det värde på hartshalten
(10 %), som hittills brukat anges såsom övre
gräns för tallolja av bästa kvalitet, synes mot
bakgrunden härav vara satt alltför högt.
Väderbeständigheten har hittills endast provats
i åtta månader, men som väntat synes här ökad
hartshalt medföra en försämring av
beständigheten.
Anmärkningsvärt är det dåliga resultat, som i
alla avseenden erhållits med 3,8 % oljan. Detta
skulle möjligen kunna tyda på, att en alltför
långt driven "avhartsning" innebär risk för
försämring av oljans samtliga egenskaper.
Olika behandlingsmetoder
Enbart pentaerytritförestring, som syftar till
möjligast lågviskösa produkt, ger genomgående
oljor med relativt högt syratal samt med dålig
torkningsförmåga och vattenfasthet. Den
stand-oljekokning, som utförts, medför en sänkning av
syratalet samt en förbättring av oljornas
torkningsförmåga och vattenfasthet, men dels är
torkningsförmågan fortfarande otillräcklig, dels tycks
standoljekokningen medföra en något försämrad
väderbeständighet. Genom luftblåsning vid
tämligen låg temperatur har erhållits en
tillfredsställande torkningsförmåga även hos de
hartsfattiga oljorna, och vattenfastheten är efter denna
behandling betydligt bättre än efter
standolje-kokning. Även väderbeständigheten tycks efter
luftblåsning vara relativt god utom vid särskilt
hög hartshalt.
Fernisskokningen lämnar mycket
snabbtorkande produkter och medför i vissa fall någon
förbättring av vattenfastheten. I fråga om
väder-beständigheten förete fernissorna, som man
kunnat vänta, på det hela taget en försämring
gentemot motsvarande oljor.
Litteratur
1. widegken, B: Talloljan såsom linoljeersättning. Tekn. T.
72 (1942) h. 37.
2. Avelius, N: Tallsyra. Ett nomenklaturförslag. Svensk
Papp. Tidn. 1,5 (1942) h. 10.
3. Niesen, H: Verhalten von Anstrichen auf Grundlag•
von Standölen die unter Verwendung veresterter
Tallölfett-säuren hergestellt vmrden. Farben-Chemiker 11 (1940) s. 14J
—154.
4. Niesen, H: Näheres über Tallölfettsäuren in chemischer
und maltechnischer Hinsicht. Fette u. Seifen 1,1, (1937) s.
426—432.
5. Tobias, k: über die Verwendbarkeit von Tallöl
an-stelle von Leinöl als Bindemittel für Druckfarben.
Farben-Ztg 1,5 (1940) s. 68—69, 86—87, 117—119, 133—134, 15»,
167—168, 183.
6. Stock, B: Taschenbuch für die Farben- und
Lackindu-strie, Stuttgart 1940.
7. Pentalyn, ein Pentaerytritylabietatharz. Chem. Zbl. 194»
II 3708.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
