Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 19 februari 1944 - Rationaliseringen och den svenska industrins utveckling, av Arthur Montgomery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-182
TEKNISK TIDSKRIFT
miska omvandlingar av samma utsträckning som
under de båda årtiondena före 1914.
Det var inte bara inom exportindustrin som
kontinuiteten var betydande. Det kan vara nog att
här peka på en för bela vårt näringsliv så
betydelsefull faktor som elektrifieringen och den
därmed förbundna utbyggningen av vår vattenkraft.
Också här kom genombrottet före 1914, ehuru
energiproduktionen mångdubblades under de 25
följande åren.
Vår ekonomiska utveckling under skedet efter
1914 influerades naturligtvis ganska kännbart av
världskriget och de fortsatta internationella
rubbningarna, men det är dock intressant att se, att
dessa förhållanden endast i begränsad
utsträckning påverkade den allmänna inriktningen av
vårt näringsliv. Det var framför allt under själva
krigsåren och tiden närmast därefter samt under
en stor del av 1930-talet som de internationella
hämningarna gjorde sig mera kännbara. På sätt
och vis kan man säga, att perioden från 1914
till 1923 var en tid av industriell stagnation.
Fr.o.in. 1917 låg den industriella produktionen
lägre, under vissa år betydligt lägre än före 1914.
Men såsom redan nämnts, försiggingo dock
under denna tid en utbyggnad av industrins
kapacitet och en modernisering, som bidrog att skapa
förutsättningar för det följande snabba
uppsvinget.
På 1930-talet togo sig de internationella
hämningarna uttryck i en retardering i fråga om
exportens tillväxt, men i övrigt var situationen
under årtiondets senare del ganska gynnsam.
Tillförseln av råvaror var obehindrad, och
hemmamarknadsindustrin visade ett enastående
uppsving. I stort sett kan man väl säga, att vår
industriella utveckling skulle ha fortgått efter
ungefär samma linjer, också om kriget och
efterkrigstidens skakningar inte hade kommit emellan.
Troligen skulle ökningen av exporten i så fall
ha varit ännu snabbare och inriktningen på
hemmamarknaden något mindre markerad, men man
har dock anledning tro, att slutskedet skulle ha
visat rätt mycket likheter i båda fallen. Även om
kriget 1914—1918 och dess efterverkningar inte
hade varit, skulle vår industri troligen så
småningom, och kanske t.o.m. tidigare än nu var
fallet, fått en mera hemmamarknadsbetonad prägel.
De begränsningar, som råvarutillgångarna
innebära för vår skogsindustri, skulle ha framträtt
tidigare, därför att uppsvinget inom exporten
varit mera ohämmat. Redan detta skulle ha varit
tillräckligt för att ge vår industriella produktion
en inriktning, som i viss mån påminte om den
utveckling, som nu faktiskt kom till stånd under
1930-talet. Den enda omständighet, som kunnat
medföra en avgörande förändring på denna
punkt, skulle troligen ha varit tekniska framsteg,
som skapat förutsättningar för en ny
exportoffensiv.
Teknikens och mekaniseringens roll i den
industriella utvecklingen belyses på ett intressant sätt
av de siffror, som illustrera expansionen inom vår
verkstadsindustri. Hela perioden igenom växte
produktionen betydligt hastigare inom
verkstadsindustrin än inom industrin i dess helhet. Detta
synes i hög grad ha varit fallet under tiden från
mitten av 1890-talet till 1913. Men en liknande
tendens kunde också konstateras i fortsättningen.
Från 1913 till 1929 växte verkstadsindustrins
produktion med kanske 90 %, och under det följande
årtiondet beräknas ökningen ha utgjort ungefär
samma procentuella belopp. Man kan sålunda
med full rätt säga, att verkstadsindustrin hörde
till de produktionsgrenar, som visade den allra
starkaste expansionen, något som ju också var
naturligt under en tid av stark industriell
investeringsverksamhet.
Rationaliseringen under 1920-talet
Trots den starka kontinuiteten föreligga dock,
såsom redan nämnts, vissa skiljaktigheter mellan
de olika perioderna. Åsikten att mellankrigstiden
var ett skede av särskilt stark rationalisering
saknar inte fog. Rationalisering innebär ju, att man
blir i stånd att bättre utnyttja produktionsmedlen
än förut. I det allmänna språkbruket tar man
härvid i främsta rummet sikte på möjligheterna
att utnyttja arbetskraften mera effektivt, och det
är också en allmän mening, att rationalisering lätt
kan ge upphov till arbetslöshet. I den mån man
lyckas bättre utnyttja arbetskraften, minskas
möjligheterna att finna sysselsättning, för så vitt inte
— såsom historiskt sett i stor utsträckning har
varit fallet — det industriella uppsvinget är så starkt,
att behovet av arbetskraft växer trots
rationaliseringen. Det är klart, att en mera effektiv
användning av arbetskraften eller av de produktiva
krafterna i deras helhet kan vinnas på många
olika vägar, genom tekniska framsteg, genom
förbättrad organisation, genom planmässiga
arbetsstudier o.d. eller genom ett samarbete mellan
företagen, som inriktar sig på specialisering och
söker begränsa mångsyssleriet. Att statistiskt
utröna vilken andel i rationaliseringen som de olika
metoderna haft vid olika tillfällen är en uppgift,
som endast undantagsvis låter sig lösa.
I alla händelser kan man dock konstatera, att
tendensen att spara på arbetskraften visserligen
var framträdande under hela det nu diskuterade
tidsskedet, men att den dock gjorde sig gällande
med olika grad av styrka. Om man jämför med
tillväxten i produktionen, är det påtagligt, att
ökningen av arbetskraften var särskilt svag under
tiden från 1913 till 1929. Detta förhållande
framträder mycket tydligt, om man inte räknar med
antalet arbetare, utan med antalet arbetstimmar,
vilket uppenbarligen är den enda rationella
beräkningsgrunden. Det försiggick som bekant en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
