Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 19 februari 1944 - Rationaliseringen och den svenska industrins utveckling, av Arthur Montgomery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 februari 19 A A
’ \
183
mycket stark reduktion av arbetstiden under
dessa år, särskilt genom övergången till
åttatim-marsdag under 1919—1920. Det har beräknats,
att arbetstidslagstiftningen i genomsnitt innebar
en minskning av arbetstiden med ca 15 %. Om
man betecknar 1915 års siffror med 100, får man
för år 1929 följande indextal: den industriella
produktionen 147, arbetarantalet 121, antalet
arbetstimmar 102 och den mekaniska drivkraften
183. I fråga om arbetskraften föreligger sålunda
praktiskt taget ingen ökning alls, trots den
imponerande stegringen av produktionen. I stället
växte siffran för den mekaniska drivkraften till
inte långt ifrån det dubbla.
Såväl perioden före 1913 som skedet efter 1929
visa en annan bild, en starkare ökning av
arbetskraften i förhållande till den industriella
produktionen, än som var utmärkande för mellantiden.
Olikheterna framträda också på en annan punkt,
nämligen i fråga om löneutvecklingen. Det är här
framför allt de reala timförtjänsterna, som äro av
intresse. De kunna anses ge ett om också
synnerligen grovt mått på arbetskostnaderna. Det visar
sig nu, att de reala timförtjänsterna
(timförtjänsterna omräknade med hjälp av en
levnadskostnadsindex) växte betydligt mycket snabbare
under perioden från 1913, eller rättare 1918/1919
till 1929 än under den föregående och
efterföljande tiden. Bakgrunden till denna enastående
starka ökning är väl känd. Övergången till
åttatimmarsdag innebar som bekant i stort sett
en fördyring av timlönerna, som var
tillräcklig för att trygga att dagsförtjänsterna skulle
bli oförändrade. I själva verket var stegringen
ännu något större, och följaktligen inträdde
en ökning också i de reella dagsförtjänsterna.
Den reala timlönenivå, som på detta sätt
uppnåtts, konserverades under den följande
de-flationsprocessen, och under senare delen av
1920-talet inträdde en ytterligare stegring. Det
ligger nära till hands att söka ett samband mellan
löneutvecklingen och den ökade sparsamhet i
fråga om arbetskraft, som präglade perioden. Att
det föreligger ett sådant samband har gjorts
gällande på många håll, och det förefaller svårt att
betvivla, att den starka rationaliseringen under
1920-talet delvis framkallades av fördyringen av
arbetskraften. Men också andra faktorer gjorde
sig gällande. Det var i själva verket en rad
omständigheter, som tvingade näringslivet till
radikala åtgärder i besparingssyfte, framför allt de
finansiella svårigheter och den skärpning av
konkurrensläget med utlandet, som var en följd av
både vår egen och den internationella
valutapolitiken.
Rationaliseringen tog sig delvis uttryck i en
påskyndad mekanisering. Så synes särskilt ha varit
fallet under 1920-talets senare del. Under
årtiondets förra hälft däremot synes denna faktor ha
varit av mindre betydelse. Det kan för övrigt
nämnas, att verkstadsindustrin befann sig i djup
depression under de närmaste åren efter 1920.
Rationaliseringen synes under detta inledande
skede mera ha tagit sig uttryck i organisatoriska
förbättringar av olika slag, ett bättre organiserat
utnyttjande av fast kapital, som tillskapats redan
under inflationskonjunkturen, för att tala med
Arbetslöshetsutredningen. Varje kännare av
1920-talets ekonomiska historia måste också säga sig,
att det nu kom in ett nytt moment i
rationaliseringsprocessen, eller rättare sagt att vissa
moment, som tidigare haft en mera sekundär
betydelse, nu skötos fram i första planet. Det kan här
vara nog att hänvisa till sådana faktorer som en
förbättrad kostnadsanalys, planmässiga
arbetsstudier och en effektivare organisation både av
produktion och försäljning. Resultatet av alla de
nu nämnda krafterna, de tekniska och de
organisatoriska, var att industrin lyckades övervinna
svårigheterna från årtiondets början på ett långt
mera framgångsrikt sätt än man hade vågat
räkna med. Uppsvinget blev starkt, och även om
en viss rationaliseringsarbetslöshet kvarstod, var
den dock betydligt mera godartad än man ett slag
hade haft anledning att befara.
Rationaliseringen under 1930-talet
Utvecklingen under 1930-talet erbjuder i viss
mån en annan bild. Om man skall söka ånge ett
drag, som var särskilt karakteristiskt i 1930-talets
rationaliseringsprocess, skulle det kanske vara
samarbetet mellan olika företag och strävandet
att på den vägen få till stånd en reduktion av
kostnaderna. Det är givet, att den väg, som man
sålunda beträdde, och som ju inte heller hade
varit okänd tidigare, kunde innebära vissa risker
ur rationaliseringssynpunkt. Om man hade
marknaden i sin hand, var det tänkbart, att samarbetet
mera inriktade sig på monopolisering än på
kostnadsreduktion. A priori skulle man haft
anledning vänta, att risker av detta slag skulle ha varit
rätt allvarliga under 1930-talet, då valutaläget och
de internationella förhållandena skänkte den
svenska hemmamarknadsproduktionen en
tryggare och mera skyddad ställning än förut. De
undersökningar, som gjorts, synas emellertid
peka i den riktningen, att dessa faror inte i någon
högre grad aktualiserades. Om så är fallet, skulle
man kunna säga, att de positiva sidorna av det
industriella samarbetet voro avgjort övervägande.
Samtidigt med dessa nya tendenser fortgick
också rationaliseringen i sina gamla former, både de
som varit utmärkande för hela perioden, och de
som särskilt gjort sig gällande under 1920-talet.
Det är karakteristiskt för läget att, såsom redan
nämnts, verkstadsindustrin undergick en så stark
ökning också under denna period, och detta
samtidigt med att exportens andel i produktionen i
viss utsträckning reducerades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
