Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 19 februari 1944 - Rationaliseringen och den svenska industrins utveckling, av Arthur Montgomery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-184
TEKNISK TIDSKRIFT
Krigstiden och framtidsutsikterna
Det är inte anledning att i detta sammanhang
gå närmare in på krigstiden och dess
rationaliseringsproblem. På sätt och vis kan man säga,
att den avspärrningsekonomi, som varit
karakteristisk för de båda världskrigen, och alldeles
särskilt det sista, i och för sig innebär ett slags
negativ rationalisering. Man tvingas till slöseri
med sina resurser, när man inte längre kan
utnyttja dem på bästa sätt med hjälp av den
internationella handeln. Ersättningsproduktionen
kommer att i viss mån dominera bilden. Också
här kan man självfallet rationalisera, men inte
ens i bästa fall kan man gärna undgå en
försämring, jämfört med fredsekonomin. Ett annat drag
i den nuvarande avspärrningsekonomin, som inte
heller varit gynnsamt ur rationaliseringssynpunkt,
har varit statens omfattande inflytande på
produktionen och över huvud taget den minskade
konkurrensen både för köparnas och
producenternas del. Trots allt har man dock det
intrycket, att det nuvarande kriget inte inneburit en lika
stark nedgång i produktionens effektivitet som
fallet var under förra kriget. Detta är en slutsats,
som också synes bestyrkas av det ganska
bristfälliga statistiska material, som står till vårt
förfogande, och detta trots att avspärrningen denna
gång har varit starkare än senast och den
statliga monopolställningen inom vissa områden
betydligt mera framträdande. Man skulle således
närmast ha väntat en större försämring i
produktionens effektivitet denna gång än den förra. När
i stället förhållandet tycks vara det motsatta,
måste det tas som ett bevis på att
rationaliseringen varit ganska omfattande också under de
prövande tider, som vi nu genomlevat. Mycket
beror väl här på den skolning, som näringslivet fick
genomgå under 1920- och 1930-talen.
Att nu ställa någon prognos i fråga om
rationaliseringen inom den svenska industrin under
efterkrigstiden låter sig inte göra. Det är alltför många
obekanta faktorer, som här komma med i spelet.
Men det är i alla fall en sak, som det
avslutningsvis kan vara skäl att stryka under, och det är den
grundläggande roll, som den tekniska
utvecklingen hela tiden har spelat för rationaliseringens
fortgång. Den tekniska rationaliseringen har
visserligen i allt större omfattning kompletterats med
rationalisering i andra former, men
erfarenheterna från den 40-årsperiod, som här har diskuterats,
peka dock ganska tydligt i den riktningen, att utan
teknisk nydaning av betydande omfattning kan
man knappast vänta sig en lika gynnsam
utveckling av industrin som före kriget. Mellankrigstiden
hade i hög grad utnyttjat tekniska uppslag från
tiden före 1914. Det är omöjligt för en lekman att
uttala sig om de nuvarande utsikterna på
teknikens område, om vi kunna hoppas på en
nydaning, som kan lägga grund för ett nytt ekonomiskt
uppsving. Men vår bedömning av framtiden måste
i hög grad bli beroende av hur svaret på den
frågan utfaller. Trots den i många avseenden lysande
utvecklingen av vår industri under 1930-talet var
det redan då åtskilliga tecken som tydde på att
vi började närma oss den punkt, då den
industriella expansionen allt mer skulle förlora i
styrka, så vida inte tekniken ännu en gång
skapade förutsättningar för fortsatt framåtskridande.
Industrimännen
och riksdagen
Direktör Sven Lundbergs "gästledare" i Teknisk Tidskrift
1944 s. 117 har livligt kommenterats på olika håll i
dagspressen. Morgon-Tidningens chefredaktör Richard
Lindström skriver bl.a. i en ledare den 8 februari:
"För närvarande sitta i riksdagen endast fjorton direkta
företrädare för den privatägda industrins intressen. Nio
av dem ha plats i första kammaren och fem i andra. De
utgöra 3,8 procent av folkrepresentationen. Detta är
uppenbart alldeles för litet. Industrin spelar en proportionsvis
mycket större roll inom det svenska samhällslivet än vad
som markeras av industriledarnas utrymme inom vår
riksdag. Man skall emellertid — om man vill ta hänsyn
till realiteter — icke endast räkna med företags- och
bankledare såsom representanter för industrin. Det finns en stor
grupp av intellektuella och arbetare, som i allra högsta
grad företräda samma intressen som de direkta
industriledarna. Direktör Sven Lundberg i Reymersholmsbolaget
har skrivit en särdeles vettig artikel i detta ämne i senaste
numret av Teknisk Tidskrift. Han torde vara den sista
att förneka, att icke bruksarbetarna Sven Boman i Avesta
och Sigurd Lindholm i Sandviken ävenledes äro goda
representanter för svensk industri.
Bedömer man denna fråga ur industriarbetarklassens
synpunkter, måste man beklaga, att industrimännens antal
i riksdagen minskas. Den som själv sitter i riksdagen måste
konstatera, att det ofta går mycket bra att förena de
industriella företagarnas och industriarbetarnas synpunkter,
framför allt i sociala frågor. De moderna företagarna ha
en stark känsla för social^ strävanden. Det är ofta lättare
att förena deras målsättning med en industriarbetares än
med en enveten föreningsbondes eller en frikyrklig pastors.
Industriarbetarna i riksdagens statsutskott ha en stadig
erfarenhet av, att det är enklare att resonera sig fram till
positiva resultat med Sven Lundberg, Carl Sundberg och
Ivar Ekströmer än med en del representanter för
’småfolket’ inom bondeförbundet och folkpartiet. De fackliga
förhandlingarnas numera långa tradition spelar härvidlag
säkerligen in. Arbetare och företagare äro sedan gammalt
vana vid varandra. Det märks i riksdagens arbete.
Vi ha sålunda ur vår synpunkt icke något emot, att de
borgerliga partierna bereda plats för flera representanter
i riksdagen för industri, handel och bankväsen. Det måste
till och med anses såsom ett önskemål ur arbetarsynpunkt.
Tyvärr kan det stora arbetarpartiet icke inverka något i
detta avseende. Det är framför allt högerpartiet, som
härvidlag har något att säga till om. Det är lätt att förstå alla
svårigheter, som i detta sammanhang kunna uppkomma.
Riksdagsman Sven Lundberg har i Teknisk Tidskrift
påpekat de väsentliga av dem. Med god vilja borde de kunna
övervinnas.
Näringslivet måste ta på sig bördan att sända folk till
riksdagen. Industrimännen böra framhärda med att göra
sina synpunkter gällande inom sina partier och de skola
säkert därigenom få sitt rättmätiga inflytande inom den
svenska folkrepresentationen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
