Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1944 - Det enskilda företaget och dess sociala ansvar I - Arbetskraftsurvalet, av Ejnar Neymark - Arbetslönerna, av Nils Holmström - Arbetsorganisationen, av Gösta Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1944
245
neutral bestämningsplattform kan hjälpa de
arbetssökande till en anställning eller utbildning i linje med de
personliga förutsättningarna och hjälpa företagen att få den
arbetskraft, som i varje särskilt fall erfordras. Detta
innebär naturligtvis inte, att arbetsgivarna skulle
från-händas allt ansvar för personalrekryteringen. Den
neutrala förmedlingsinstansens uppgift skulle närmast vara
att förbereda de slutliga urvalen.
Ett organiserat samarbete mellan olika företags egna
rekry-teringsorgan d ena sidan och den offentliga
arbetsförmedlingens olika specialorgan d den andra sidan bör därför
anses som den rationellaste lösningen av
arbetskraftsproblemet.
Det förutsätter emellertid, att arbetsförmedlingsapparaten
är ordentligt rustad för sin uppgift. Mycket återstår ännu
att göra, innan man kommer därhän, men här försiggår
ett intensivt upprustningsarbete. Det bör i detta
sammanhang framhållas, att resultatet av förmedlingens
strävanden först och sist är avhängigt av förmedlarens personliga
insatser och egenskaper. Detta gäller inte minst, när det
blir fråga om att yrkesvägleda och arbetsinordna
ungdomar.
Ett är i varje fall säkert: skall inan försöka rationalisera
urvalet av arbetskraft, så måste man börja från början.
Man måste börja med ungdomen!
Arbetslönerna (direktör Nils Holmström)
Försörjningen av arbetstagarna är ett dominerande
samhällsproblem i vårt land. Ungefär 1,8 miljoner av landets
invånare äro aktiva löntagare. Detta innebär, att mer än
hälften av medborgarna erhålla sitt uppehälle genom
lönearbete. Före krigets utbrott uppgick den sammanlagda
löneinkomsten i Sverige till mellan 4 och 5 miljarder
kronor eller ungefär hälften av hela nationalinkomsten.
Som bekant bestämmes numera löneutvecklingen i stort
sett ej av de enskilda parterna, tv företaget och dess
arbetare, utan av riksomfattande organisationer.
Löneutvecklingen har under senare i . tionden fluktuerat efter
konjunkturerna med i det hela taget uppåtgående tendens.
Sedan 1913 fram till krigets början har för kroppsarbete
inom industrin, hantverk, handels- och transportväsendet
och allmän tjänst timlönen höjts med 88 % och årslönen
med 52 %.
Jordbruksarbetarnas löner ligga som bekant på avsevärt
lägre nivå. Under de senare åren ha emellertid
jordbruksarbetarnas löner stigit långt kraftigare än
industriarbetarnas eller med ca 40 %.
Löner till ingenjörer, arbetsledare, tjänstemän m.fl. andra
arbetstagare än kroppsarbetare ha under de senaste
årtiondena stigit väsentligt långsammare än
kroppsarbetarnas löner. Sedan 1914 t.o.m. 1940 har årslönen för dem
stigit med i genomsnitt endast 100 % och reallönen med
11 %.
Tendensen att låta lönerna följa konjunkturerna har
sedan krigsutbrottet upphört. Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen ha nämligen enats om, att så länge
kriget varar, grundlönerna böra i stort sett fastlåsas.
Löneförbättringarna ha f.n. formen av en endast partiell
kompensation för levnadskostnadsstegringen.
Kampen mellan parterna på arbetsmarknaden under den
gångna delen av seklet har visserligen varit lång och hård
men säkerligen mycket lycklig för båda parterna. Man
har lärt sig att förstå, att användandet av det fackliga
stridsvapnet som regel icke leder till vinster, som
uppväga förlusterna. Organisationernas ledande män ha fått
ensidigheten i tänkesättet avtrubbad.
Arbetarorganisatio-nexnas tillväxt och ökade makt ha medverkat till en
gynnsam utveckling. Befrielsen från känslan av
underlägsenhet har befordrat ett naturligare och friare meningsutbyte
mellan parterna. Fördjupade ekonomiska insikter hos
fackföreningens ledare och även hos
föreningsmedlemmarna själva ha bidragit till detta lyckligare tillstånd.
En stor betydelse måste även tillmätas den väsentliga
ökningen av arbetarnas andel i produktionsresultatet.
Arbetslönens andel i den samlade produktionskostnaden
torde för närvarande på många håll lia bragts upp till
gränsen för det ekonomiskt möjliga. Frågan om
arbetslönens storlek såsom ett fördelningsproblem har
därigenom förenklats.
Även på arbetsgivarsidan har inställningen förändrats.
Det rent ekonomiska betraktandet av arbetskraften såsom
en omkostnadspost, som skall hållas nere, får vika
fölen mera social syn på frågan om arbetarens andel i
företagens vinst. Man driver ej längre avtalsrörelserna enbart
med sikte på att kunna få ut så låga löner som möjligt.
Man söker i lönebildningen en anpassning efter
konjunkturförändringarna, samtidigt som man har förståelse för,
vad det betyder för arbetarna att mera avsevärt få sänka
sin levnadsstandard genom radikala beskärningar av deras
löner. I lönepolitiken eftersträvas en så jämn utveckling
som möjligt.
Utan att här närmare ingå på de viktiga frågorna om
företagens eventuella inordnande under samhällets
kontroll eller arbetarnas ökade bestämmanderätt i företagen,
skall här dock framhållas, att det icke kan anses som
något skadligt, att företagarna sträva efter att på lämpligt
sätt knyta arbetskraften närmare till företagen, och att
de under lämpliga former bereda dem tillfälle till sådan
överblick över produktionen, som är ägnad att mer än
hittills skänka dem en samhörighetskänsla med företaget.
En viss återgång till tidigare patriarkalisk anda utan den
patronmässiga överlägsenheten måste enligt min mening
betraktas såsom en lycklig utveckling. Det gäller därför
att i umgänget mellan företagare och arbetskraft föra in
även andra moment än de ständiga motsättningarna
rörande avlöningen, över huvud taget måste den starka
materialistiska anda, som för närvarande håller sitt grepp
över människan, nedtonas.
Men en sådan utveckling får ej leda därhän, att
möjlighet till ekonomisk differentiering i livet för mycket
begränsas. Man får inte beröva livet den stimulans, som
ligger i utsikten till ekonomisk framgång för den enskilde.
Därvidlag går det ej att begränsa äganderätten till endast
mer eller mindre konsumtionsbetonade nyttigheter.
Ägan-debegreppet måste kunna knytas även till de produktiva
faktorerna, jord, byggnader, maskiner, varulager m.m.
Skulle denna anknytning bortfalla, försvinner också ett
mycket värdefullt ekonomiskt initiativ.
Arbetsorganisationen (fil. dr Gösta Ekelöf)
En av riktpunkterna för de organisatoriska strävandena
i det nutida arbetslivet är teknisk och driftekonomisk
rationalisering i syfte att nedbringa kostnaderna per
producerad enhet. Men rationalisering betyder större
ändamålsenlighet, och ändamålsenligt är endast det som
gagnar människan, dvs. i detta fall ej enbart
konsumenterna och aktieägarna utan även arbetstagarna. Det
ekonomiska målet för alla rationaliseringssträvanden bör
följaktligen vara ej blott billigare varor och högre
utdelning utan även bättre löner och bättre social miljö. All
rationalisering bör därför inriktas på såväl den tekniska
och driftekonomiska som den sociala organisationen.
Alla förbättringar i den tekniska organisationen och i
arbetsprocesserna böra hålla måttet ej blott ur teknisk och
ekonomisk utan även ur social synpunkt, dvs. erbjuda
skydd mot ohälsa, olycksfall, överansträngning och
vantrivsel, i den mån detta låter sig göra. Erfarenheten visar,
att en lojal och intressebetonad medverkan från
arbetstagarnas sida i den pågående rationaliseringsprocessen ej
kan påräknas, om rationaliseringen är ensidigt tekniskt
och ekonomiskt inriktad, eller om den ekonomiska
inriktningen framför allt tar sikte på att tvångsvis öka
arbetsintensiteten och sänka ackorden, under det att på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
