Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1944 - Kraftteknikens utveckling sedan 1939. Maskiner och apparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1944
255
Vad som möjliggjort dessa förenklingar av
evakueringssystemet är framför allt framstegen på
det materialtekniska området. Det har sålunda
lyckats att avstämma utvidgningskoefficienterna
för porslin, legerad stålplåt och lödmedel, glas
eller metall så, att man kunnat framställa
vakuumtäta genomföringar, vilka direkt kunna
svetsas in i kärlväggen, och till elektrodernas
strömtilledare. Denna nya teknik öppnar i själva
verket med ett slag nya vägar för konstruktioner,
som motsvara jonventilernas rätta natur, vägar,
vilkas början vi hittills endast ha beträtt. Bl.a.
ha gamla planer på jonventiler för de högsta
spänningarna, sådana som krävas vid
kraftöverföring med högspänd likström, flyttats ett gott
stycke in mot det möjligas gräns.
I Amerika har utvecklingen på jonventilområdet
strax före och under kriget helt präglats av
igni-troriens segertåg. Ignitronen är en enanodig
jonventil med en speciell tändelektrod, som består av
en spets av halvledarmaterial, vilken ständigt
doppar ned i katodkvicksilvret. Med hjälp av
periodiska strömstötar i denna ignitor tändes
katodfläcken på nvtt för varje period.
Ljusbågs-längden blir vid denna anordning liten, och
förlusterna bli därigenom små, även om hänsyn till
baktändningsrisken medfört, att man måst insätta
skärmar mellan anod och katod. Driftresultatet
säges vara gott, även om det arrangemang med
snabbrytare i varje anodledning, som måst
vidtas, tyder på att baktändningsfrekvensen är
ganska hög. Det uppges, att för närvarande 3V2
miljon kW dylika likriktare äro installerade för
USA:s kemiska industri, det allra mesta givetvis
för rustningsbehoven. Energiförbrukningen är 25
miljarder kWh/år eller en fjärdedel av bela
amerikanska industrins behov, eller med en mera
näraliggande jämförelse mer än dubbla totala
svenska kWh-produktionen. Det blir givetvis
mycket intressant att en dag få ta del av
erfarenheterna av denna gigantiska tillämpning av en ny
jon-ventiltyp.
Torrlikriktare
I fråga om torrlikriktarnas element,
torrventil-plattan, har intet radikalt nytt blivit bekant under
kriget. Det är fortfarande kopparoxidul- och
selenventilerna, som dominera, de förra framför allt
inom svagströmsområdet, de senare inom
starkströmsområdet. Kopparoxidulventilerna fingo sin
första utformning i England och selenventilerna
i Tyskland, men i England och Amerika synes
man ha kommit i gång med stortillverkning av
de synnerligen krigsviktiga selenplattorna i god
tid före kriget. Även här i landet har tillverkning
med framgång upptagits både av
kopparoxidul-och selenveniiler. Fabrikationen av båda
ventilslagen erbjuder intressanta problem. En
föreställning om vilka svårigheter, som möta, kan den
upplysningen ge, att man, både när det gäller
kopparn och selenet, inte lyckats finna någon
annan metod att pröva utgångsmaterialets
användbarhet än att tillverka ventilplattor av det.
Även de finaste kemiska analysmetoder slå
därvid slint.
Torrlikriktare, bestående av dylika torrventiler
med transformatorer och övriga tillbehör, ha
utvecklats dels mot större strömstyrkor och
effekter, dels mot alltmer förfinade
regleringsmöjligheter. I fråga om strömstyrkan är rekordet här i
landet för närvarande 10 000 A på ett aggregat.
Eftersom man ännu så länge inte kan praktiskt
framställa gallerstyrda torrlikriktare, har
trans-cluktorn, dvs. den likströmsmagnetiserade
reaktorn, visat sig vara ett nyttigt komplement till
torrlikriktaren, i det den möjliggör en reglering
av denna, som i mycket påminner om
gallerstyrningen av kvicksilverlikriktare. Helt statiska
anordningar ha utvecklats för reglering på konstant
spänning upp till en viss strömgräns och därefter
konstant ström. Detta har givit möjlighet till
realiserande av ett nvtt system för samdrift mellan
likriktare och stationära ackumulatorer, som
erbjuder stora fördelar både i fråga om skötseln av
batteriet och i fråga om dettas livslängd.
(Samma regleringssystem användes även med
framgång för likriktare för galvanisk ytbehandling,
som därigenom bringas att hålla strömtätheten i
det behandlade godset konstant oberoende av den
godsmängd, som för tillfället befinner sig i det
galvaniska badet.) Även för traktionära batterier,
framför allt för elbilar och truckar, ha
helautomatiska laddningsaggregat baserade på
transduktor-reglering framkommit och fått stor användning.
I detta sammanhang kan nämnas, att
transduk-torn såsom automatisk regulator även fått
användning på andra områden, t.ex. för
snabbreglering av elektriska generatorer.
överspänningsskydd
Ventilavledare, i princip bestående av ett
spänningsberoende motstånd seriekopplat med ett
gnistgap (vilket kan vara sammansatt av flera
seriekopplade delgap), nådde redan under senare
delen av 1930-talet en sådan utveckling, att de
mera allmänt började komma till användning som
överspänningsskydd. Utan att något väsentligt
principiellt nytt tillkommit de senaste åren, ha
dock så betydande tekniska framsteg gjorts, att
nuvarande apparater äro de äldre mycket
överlägsna såväl i fråga om graden av uppnådd
skyddsverkan som driftsäkerhet.
Gnistgapskon-struktionerna ha förbättrats, så att avsevärt lägre
och jämnare tändspänningar erhållits med
bibehållen eller ökad släckförmåga.
De spänniiigsberoende motstånden ha förbättrats
mycket såväl i fråga om strömslukningsförmåga
som förmåga att uthärda upprepade
urladdningsströmmar, varjämte
avledningsspänningar-na (restspänningarna) kunnat minskas avsevärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
