Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1944 - Kraftteknikens utveckling sedan 1939. Mätinstrument, normer, material
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-266
TEKNISK TIDSKRIFT
några tiondels procent koppar och aluminium,
som lär bete sig rätt hyggligt.
I fråga om mot stånds material för elugnar och
liknande ändamål har nickelbristen i Europa
framtvingat en övergång till kanthal, som i och
för sig ej innebär någon kvalitetsförsämring. Och
konstantan har ersatts av manganin eller — i
vårt land — en modifikation därav betingad av
att ren mangan ej kan uppbringas.
Ett stort intresse har på senaste åren de på
halvledare baserade motståndsmaterialen
tilldragit sig. Genom olika val av halvledare,
bindemedel och behandlingsmetod kan ledningsförmågan
varieras inom mycket vida gränser, och man kan
få såväl starkt temperaturberoende som nästan
temperaturoberoende motstånd. Framför allt ha
emellertid de starkt spänningsberoende
(icke-lin-jära) motstånden kommit i praktisk användning,
ej minst på grund av möjligheten att med deras
hjälp konstruera effektiva överspänningsskydd.
Särskilt vid de motstånd som skola tåla hög
temperatur är emellertid problemet att få en god
kontakt mellan den keramiska kroppen och de
metalliska tilledarna icke tillfredsställande löst, och
för elektrovärmeändamål ha därför
halvledar-motstånden under senare år trängts tillbaka av de
metalliska motståndsmaterialen.
Om kontaktmetaller kan här endast sägas, att
utvecklingen varit rätt heterogen. Några säkra
linjer finnas ej, utan man arbetar i huvudsak
empiriskt. Sintrad hårdmetall har börjat
användas, liksom hårda kopparlegeringar. För
strömsamlare särskilt i banmotorer har silverlegerad
koppar införts. Silverhalten är lyckligtvis
obetydlig. Den knappa tillgången på silver är annars
ett stort bekymmer i Sverige.
I avseende på de magnetiska materialen har
under de senaste åren framför allt en oerhörd
utveckling ägt rum på magnetstålens område.
Omkring 1930 kännetecknades de bästa stålen av ett
BH „iax-värde av ca 1 000 000. I dag har man
kommit fram till praktiskt användbara magnetstål
Fig. 14. Bättre magnetmaterial ger minskade dimensioner.
I det nya utförandet av denna handinduktor för
telefonapparater göra tre små magneter samma tjänst som tidigare
fem större.
med över 5 000 000. Dylika magneter av alnityp
framställas numera även här i Sverige.
År 1938 meddelade engelsmännen Oliver och
Shedden att man genom att värmebehandla
material i magnetfält kunde förbättra de magnetiska
egenskaperna i fältets riktning. Vidare arbete gav
vid handen, att vissa legeringar kunde påverkas
mycket starkt av ett magnetfält vid svalningen.
Förutsättningen synes vara att sammansättningen
är sådan att Curiepunkten ligger vid så hög
temperatur som möjligt.
Tidigare använda stål voro gjutlegeringar som
endast kunna bearbetas medelst slipning, ett
förhållande som givetvis vållar en del svårigheter.
Genom att tillverka stålen pulvermetallurgiskt, dvs.
genom framställning av sintrade magneter, kan
man åstadkomma former och storlekar, som ej
äro möjliga om magneterna skola gjutas.
De nämnda förhållandena ha förorsakat en
strävan efter valsbara legeringar, som kunna
bearbetas med skärande verktyg. I Tyskland ha
framkommit kobolt—koppar—nickel-material och i
USA kobolt—vanadin-legeringar, som fylla dessa
fordringar och samtidigt ha goda magnetiska
egenskaper. Om dessa legeringar har ännu så
länge ganska litet publicerats och det är väl
knappast troligt, att något vidare kommer att
publiceras förrän efter krigets slut.
Även de högpermeabla legeringarna ha
utvecklats under de senare åren. Sålunda ha
mangan-haltiga legeringar framställts, som äro mindre
känsliga än /^-metall för värmebehandling och
mekaniska påkänningar. Dylika legeringar
framställas nu även inom landet.
Isolermaterialen äro dels av oorganisk, dels av
organisk natur.
Av nyheterna på det oorganiska området har
glaset tillvunnit sig det största intresset. Genom
att använda en speciell sammansättning på glaset
och platinavannor för smältningen har man
lyckats spinna en ytterst fin glastråd med bara någon
tusendels millimeters tjocklek. Denna tvinnas till
garn av önskad grovlek för vävning av band
eller för spinning på koppartråd. Glasisolationen
har en framträdande nackdel, nämligen att den
mycket lätt rives upp vid nötning, och det är
därför nödvändigt att binda den med lack. Skall man
utnyttja det nya textilmaterialets goda
egenskaper gäller det alltså att framställa en lack med
hög värmehärdighet. I Sverige har hittills
glasband mest använts för isolering av härvändar.
Ett visst uppseende väckte för några år sedan
Hausers försök att ur kolloidal lera framställa en
sammanhängande, flexibel film — alsifilm —
med hänsyn till de möjligheter denna skulle bjuda
att ersätta mikaniten med ett helt oorganiskt
isolermaterial. Tyvärr har produkten visat sig vara
alldeles för mottaglig för fukt.
Utvecklingen av de fasta organiska
isolermaterialen kännetecknas framför allt av konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
