Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Konsthartsernas utveckling och användning, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 19H
275
Det är naturligtvis inte bara molekylstorleken
man är intresserad av. Även molekylens form är
av fundamental betydelse för dess uppträdande,
och en uppfattning om den kan man bilda sig
genom ett jämförande studium av de fysikaliska
data man förskaffat sig med nyssnämnda
metoder. Röntgenundersökning ger också i många fall
värdefulla upplysningar om molekylens struktur.
För de tredimensionellt förgrenade, härdade
konsthartserna, alkyder, fenoplaster m.fl., har
man ingen möjlighet att bestämma molekylvikten
— annat än på de förberedande stadierna av
kondensationen. Sannolikt består ett föremål av väl
genomhärdat bakelitharts av en enda eller i varje
fall ett fåtal jättemolekyler.
I Sverige har polykondensationen — särskilt av
fenoler med formaldehyd — under senare år
upptagits till vetenskapligt studium av professor von
Euler och hans medarbetare.
Egenskaper
Av benämningen kunde man frestas tro, att
konsthartsernas huvudsakliga betydelse skulle
vara att ersätta naturhartserna. Det är ju också
sant, att de kommit att spela en mycket
framträdande roll för självförsörjningen i autarktiskt
inrättade länder. Men i själva verket är det bara
en ringa del av konsthartserna, som tjänar som
ersättning för naturhartser. Konsthartserna ha fått
ett långt vidare användningsområde och blivit
nästan oersättliga för många ändamål, där de
i ett eller flera avseenden överträffa tidigare
använda material. Bästa beviset för det är kanske
den omständigheten, att utvecklingen av
konsthartserna gått väl så långt i länder med överflöd
på råvaror. Man kan lämpligen jämföra Tyskland
och Amerika.
På det sammanfattande schemat, fig. 1, se vi
överst två exempel på naturliga högpolvmera
utgångsmaterial, cellulosa och kautschuk, som efter
nedbrytning till mindre molekyler och genom
sub-stitutioner av olika slag kunna bibringas ökad
löslighet och formbarhet. Dessa
omvandlingsprodukter kunna med ett gemensamt namn kallas
derivat.
Av de lågmolekylära utgångsprodukterna ge
omättade kolväten och vinylföreningar mer eller
mindre kedjeformiga polymerisat. Av liknande
typ äro de torkande oljorna, som vid kokning
till standolja polymeriseras. De skulle kanske ha
stått mellan de högpolvmera och de lågpolymera
ämnena, ty fastän de med hänsyn till
molekylstorleken måste räknas till de senare, påminna
de i molekylformen om ett polymeriserat kolväte.
Gemensamt med vissa av dem ha de också
förmågan att ytterligare polymeriseras under
inverkan av syre eller svavel.
Längst ned återfinnas ett par exempel på
utgångsprodukter för polvkondensat.
Dessa derivat, polymerisat och polykondensat
kunna sedan indelas i två kategorier, termoplaster
och härdbara hartser. Vad som ur praktisk
synpunkt framför allt skiljer ett termoplastiskt
material från ett härdbart harts är, att dess
molekyler förbli oförändrade till storlek ocli struktur
även vid upprepad eller långvarig upphettning till
måttlig temperatur. Någon härdning äger alltså
inte rum, som exempelvis är fallet med bakelit,
utan materialet mjuknar tvärtom med stigande
temperatur för att så småningom smälta.
Högpolymera ämnen med kedjestruktur äro
generellt termoplaster, vare sig de erhållits ur
naturliga högpolymerer eller framställts genom
polymerisation eller kondensation. Vid
upphettning glida de trådlika molekylerna utefter
varandra, ocli ett lösningsmedel kan tränga in vid
ändarna och skilja molekylerna åt. Kohesionen
mellan molekylerna, som för övrigt befordras av
förekomsten av polära grupper, växer emellertid
med molekylstorleken ocli kan till sist bli så
betydande, att det är lättare att slita av
molekylerna än att skilja dem åt. Största mekaniska
hållfastheten uppnår man därför genom att ordna
de långa molekylkedjorna parallellt med
varandra. Styrkan hos ett cellofanark, som till en
början är ungefär lika i alla riktningar, kan
påverkas genom försiktig sträckning, så att den
ökas mångfaldigt i sträckningsriktningen
samtidigt som den avtar vinkelrätt däremot. På samma
sätt kan hållfastheten hos en konstsilketråd
mångdubblas om den sträckes i spinnbadet. En
röntgenundersökning visar, att molekylerna
därvid orienteras i trådriktningen. Carothers har
liknat förloppet vid vad som inträffar, om man
har en hög med långa halmstrån överdragna med
ett lim och drar högen i en riktning. Halmstråna
komma då att orienteras parallellt och binda
väl ihop.
Fig. 1. Schematisk översikt
över de viktigaste
konsthartserna och konstmassorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
