Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Det enskilda företaget och dess sociala ansvar II - Socialvård, av Signe Holst - Bostäder, av Jöran Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// mars 19 AU
slå bryggor mellan människor och grupper, bryggor av
tilltro, förståelse och samförstånd.
För detta arbete behövs en människa med
samarbetsvilja och människokärlek, med arbetsvilja och duglighet.
Det behövs en människa med god teoretisk och praktisk
utbildning och med erfarenhet av den industriella
arbets-världen, det sociala arbetsområdet och framför allt den
rent mänskliga sidan av livet.
Bostäder (arkitekt Jöran Curman)
En befolkningsgrupps bostadsstandard mätes dels med
utrymmesstandarden, dvs. antalet rum och antalet boende
per lägenhet, och dels med kvalitetsstandarden, dvs.
lägenheternas tekniska och hygieniska beskaffenhet. I Sverige
äro ett rum och kök den vanligaste bostadstypen, och
vårt land ligger beträffande bostädernas
utrymmesstandard efter sina grannländer med undantag av Finland. I
Sverige ha 44 % av arbetarna ett rum och kök och 32 %
två rum och kök. I Norge och Danmark däremot är det
32 % och 38 % at arbetarna, som ha två rum och kök.
I Danmark ha 6 % ett rum och kök och i Norge 20 %
ett rum och kök. I England återigen är det endast 4 % av
arbetarna, som ha ett rum och kök, och 32 % ha mera än
fyra rum och kök.
Kvalitetsstandarden är som man förstår en svårbestämd
fråga. Två kvalitetsfaktorer äro emellertid odisputabla,
nämligen förekomsten av vatten och avlopp samt av en
tambur eller hall att hänga ytterkläderna i. I våra större
samhällen sakna 22 % av smålägenheterna om högst två
rum och kök vatten och avloppsledningar. I
landskommunerna är motsvarande siffra 72 %. Tambur och hall
sakna 49 % i de större städerna och 67 % i
landskommunerna. Sådana moderna bekvämligheter som
centralvärme och badrum förekomma endast i ca 15 % av
smålägenheterna på de mindre orterna.
Trångboddheten bland industriarbetarna är alltjämt
avsevärd. I småorterna utgöres lägenhetsbeståndet till 15 %
av arbetsgivarbostäder, 20 % av lägenheterna äro egna
hein och 40 % hyreslägenheter i flerfamiljshus.
De äldsta arbetsgivarbostäderna finnas vid de gamla
uppländska bruken och datera sig ofta från 1700-talet.
Dessa gamla bruksidyller te sig ganska förebildliga. De
uppstodo under en tid, då brukshanteringen var statligt
koncessionerad, och då bostadsförsörjningen på ett bruk
ingick som ett naturligt led i den allmänna
självhushållningen.
Nästa stora industriutvidgningsperiod på landsbygden
satte in någon gång i slutet av 1800-talet, och
förhållandena voro då belt annorlunda. Nya tekniska hjälpmedel
och andra sociala förhållanden skapade den förhatliga
baracktypen.
Sista fasen i denna utvecklingsserie är byggandet av
vanliga hyreshus, såsom vid Asea i Västerås, där bredvid
det gamla bostadsområdet nva, moderna hyreshus i tre
våningar ha uppförts. Det är ett föredömligt försök, som
här har gjorts att för bostadsområdet skapa utrymmen
och kollektiva anordningar för de gemensamma behoven
och intressena, såsom panncentral, tvättstuga, badhus,
barnkrubba, samlingslokal osv. Även på andra håll har
man byggt nya arbetarbostäder på detta vis. Dessa
lägenheter byggas i allmänhet i samarbete med arbetarna på
så sätt, att bolaget medverkar med organisation och
finansiering av byggnadsföretaget, vilket sedan i färdigt
skick överlåtes till en av arbetarna bildad
bostadsrättsförening.
Jämsides med denna utveckling av flerfamiljsbostäderna
har sedan ungefär 1905 ett alltmera omfattande
egnahemsbyggande pågått, särskilt vid de mindre industriorterna.
Den tekniska kvaliteten på denna byggnadsverksamhet
har varit mycket ojämn. Endast på ett fåtal orter har
ordentlig och organiserad hjälp lämnats och kontroll
utövats, medan på de flesta håll de byggandes egen, ofta
283
överdrivna fantasi och ambition belt saknat
begränsning.
De monteringsfärdiga husen ha i denna utveckling av
hustyperna spelat en mycket underordnad roll och
snarare underblåst än försökt stävja den för en
rationaliserad byggnadsindustri och ett sunt ekonomiskt
byggnadsskick vansinniga utformningen och utstyrseln av husen.
Först under det senaste året har Statens
Byggnadslånebyrå, som f.n. finansierar drygt 70 % av alla
småhusbyggen, arbetat för att få fram enklare hus med bättre
och billigare planlösning. Det är hus av samma enkla och
tekniskt självklara utseende, som präglade den gamla
bruksbostaden, och som i viss mån går igen i exteriören
hos de vanliga småstugorna, vilka byggas i Stockholms
stads regi och i en del andra städer.
En arbetare i städerna betalar f.n. 500 à 600 kr/år i
hyra inklusive värme. På landsbygden ligger motsvarande
siffra betydligt lägre, 300 à 400 kr/år inklusive bränsle.
En modern lägenhet på ett ruin och kök kunde före kriget
ej produceras billigare än till en hyra av ca 900 kr/år
och en modern två-rum-och-köks lägenhet ej billigare än
till ca 1 200 kr/år. Problemet gäller alltså att övervinna
skillnaden mellan kostnaden för den gamla omoderna
arbetarbostaden och kostnaden för en ny, alltså
skillnaden mellan ca 400 och 900 kr. Sedan gäller det att
övervinna den kostnadsökning, som följer med den
nödvändiga höjningen av ulrymmesstandarden från ett rum
.och kök till två rum och kök, vilket innebär en ytterligare
ökning av ca 300 kr. Dessa hinder kunna synas
oöver-vinnliga, och likväl torde möjligheterna för deras
övervinnande aldrig ha varit gynnsammare än just nu. Två
olika medel för frågans lösning träda därvid i
förgrunden: rationalisering och familjebidrag.
En rationalisering av byggnadsindustrin betyder, att
man antingen gör husen färdiga i största möjliga
utsträckning på fabrik eller har en flyttbar fabrik, som
man sätter upp vid varje särskilt bygge. Det senare
alternativet torde knappast kunna få någon större betydelse.
För att sådan fabrikation skall vara möjlig, måste husets
olika delar först standardiseras. Det är emellertid inte
husen utan husdelarna, som skola standardiseras, för att
därigenom möjliggöra den stora variation, som de olika
bostadsbehoven kräva. Detta standardiseringsarbete har
påbörjats av en kommitté, Byggnadsstandardiseringen,
under Sveriges Standardiseringskommission.
För att denna byggnadsstandardisering skall kunna
fullföljas, måste man ha fullt klart för sig hur en bostad
egentligen skall se ut. Bl.a. måste funktionsstudier och
tidsstudier över det vanliga hemarbetet utföras. Sådana
arbetsstudier ha påbörjats av en bostadsutredning, som
arbetar med statsbidrag.
Som ett led i detta arbete har dessutom bildats en
statens kommitté för byggnadsforskning, som skall studera
olika metoder vid själva byggnadsarbetet och stödja
undersökningar, nya konstruktionsmetoder o.d.
Dessa statsunderstödda organisationer behöva
emellertid byggnadsämnesindustrins och byggnadsföretagarnas
medverkan. Framgången i stort måste bygga på ett
förtroendefullt samarbete mellan staten och den enskilda
företagsamheten.
Det andra ledet, familjebidraget, skulle innebära, att
den skillnad i hyresbetalningsförmågan, som existerar
mellan barnrika och icke barnrika familjer, skulle något
utjämnas genom ett skatteledes finansierat familjebidrag.
Det torde vara ofrånkomligt, att ansvaret för
bostadsförsörjningen i landet till stor del lägges på staten. Det
är svårt för de enskilda byggnadsföretagarna att på lång
sikt överblicka marknaden. Härför erfordras ganska
vidlyftiga demografiska beräkningar. Dessa beräkningar
påverkas emellertid av det allmännas åtgörande på en rad
andra områden, och det är därför nödvändigt, att det
centrala bostadspolitiska planeringsinstitutet även drives
i statlig regi. Själva husproduktionen bör däremot som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
