Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Det enskilda företaget och dess sociala ansvar II - Bostäder, av Jöran Curman - Fritid, av Harald Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-284
TEKNISK TIDSKRIFT
hittills handhas av privata företagare, som genom
konkurrensen sporras till ansträngningar att utnyttja den
nya byggnadstekniken till förbilligande av
byggnadskostnaderna.
Fritid (rektor Harald Nordström)
När fritidsproblemet på sin tid började diskuteras,
gällde det i första hand, hur man skulle skapa en fritid, inte
främst hur den skulle utnyttjas. Det tog sin rundliga tid,
innan åttatimmarsdagen blev en verklighet. Det var den
tekniska utvecklingen, som skapade förutsättningarna för
den effektivitet, som kunde kompensera förkortningen
av arbetstiden.
Det industriella näringslivet bygger emellertid inte bara
på produktionsfaktorn maskinen. Mer och mer har man
fått klart för sig, att människan inte bara är ett bihang
till mäskinen utan en självständig produktionsfaktor av
allra största betydelse. Omvårdnaden av denna mänskliga
faktor är därför inte en sak, som syftar allenast till att
ge de enskilda individerna en viss allmän trivsel i
tillvaron, utan denna omvårdnad skapar samtidigt
förutsättningar för ökad effektivitet i själva produktionen.
Det är efter den linjen, som det enskilda företaget tar på
sig sitt sociala ansvar.
Effektivt arbetande människor måste beredas möjlighet
till rekreation. Här ha vi det första fritidsproblemet. Det
talas så mycket om vad man skall göra under fritiden,
men man glömmer så lätt, att fritid också är oss given
för att ingenting göra. Skall arbetet bli effektivt, måste
vilan till. Inte minst den absoluta vilan — sömnen. För
denna rekreation genom sömn spelar bostadens utrymme
inen framför allt dess planering en ytterst viktig roll.
Även fritidsmiljön är en del av arbetsmiljön, också
fritiden är en produktionsfaktor. Gotthard Johansson har
en gång uttryckt saken så här: "Fritid har en positiv, en
befrämjande inverkan på arbetet och produktionen. En
utvilad människa uträttar mera på en kortare arbetstid
än en trött och olustig på en längre."
Det är inte betydelselöst för arbetet hur fritiden av
vägs och används. Fritiden får inte vara en fiende till
arbetet, utan den skall tjäna arbetet.
Människan kan inte tudela sig i en arbetsmänniska och
en fritidsmänniska. Man bär med sig till arbetsplatsen
sin balans eller sin irritation, sin styrka eller sin
trötthet. Jag beklagar dem som tro, att de kunna befästa
svalget mellan arbete och fritid. De ha endast begripit
fritidens gåva, inte arbetets, som dock är tillvarons
djupaste skänk, ett arbete, som har blivit den enskildes
deläga rska]) i det samlade arbetslivet, just min uppgift där.
Det ä" så fattat arbete, som fritiden skall tjäna. Vi behöva
lära oss att verkligen vila, verkligen koppla av. Denna
avspänning och kraftsamling kunna vi få i hemmet.
Därför blir bostadsproblemet också ett fritidsproblem.
Därför är det så betydelsefullt, när industriföretagen själva
ordna eller ekonomiskt understödja inrättandet av
sportstugor, arrangemang för sommarens badliv och vinterns
skidutflykter, byggandet av semesterhem osv. Det behöver
visst inte vara så märkvärdigt det hela. Det ger dock
förutsättningarna för avkoppling under både dagens,
veckoslutets och årets fritid. Sådan avspänning ger
innehåll åt fritiden i motsats till den passivitet, som blott har
tomhet till resultat.
Men avspänningen är bara den ena sidan av fritiden. Den
andra heter anspänning, handling kring intressebetonade
sysselsättningar. Endast dessa två ting tillsammans kunna
skänka vår fritid mening och innehåll. Det är spänningen,
ett annat ord för sensationen, som präglar så mycket av
den nöjesindustri, som har tagit hand om fritidsfrågorna.
Spänning och förslöande passivitet äro dess särmärke.
Anspänningen däremot skänker styrka, samtidigt med att
den utlöser kraft.
Fritid får inte vara tom tid. Den skall präglas av
aktivitet, man kunde nästan säga produktivitet. Det gäller
att fylla ut fritiden, inte bara att slå ihjäl den. Vad som
just nu behövs är möjligheter för folk till
intressebeford-rande fritidssysselsättningar. Nu är på tiden att vi ta sikte
på aktiviteten — självverksamheten.
Aktivitet — här öppna sig vida fält. Vad vi behöva är
inte minst lokaler för fritidssysselsättningar. Det är en
sak att minnas vid planerande av det egna hemmet,
förortsvillan, bostadskvarteret, liksom vid planerandet av
medborgarhus, bygdegårdar och liknande. Vad vi just nu
trängta till är, kort sagt, fritidsverkstäder,
fritidslaboratorier — för handaslöjd, för fysisk fostran och andliga
idrotter. Lokaler alltså där man kan finna nöjen i ordets
vidaste bemärkelse, nöjen som äro kraftalstrande,
därför att de äro meningsfyllda.
Mycket är gjort i detta stycke, men mycket mer kan
göras. Det räcker inte med att skaffa redskapen, de måste
också utnyttjas i aktivitetens tecken. I en del nyare
bostadskvarter, som ha tillkommit under medverkan av
industriföretag, har man inrättat gemensamma
slöjdlokaler. Detta är ett steg i rätt riktning. Man bör med
andra ord mera än hittills ta vara på den
handaskicklighet svensken äger.
Vi få inte glömma de andliga idrotterna. Ett
fritidsproblem av allra största betydelse är bildningsarbetet.
Jag skall här endast nämna en linje — yrkeskunskapen,
vidareutbildningen för arbetet. Det gäller att komma till
rätta med hur våra skolor, våra industriföretag, våra
bildningsorganisationer, var för sig och tillsammans, skola
kunna stödja det växande antal ungdomar, som vill bruka
en väsentlig del av sin fritid till att skaffa sig ökad
teoretisk och praktisk kännedom om sitt yrke.
Så ha vi problemet om den ungdom eller de äldre, som
ha kommit bort från sin bygd, sin ort, till
sysselsättningar inom industrierna i våra städer. Det finns för dem
en rotlöshet att övervinna, och ofta klara de den inte
utan bistånd. Pojkhemmen i Eskilstuna och Västerås
liksom KFUM-arbetet i Stockholm och annorstädes visa,
att man har fått sin uppmärksamhet riktad på denna sak.
Vi ha också problemet om de hemarbetande husmödrarna,
även deras fritid, främst deras semester, är en sak, som
går in under social omvårdnad. Frågan om
övergångsårens ungdomar, dessa, som ännu inte ha fått fäste i
arbetslivet, och ännu mycket annat hör också dit.
Mycket har gjorts. Mycket kan ännu göras. Bäst sker
det, om det sker i samverkan. Det är "fritidsdaltet", det
där förmyndaraktiga tillrättaläggandet av fritiden, som
gör folk passiva. Människorna behöva hjälp att
organisera sin fritid, men att bygga upp den skall vara vars
och ens ensak. Likriktning hör inte ihop med fritid. Det
gäller för den enskilde att finna sin egen livsrytm.
För skapandet av redskap för fritidens rätta
utnyttjande behövs samverkan, ett samgående mellan samhälle,
företag och organisationer. Men företagens medverkan
får ej begränsas till förberedelsetiden. Det betyder så
ofantligt mycket, om man från företagets och
företagsledningens sida i fortsättningen följer
verksamheten i de lokaler, som ha skapats. Det spelar en långt
större roll, än man kanske anar, om företaget ägnar
intresse åt det som sker i idrottshallen, i studiehemmet, i
skolsalen, i slöjdlokalen, i föreläsningssalen. Samlingen
kring fritidsanordningarna kan ge sitt bidrag till den
större gemenskapen kring arbetet, företaget, samhället.
Även fritiden kan tjäna samhället, skapa god
samfundsanda. Det är väl ytterst dit, som den sociala omvårdnaden
syftar. Människor som i arbetet ej se blott levebrödet inen
livsuppgiften. Delägare i arbetslivet, som känna den rika
gemenskapen och samtidigt skapa sig sin egen inre
värld. Medborgare som fritt ta del i samhälleliga värv
av större vidd eller mindre. Människor som äro i
harmoni med sitt arbete, sin omgivning, sig själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
