Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 18 mars 1944 - Mätning av ytors värmeavgivning med termostapel, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 murs 19U
325
Mätning av ytors värmeavgivning
med termostapel
Civilingenjör Robert Engström, LSTF, Stockholm
Det vanligaste sättet att mäta värmeförlusten
genom strålning och konvektion från en
ångpanna eller en ugn är helt enkelt att man ej
mäter den alls. Vanligen mätes tillfört värme,
nyttigt värme och förlusten i avgaser, kylvatten etc.,
men värmeförlusten genom strålning och
konvektion mätes ej. Man frångår således den
bok-föringsmässiga kontrollen att "kassan skall
stämma". Det som fattas i 100 % sättes helt enkelt
upp som dylika förluster och denna post blir
då slasktratten där alla mätfel samlas.
Värmebalansen kan se tillförlitlig ut då den stämmer ihop
till 100 %, men jämför man några
provningsprotokoll variera dessa förluster ofta för samma
apparat som 1: 2 utan att man kan finna någon
rimlig anledning härtill. Förklaringen är enkel
om man betänker att den siffra som visas
egentligen är en bluff som kan vara långt från det
riktiga värdet. Man invänder nu att dessa
förluster kunna beräknas men härpå kan svaras,
dels att denna beräkning ofta blir mycket
komplicerad, dels att man då lika gärna kan beräkna
bela ugnen eller vad det nu gäller. Man mäter
ju för att få reda på i vad mån praktiken
motsvarar beräkningarna. De nämnda värmeför-
DK 536.532 : 536.33
662.9
lusterna motsvara ofta så betydande poster att
det mycket väl lönar sig att gå på jakt efter dem.
Och det går att mäta dem, som i det följande
skall visas.
Det har emellertid sina orsaker att dylika
värmeförluster sällan bli direkt uppmätta. Hittills
har man vanligen använt metoden att mäta
yttemperaturen. Redan detta medför svårigheter,
men man kan dock få ganska tillförlitliga
värden med termoelement av speciellt utförande.
Den svårighet man vanligen tar hänsyn till är
att termoelementet måste ligga på ytan men att
det ej får störa det "naturliga" värmeflödet.
Däremot talas sällan om den tid en dylik mätning
erfordrar innan man får ett konstant
avläsnings-värde. Den uppgår till flera minuter på tegel.
För 1 nr muryta med ca 75 stenar, där
temperaturen varierar både i höjd- och sidled, kan på så
sätt åtgå en timme eller mer för mätningen. Det
hjälper ej om man skulle lyckas pressa ned tiden
för varje mätning under en minut -— saken är
ändå alldeles hopplös. Det hela tar alldeles för
lång tid och förhållandena kunna hinna ändras
så mycket att mätresultatet blir alldeles illusoriskt.
Slutligen torde observeras att det sällan är
yttemperaturen som sådan man vill komma åt utan
att mätningen gäller värmeavgivningen. Ibland
representerar även denna värmeavgivning en
nyttig funktion, t.ex. när det gäller att kyla varma
rostgaser. Yttemperaturen är endast ett medel på
vägen för att få reda på värmeavgivningen.
Mätningen av temperaturen är behäftad med
principiella fel om variationerna äro stora, enär
strålningen stiger med fjärde potensen av absoluta
temperaturen. Medeltalet av temperaturernas
första potens kan skilja sig avsevärt från
medeltalet av fjärde potenserna. Oavsett att själva
mätningen tar lång tid, kan man således ofta få ett
mycket komplicerat räknearbete på de kanske
flera hundra mätresultaten, om dessa måste
räknas ut vart och ett för sig innan de kunna adderas.
Termostapeln
Den metod som jag i några fall har använt med
gott resultat är mätning med termostapel. En
termostapel mäter värmestrålningen från en yta
Fig. 1. Termostapel enligt Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
