Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 18 mars 1944 - Mätning av ytors värmeavgivning med termostapel, av Robert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Kostgaskylare nr 1 i
Rönnskär.
Fig. 5. Hostgaskylare nr i i
Rönnskär.
Fig. 6. Principskiss till rostgaskylare
för 100 tldygn Bolidenkis.
några genvägar. Den på fig. 4 skuggade zonen B var ett
område, som var relativt kallt. Området sträckte sig från
2 till 3 m från kylarens överkant och gick över hela
kylaren med undantag för det sista schaktet. Temperaturen på
ytorna var högre, ej blott ovanför denna zon utan även
nedanför densamma. Till en början antogs att denna
kalla zon berodde på att lufthastigheten och därmed
kylningen av dessa ytor var större än vid angränsande ytor.
Just i mitten av denna kalla zon fanns nämligen en
plattform av ej perforerad plåt. Avståndet mellan plattform
och kylare var ca 0,5 m, och genom denna öppning måste
den uppåtgående luftström, som bildas av den naturliga
konvektionen, passera. En direkt uppmätning med
ane-mometer visade en lufthastighet i denna öppning av 1
in/s, när lufthastigheten längre ned var högst 0,5 m/s.
Denna större lufthastighet ger då vid ytans temperatur
av 100° ungefär 30 % högre värmeöverföringskoefficient,
men det skulle ha behövts ca 130 % för att på detta sätt
förklara den kalla zonen. Med anledning av detta resultat
kunde man då räkna ut att den enda förklaringen till den
kalla zonen måste vara att plåten på insidan hade relativt
stark beläggning av arsenik. För att i möjligaste mån
hålla kylarnas ytor fria från värmeisolerande
arsenikbeläggning på insidan, hamrades kylarna med jämna
tidsmellanrum med träklubbor. Den del av kylarnas plåtytor,
som låg närmast intill plattformarna, var svår att komma
åt och kunde därför ej hamras lika effektivt som de övriga
ytorna.
I det sista schaktet, fig. 4 t.v., uppmättes i den högra
delen lägre temperatur i riktning uppåt, under det att
förhållandet var omvänt i den vänstra delen. Det verkar
således som om den uppåtgående strömmen ej fyllde detta
schakt, utan att det uppstod virvelbildning, som pilarna ånge.
Mätningarna fortsattes på kylare nr 4, som hade samma
dimensioner som kylare nr 1. Skärmar hade emellertid
placerats på sätt som framgår av fig. 5 för att få längre
gasväg. Dessutom fanns det fläktar, som blåste luft genom
kylfickorna. De två första schakten i denna kylare, fig. 5
t.v., voro väl fyllda med gas, enär temperaturerna voro
högst upptill och sjönko regelbundet nedåt. Ytorna voro
160° à 220° varma. Några ytor visade tillfälligt lägre
mätvärden, men det berodde på att arbetarna hamrat särskilt
energiskt på dessa varma ytor och hamrat bort den vid
dessa temperaturer känsliga färgen. De ytor, där färgen satt
kvar, visade normala värden. Vid 200° förlorar en mönjad
plåtyta ca 2 000 kcal/m2 h genom strålning men endast ca
1 650 genom konvektion. Strålningen kan gå ned till under
hälften, om färgen hamras bort. Det är därför viktigt, att
en sådan plåtyta hålles väl mönjad.
På ytorna till schakten nr 3 och 4, räknat från vänster
i fig. 5, varierade temperaturerna på sådant sätt, att man
kan sluta sig till de gasströmmar, som anges av pilar i
figuren. En dylik gasströmning stämmer även överens med
de teorier Groume-Grjimailo uppställt. Schakten nr 5, 6
och 7 voro däremot väl fyllda med rökgaser, vilket även
stämmer överens med dessa teorier. Vid A kunde man
notera en nedåtgående gasström.
De nya, störxe kylarna, fig. 6, voro vid dessa mätningar
redan projekterade att utföras med sex schakt och fem
mellanliggande kylfickor, kylda med fläktar. Den sista delen
av kylarna skulle bestå av vertikala rör. Hur gasen skulle
ledas mellan schakten var ej bestämt. Mätningarna med
termostapel gåvo som resultat att plåtskärmar borde sättas
in såsom fig. 6 visar. De nedåtgående gasströmmarna
skulle således få fördela sig mellan två schakt under det
att aldrig mer än ett schakt skulle användas när gasen
leddes uppåt. Dessutom skulle kylfickorna nr 2 och 5,
räknat från vänster i fig. 6, förses med plåtskärmar vid
de nedre kanterna så att gasöppningen här blev 1 m hög
och 3 m bred. Under dessa kanter strömmar ju en varm
gasström uppåt, således i princip ett "omvänt vattenfall".
Vid vatten kan man räkna ut vattenhöjden över en sådan
kant och på analogt sätt kan man enligt Groume-Grjimailo
räkna ut tjockleken av den varma gasström som rinner
under en kant. Det visade sig, att denna tjocklek för de
stora kylarna skulle bli ca 1 m. Det fanns då ingen
anledning att placera dessa kanter högre än ca 1 m från bottnen
enär gasen i så fall ej skulle ha fyllt ut kylarens nedre
delar. Det skulle ha bildats döda gasfickor som voro
ineffektiva ur kylningssynpunkt. Denna synpunkt hade
kunnat kontrolleras på de uppmätta mindre kylarna där
onödigt stora gasöppningar lämnats under kylfickorna.
Mätnoggrannhet
Slutligen några ord om mätnoggrannheten. Man
får inte vänta sig att mätningarna med
termostapel skola vara riktiga på någon procent när, såsom
gäller för flera andra tekniska mätmetoder. Vid
ovan beskrivna mätningar har räknats med alt
fel på - 5 à 10 % kunna tolereras. Denna tolerans
torde nog kunna tillåtas i de flesta fall men enligt
min åsikt kan man minska denna felgräns om
det skulle behövas för något speciellt ändamål.
Om en anläggning har en värmeförlust genom
strålning och konvektion av 10 % motsvarar ju
± 10 % fel i bestämningen av denna post ett fel
av endast - 1 % av hela värmebalansen, övriga
poster kunna knappast bestämmas så noga.
Termostapeln ger dessutom många värdefulla
detaljupplysningar. Mätningarna äro enkla ocli
kunna utföras på kort tid och termostapeln torde
därför väl försvara sin plats som värmetekniskt
instrument.
Litteratur
1. Moll, W J H: A thermopile for measuring radio tion.
Proc. Phys. Soc. London 35 (1923) del 5.
2. Groume-Grjimailo, W E: The flow of gaaes in fumocea.
Wiley & Sons, New York 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
