Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Telefoni och telegrafi, av Knut Kåell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
TEKNISK TIDSKRIFT
matisk samtrafik att öppnas i Mexico City
mellan de båda koncessionsbolagens stora
anläggningar, den ena med Ericssons 500-linjers väljare och
den andra med Mac Berty-väljare.
«. „ \vxv\3ä
Transmissionsteknik och kablar
Utvecklingen på detta område har på senare år
huvudsakligen gällt bärfrekvenssystem, särskilt
flerkanalsystem. Vid de senare systemen
överföres ett stort antal telefonsamtal över samma
ledning medelst separata bärfrekvenser inom ett
lämpligt valt frekvensområde. Då härvid
överföring av tämligen höga frekvenser erfordras, äro
som regel motsvarande ledningar opupiniserade.
Överföringsledningarnas dämpning per
överdragssektion blir härigenom relativt hög,
maximalt ca 7 N, varvid samtidigt fordringarna på
överhörningsdämpning stegras, särskilt för
överföringsledningar för motsatta talriktningar. Vid
nyanläggning av kablar för flerkanalsystem
bruka därför ledningar för motsatta talriktningar
förläggas i skilda kablar.
På senaste tiden ha flerkanalsystem börjat
införas även på äldre kablar, vilka tidigare varit
pupiniserade och avsedda för vanliga lågfrekventa
samtal. I Sverige pågå f.n. arbeten med
inkoppling av åtta-kanalsystem på vår äldsta rikskabel,
Stockholm—Göteborg, och motsvarande arbeten
ha påbörjats för rikskabeln
Stockholm—Sundsvall. I dessa fall kunna endast ledningar i en och
samma kabel disponeras för de båda
samtals-riktningarna, och man har därför tvingats att i
stället använda olika frekvensband för olika
överföringsriktningar, nämligen 8—34 och 38—64
kp/s. Dessa båda frekvensband för olika
riktningar kunna överföras på samma kabelledning,
varvid banden skiljas åt medelst filter vid
ändstationer och mellanöverdragsstationer. Vid
ändstationerna särskiljas därefter de olika kanalerna
medelst filter på vanligt sätt.
Likriktarmodula-torer användas för modulering och demodulering.
Avståndet mellan två överdragsstationer för
dessa system får normalt uppgå till 30 à 35 km,
varför t.ex. för rikskabeln Stockholm—Göteborg
elva nya mellanöverdragsstationer erfordras.
Ingen personal finnes normalt på dessa stationer
utan de äro utrustade med automatiska
anordningar för strömförsörjning m.m., varjämte de
fjärrövervakas och manövreras från angränsande
bemannade överdragsstationer.
I USA har utvecklats ett nytt trekanalsystern för
bärfrekvens på luftledningar. Detta förutser
endast två systemvarianter för parallelldrift på
samma stolplinje med samma lägre men invers övre
bärfrekvensgrupp mellan 6,6 och 28,1 kp/s. Varje
kanal överför 300—2 700 p/s och utgår resp.
slutar vid de lågfrekventa fyrtrådsavslutningarna
med nivåer av — 13 dB (— 1.5 N) resp. + 4 dB
(+0,46 N). Sändningsnivån på ledningen är
+ 18 dB (+ 1,2 N). Räckvidden av mellanför-
stärkarna uppgår till 250 km. Automatisk
nivåreglering är införd med en känslighet av - 0,5 dB,
ett regleringsområde av 20 dB, och en
reglerings-hastighet av 1 dB/min.
Kopparoxidulmodulato-rerna begränsa samtidigt för höga
talvolymspet-sar. Signalering sker med 1 000 p/s. Man använder
strömkällor bestående av 24 och 130 V batterier.
I detta bärfrekvenssystem ingår en ny
nivåregulator. Den använder en styrfrekvens liggande
mellan bärfrekvensen och sidobandet hos den
mellersta kanalen med en nivå, som är 8 dB lägre
än sidobandsnivån. Nivåregulatorns känslighet är
±0,5 dB; den arbetar kontinuerligt och har ett
regleringsområde om 35 dB. Vid momentana
dämpningsvariationer i ledningen av — 5 eller
+ 3 dB sättes regulatorn ur funktion; den är
uppbyggd av reläer och saknar rör.
I Tyskland har man utvecklat förbättrade
krarupkablar för bärfrekvenstransmission.
Krarupkablar användas huvudsakligen som
inlednings-eller mellankablar i luftledningar. Vid
bärfrekvensdrift uppvisa emellertid krarupkablarna av
äldre typ en hel del nackdelar. Det i
belastningsskiktet uppkommande
virvelströmsförlustmot-ståndet vid 45 kp/s är mycket stort, 10 à 16
gånger större än alla de övriga förlusterna.
De under de sista åren tillverkade
krarupkablarna äro lämpliga för transmissionen av höga
frekvenser samtidigt som de ta vederbörlig
hänsyn till fordran på en låg klirrdämpning. En
förbättring uppnås genom användning av en för
tillverkningen av belastningsbanden särskilt
utvecklad Fe—Ni—Mn-legering, som har ett högt
specifikt elektriskt motstånd, lämpliga magnetiska
egenskaper samt tillfredsställande magnetisk
stabilitet.
En jämförelse mellan
transmissionsegenskaperna hos de äldre och nya krarupkablarna visar att
vid sannna godhet i transmissionshänseende
räckvidden hos den nya kabeln är 10—20 gånger så
stor. Virvelströmsförlusterna förhålla sig numera
till de övriga förlusterna som 1 : 1, så att det
synes lämpligt att försöka åstadkomma en
ytterligare förbättring av dessa kablar genom en
minskning av de övriga
förlustmotståndskom-ponenterna, speciellt av de dielektriska
förlusterna.
Framställandet av bly mantelkablar medelst
bly-pressförfarandet har under årens lopp utvecklats
till en mycket fulländad process. Genom
användning av lämpliga blylegeringar (tenn, antimon)
motverkas vissa svagheter, t.ex. benägenhet för
interkristallinisk korrosion. Vid nu rådande
tennbrist har arsenik börjat användas med gott
resultat. Som armeringsbädd och
armeringsbekläd-nad för jord- och sjökablar användes förr
uteslutande impregnerat jute. Numera har detta för
jordkabel helt och för sjökabel delvis ersatts av
bitumenimpregnerat papper. För jordkabel
kommer förmodligen jutet icke att behöva återinföras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
