Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Radio, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
TEKNISK TIDSKRIFT
na gäller i stort sett vad som ovan sagts om
markradiostationer och fartygsradiostationer.
Förändringarna äro således i regel ej av principiell natur
utan avse närmast den mekaniska kombinationen
av de olika delarna och utförandet av manöver
-och kontrollorgan. Utvecklingen mot ett stort
antal fasta frekvenser fortsätter.
Inom trafikflyget förmärkes samma tendens som
i fartygsradion i riktning mot en kombinerad
lång- och kortvågsutrustning med gemensamt
kraftaggregat. Bristen på frekvenser gör det troligt
att ultrakortvågsområdet snart kommer att tas i
anspråk för trafik över korta avstånd. I Amerika,
där luftsfartstrafiken tills vidare är helt
annorlunda ordnad än i Europa, har man redan
reserverat ett antal frekvenskanaler i trakten av 130
och 140 Mp/s och även börjat använda dem, bl.a.
för "airport traffic control", dvs.
kommunikation från fält till flygplan strax före en landning
och strax efter en start. De apparater, som därvid
användas, äro utförda för fjärrmanövrerad
omkoppling mellan ett flertal fasta frekvenser,
kristallstyrda i såväl sändare som mottagare.
Amplitudmodulering användes.
Den ogenomträngliga skugga som ligger lägrad
över all militärradio, är i viss mån skingrad, när
det gäller militärflygets trafikutrustningar. De
krigförande ha nämligen beredvilligt stått till
tjänst med upplysningar om varandra.
I fråga om den allmänna sammansättningen äro
de fientliga flygplansutrustningarna tämligen lika
varandra. Ett bombplan har sålunda i regel
följande utrustning:
lång- och kortvågssändare 50—100 W med ett
flertal fasta frekvenser,
lång- och kortvågsmottagare,
pejlmottagare,
lokaltelefon.
Dessutom tillkomma ofta
blindlandningsmotta-gare och telefonisändare och mottagare för
ultra-kortvåg.
Ett jaktplan nöjer sig i regel med telefonisändare
och mottagare för kortvåg eller ultrakortvåg;
frekvensområdet är ofta mycket begränsat,
antenneffekten liten och antalet fasta frekvenser i regel
också litet.
I det elektriska och mekaniska utförandet av
apparaturen äro variationerna betydligt större,
och intressanta jämförelser kunna göras.
Tyskland t.ex. har infört en långt gående
standardisering och använder ett relativt fåtal
apparattyper. Långvågs-, kortvågs- och
ultrakortvågs-utrustningarna äro alla utförda i snarlik teknik,
som utmärkes av ett synnerligen förnämligt och
stabilt mekaniskt utförande med pressgjutning av
snart sagt alla ingående konstruktionsdetaljer.
Styrgeneratorerna äro självsvängande och
tillräcklig frekvensstabilitet erhålles — förutom
genom den gedigna mekaniska konstruktionen —
genom lämpligt materialval och genom tempera-
turkompensering. Inställning på fasta frekvenser
sker med hjälp av en mekanisk rasteranordning
på vridkondensator- eller variometeraxeln. Den
tyska apparaturen kännetecknas emellertid å
andra sidan av avsevärd tyngd. Den komplicerade
precisionsmekaniken synes i vissa delar skjuta
över målet och måste vara mycket dyr i
arbetstimmar räknat, åtminstone om man räknar med
verktygsframställningen.
De allierades utrustningar å andra sidan erbjuda
exempel på den mest skiftande teknik och
kvaliteten är nog på sina håll tämligen ojämn. Några
iögonenfallande tendenser till standardisering
finnas icke. De amerikanska utrustningarna kunna
emellertid tas som exempel på en teknik som
väl måste anses jämbördig med den tyska, men
som bygger på helt andra principer. Den
använder relativt få gjutna eller pressgjutna detaljer, det
mesta är pressad, präglad eller dragen plåt;
förbanden äro utförda genom punktsvetsning eller
nitning, och det vimlar av små praktiska och
enkla detaljer av det slag man brukar kalla för
typiskt amerikanska. Sändarens styroscillatorer äro
i regel kristallstyrda, och inställning på fasta
frekvenser ordnas genom en särskild uppsättning
injusterade kretsar för varje frekvens. Kretsarna
äro på lång- och kortvågssändarna oftast
anbragta på karuseller, som vridas för hand eller med
motor. Ultrakortvågsutrustningarna ha likaledes
särskilda kretsar för varje frekvens, men här sker
selektionen på annat sätt, t.ex. med motordriven
vridomkopplare. Den nyss konstaterade
skillnaden mellan europeisk och amerikansk teknik i
fråga om fasta frekvenser återfinnes alltså även
på flygradioområdet.
De amerikanska flygradiomottagarna ha en
ganska konventionell elektrisk uppbyggnad. Det
mekaniska utförandet, som ser ut att ha bildat
skola hos alla mer kända tillverkare, verkar
utomordentligt praktiskt och är ett gott exempel på ett
förnuftigt tillvaratagande av massproduktionens
alla möjligheter.
Den utveckling av radio för civilt bruk, som
under kriget låtit mest tala om sig, än
frekvensmo-duleringen. Man kan kanske ånge år 1939 som
dess genombrottsår. Frekvensmoduleringens
fysikaliska innebörd är vid detta laget så väl känd,
att det torde vara onödigt att här närmare
redogöra för den. Däremot kan det vara på sin plats
att erinra om de fördelar, som vinnas genom
användande av frekvensmodulering i stället för
amplitudmodulering.
Om en störning kommer in på en mottagare
samtidigt med en signal, kan summan av
spänningarna betraktas som en bärvåg, vilken är dels
amplitud- och dels fasmodulerad av störningen.
Om man räknar om fasmoduleringen till
frekvensmodulering, vilket lätt låter sig göra,
eftersom dessa två moduleringssätt äro närbesläktade,
finner man emellertid, att den frekvensmodule-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
