Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1944 - Bergsprängning — några nya synpunkter, av K H Frænkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 19AU
457
Därav följer, att försättningen kan göras liten i
förhållande till borrhålens djup. Solfjäderskilen
tillåter relativt stor indrift. Nackdelarna är, att
borrarbetet fördelas ojämnt, och den kan ej med
fördel användas vid tunnelbredder under 2,5 m,
ty där är det svårt att få plats med borrmaskinen.
Allmänt kan sägas, att kilen skall göras så liten
som bergets skjutbarhet tillåter, för att minska
borrarbete och sprängämnesåtgång. Kilen måste
nämligen borras tätare och överladdas i
jämförelse med strossningshålen och blir därför dyrare
per m3 berg räknat.
Skjutmotstånd
Hittills har vid beräkning av
sprängämnesåtgången använts formler (huvudsakligen för gryt
sprängning), som utvecklas och genom praktiska
försök kompletterats med korrektionsfaktorer
(av Lebrun, Höfer-Chalon, Hauser-Stobbe,
Dam-brun och Läres), där hänsyn tas endast till
försättningen. En sådan formel är
L —k’ V3
där L är laddningsmängd, och V försättning
(kortaste avståndet från borrhålets botten till fri
bergyta, fig. 5). Korrektionsfaktorn k erhålles
genom provskjutning, men i den ingår verkan av
sprängämnessort, bergets skjutbarhet,
borrhålsdjup, borrhålsdiameter och förladdningens
utförande. Ändras någon av de här uppräknade
faktorerna, ändras även k. Detta betyder också, att
man ej kan överföra Ä-värden från t.ex.
sprängning i öppet schakt till tunnelsprängning, och vid
tunnelsprängning ej för olika indrifter.
Vid de nu relaterade försöken ha
sprängämnessort, laddningshöjd, (l<= 0,8 X borrhålsdjup),
borrhålsdiameter och förladdning hållits
konstanta.
Sprängningsförsöken ha givit nya synpunkter
på sambandet mellan borrhålsdjup och
försättning, vilket har betydelse för att vid uppgörande
av borrplaner noggrannare kunna beräkna
hålsättningen. Försättningens beroende av
borrhålsdjup framkom vid sprängning av en provsalva,
där borrhålsdjupet var 2 m och försättningen 1,2
m. Denna provsalva gick ut dåligt, trots att
samma försättning vid 4 m borrhålsdjup under
liknande förhållanden hade gått ut bra. Med stöd
av flera försöksvärden utvecklades sedan en
funktionskurva över sambandet mellan
försättning och borrhålsdjup. För att få ytterligare prov
på denna kurva, gjordes försök med olika
försättningar i samband med utprovningen av
triangelkilen i en 60 m2 tunnel. Vid varje salva
utprovades fyra olika försättningar för att finna
den maximala försättningen vid olika
borrhålsdjup 2, 3 och 4 m. Efter de erhållna resultaten
av dessa försökssalvor utvecklades en ny
funktion, gällande för en relativt lättskjuten
fältspatrik gnejs. Då antalet försöksvärden var otillräck-
ligt, uttrycktes tills vidare denna funktionskurva
approximativt i följande ekvation
^1=13
v ’ ’
där V är försättningen och / borrhålsdjupet.
Talet 1,3 gällde alltså för ett visst slag av berg. Det
antogs, att detta tal ej kunde vara konstant vid
olika bergarter, varför försök utfördes på en
annan plats med ett mera svårskjutet berg. Därvid
visade det sig, att kvoten blev 1,8. Av dessa
resultat kunde man våga dra den slutsatsen, att
variationen av dessa tal är ett specifikt mått på
bergets motstånd mot utsprängning (lättskjutet
eller svårskjutet berg). Härmed infördes
begreppet "skjutmotstånd". Denna kan definieras genom
förhållandet mellan borrhålsdjup, och
försättning. I ekvationen
sfl
Sn
Vn
har sålunda ingen hänsyn tagits till borrhålens
diameter samt laddningshöjden och därmed
sprängämnesmängden därför att dessa faktorer,
som förut nämnts, höllos konstanta under
försöken.
Fig. 12 visar en kurvskara, som motsvarar vissa
värden mellan lätt- och svårskjutet berg. Detta
resultat leder fram till en skenbar paradox: ju
större borrhålsdjup (indrift), desto mindre antal
hål behövs vid samma area. För att fastställa
vilken kurva som gäller för ett visst berg, bör
provskjutningen företas med olika försättningar.
Efter några provskjutningar kan en erfaren
bergsprängare med en viss säkerhet bedöma bergets
skjutmotstånd utan att företa ingående prov.
Som exempel kan nämnas, att
provsprängningar med hålsättning enligt senaste
erfarenheter i en 60 m2 area hade till följd, att man kunde
minska borrhålsantalet från 66 till 46 hål vid 4
m indrift. Därvid uppnåddes full indrift och
styckefallet var lämpligt för utlastning med
grävmaskin. Den största vinsten var en minskning
av borrarbetet med 31 % och därmed samtidigt
jforsoJfrnnq
bcu rho/se/iua
(inc/rift) J r
Fig. 12. Försättning som funktion av borrhålsdjup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
