Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Teleteknik inom marinen, av C G Landström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
TEKNIS K TIDSKRIFT
En mycket stor fördel med denna metod är dess
störningsfrihet. Metoden har givetvis blivit
föremål för marinens intresse och efter ingående
försök har nu för marinen lämplig apparatur
utexperimenterats.
Innan kustflottan går till sjöss har den gjorts
fullt stridsberedd, den har intagit vad vi kalla
"klart skepp". Materielen har klargjorts för strid
och varje man befinner sig på sin drabbningspost.
För de inre förbindelserna inom fartyget äro nu
högtalaranordningar, telefoner och
orderanläggningar i funktion, perifoner och hydrofoner äro
bemannade och de yttre förbindelserna klara för
omedelbar användning.
För att under mörker och dålig sikt upptäcka
och följa en fiende, samt för att under sådana
förhållanden även kunna utnyttja stridsmedlen
har på senaste tid framkommit en ny och
revolutionerande användningsform av radio. Jag syftar
härvid på ekoradio, kanske mera bekant under
namnen radiolocation och radar, det sistnämnda
den amerikanska förkortningen för "radio
detec-ting and ranging". Denna apparat möjliggör
avstånds- och riktningsbestämning oberoende av
sikten, dvs. i mörker eller tjocka.
Möjligheten att koncentrera radiostrålningen
från ett antennsystem är sedan gammalt känd.
Detta kan exempelvis ernås genom att gruppera
ett större eller mindre antal halvvågsantenner på
lämpligt sätt framför en reflektorskärm.
Villkoret är härvid att samtliga antenner svänga
likfasigt. Strålningens koncentration är beroende på
antalet dipolantenner i antennsystemet. I ett
antennsystem med 20 dipoler har strålen krympt
samman så, att halvvärdesbredden är ±
21/*0-Samtidigt ökas intensiteten i
strålningsriktningen enormt.
För att ernå stor räckvidd erfordras stor
strålningskoncentration, hög sändareeffekt och
känslig mottagare. Vid mycket korta vågor, under
50 cm, är det för närvarande mycket svårt att
generera högfrekvenssvängningar med stor effekt,
som dessutom äro tillräckligt stabila för
praktiskt bruk. För att hålla antennsystemet litet är
det däremot synnerligen gynnsamt med kortast
möjliga våglängd. Det gynnsammaste resultatet
erhålles i vanliga fall genom att använda ett så
stort antennsystem, som de praktiska
förhållandena medge, och en så kort våglängd, som för
närvarande kan alstras med i marknaden
befintliga rör.
Som bekant uppstår ett eko, om man ropar mot
en brant bergvägg. Antag att vi ersätta den
ropande med en högtalare, som står uppställd 170
m från en reflekterande yta. Utsändes en kort
ljudstöt i högtalaren, hör personen, som står
bredvid högtalaren, dels denna ljudstöt och dels, en
sekund senare, ett eko. Tidsskillnaden mellan
den utgående signalen och ekot bestämmes av
ljudhastigheten i luften, som antas till 340 m/s.
Om observatören i ovanstående fall gör en
markering på en pappersremsa, som rör sig framför
honom med 5 cm/s (exempelvis remsan på en
telegrafapparat), då det direkta och reflekterade
ljudet höres, kommer på remsan att synas två
märken, belägna 5 cm från varandra.
Vid ekoradio kan man i princip använda exakt
samma metod. Enär radiovågornas
utbredningshastighet är 300 000 km/s mot ljudets 340 m/s,
bli ekotiderna betydligt kortare. Antag att
sändare och mottagare uppställas 15 000 m från det
reflekterande föremålet. Vid detta reflexavstånd
blir ekotiden 1/10 000 s. Den utgående
sändareimpulsen får i detta fall vara högst l/l 000 000 s.
Såsom ett tankeexperiment kan man i likhet med
föregående fall låta observatören göra en
markering på en pappersremsa — som rör sig med
50 000 cm/s — såväl då han hör den direkta
signalen mellan sändare och mottagare som ekot.
Härvid komma de båda märkena motsvarande
15 000 m reflexavstånd, dvs. 1/10 000 s gångtid, att
ligga 5 cm från varandra. Avståndet mellan de
båda märkena kommer härvid att vara ett direkt
mått på avståndet till det reflekterande föremålet.
Givetvis är det ej möjligt att använda mekaniska
registreringsanordningar härför. I
katodstrålerö-ret har tekniken numera ett hjälpmedel i sin hand,
som möjliggör mycket stora skrivhastigheter.
Ka-todstråleröret består av ett elektrodsystem, som
alstrar en koncentrerad elektronstråle, vilken, då
den träffar en fluorescerande skärm, alstrar en
lysande fläck. Med lämpliga
avlänkningsanord-ningar i röret kan elektronstrålen avböjas
praktiskt taget tröghetslöst.
Låter man genom lämpliga
avlänkningsanord-ningar elektronstrålen skriva en lysande cirkel
på skärmen och låter en inkommande signal i
mottagaren öka cirkeldiametern, erhålles såväl för
den direkta som den reflekterade impulsen ett
hack i cirkeln.
Om elektronstrålen roterar med 5 000 r/s och
sändaren bringas utsända 5 000 impulser per
sekund, är det möjligt att få en stillastående bild av
den utgående impulsen, exempelvis i ett läge
motsvarande kl. 12 på urtavlan. Vid ett reflexavstånd
av 15 000 m, motsvarande 1/10 000 s, har därvid
elektronstrålen roterat ett halvt varv. Reflexen
visar sig härvid som en utbuktning i cirkeln.
Skulle i detta fall reflexavståndet ha varit 7 500
m, hade denna utbuktning kommit i ett läge
motsvarande kl. 3 och vid 22 500 i ett läge
motsvarande kl. 9 på cirkeln. Cirkelperiferin kan sålunda
direkt graderas i avstånd.
De praktiska svårigheterna vid genomförandet
av denna metod äro betydande, dels beroende på
svårigheten att alstra intensiva sändareimpulser
av 1 ,/zs varaktighet 5 000—10 000 gånger per
sekund dels genom svårigheten att i mottagaren
hindra, att dessa kortvariga impulser deformeras. Av
praktiska skäl är det dessutom önskvärt, att sän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
