Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Magnesiumlegeringarna och deras tekniska användning, av Einar Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 april 19U
513
Magnesiumlegeringarna
och deras tekniska användning
Bergsingeniör Einar öhman, LSTF, Södertälje
Sedan fransmannen Héroult och amerikanen
Hall år 1886 oberoende av varandra löste
problemet att elektrolytiskt framställa aluminium enligt
en tekniskt och ekonomiskt genomförbar metod,
har denna metall och dess legeringar fått en
alltmer utbredd användning.
Den låga specifika vikten — 2,6 till 2,9 — samt
goda korrosionsegenskaper äro gemensamma
kännetecken för dessa produkter.
Hållfasthets-och övriga egenskaper variera däremot inom
synnerligen vida gränser från mjukt
renaluminium med utmärkt formbarhet i såväl varmt som
kallt tillstånd till högvärda härdbara legeringar
för starkt påkända konstruktionsdetaljer. I
allmänhet torde väl numera konstruktörerna vara
relativt väl hemmastadda med de olika typerna
av ali]miniumlegeringar och förstå att utnyttja
deras olika speciella egenskaper.
Begreppet lättmetall torde för de flesta vara
synonymt med begreppet aluminiumlegeringar.
Att även andra lättmetaller finnas är ju
visserligen allmänt bekant, men att en grupp lättmetaller
existerar som har en specifik vikt av endast 1,8
mot aluminiums 2,7 och som på de sista åren
fått en så starkt stegrad användning att
världsproduktionen nu uppgår till hundratusentals ton
per år, torde för mången vara en överraskning.
Jag syftar på magnesiumlegeringarna. Dessa ha
visserligen länge varit kända. Det är emellertid
först på det sista tiotalet år, som användningen
av dessa legeringar börjat ta verklig fart. Sålunda
utgjorde världsproduktionen år 1932 1 200 t men
uppgick redan år 1936 till 30 000 t. Under kriget
har den starkt stegrade flygplans- och
flygmotortillverkningen i hög grad ökat efterfrågan på
magnesiumlegeringar, och världsproduktionen
ligger f.n. sannolikt mellan 150 000 och 200 000 t
per år.
Samtidigt som produktionen ökat, har helt
naturligt magnesiumpriset sjunkit. År 1914 kostade
1 kg magnesium i Tyskland ca 12 RM; 1925
betingade magnesiumlegering i tackform ca 2,50
och 1937 ca 1,50 RM/kg. Priset var sålunda
omedelbart före kriget endast obetydligt högre än
Föredrag vid’ Svenska Teknologföreningens årsmöte den 24
mars 1944.
DK 669.72 : 62.002.2
aluminiumpriset. Trots högre formnings- och
gjutningskostnader kunde man tack vare
magnesiums låga specifika vikt räkna med ungefär
samma pris per styck för magnesiumgjutgods
som för aluminiumgjutgods.
Framställningen av magnesium ävensom
utvecklandet av för olika ändamål lämpliga
magnesiumlegeringar ha hittills haft sin tyngdpunkt förlagd
till Tyskland. Mest kända äro
magnesiumlegeringarna under den från Tyskland härstammande
beteckningen elektron, som vunnit burskap såväl
på den europeiska kontinenten som i
Storbritannien. Ännu år 1938 utgjorde Tysklands
produktion omkring tre fjärdedelar av
världsproduktionen. En betydande magnesiumindustri har sedan
länge funnits även i Amerika, där Dow Chemical
Co. Michigan, år 1915 tog upp smältelektrolys av
denna metall. På senare år har
magnesiumtillverkning tagits upp i ett flertal länder, dock icke
i Sverige, som för sin magnesiumförsörjning är
helt beroende av import från Tyskland. Det kan
dock vara av intresse att nämna, att
civilingenjör W Dan Bergman under åren 1916—1922
framställde magnesiummetall i Trollhättan.
Gjutning av magnesiumlegeringar bedrives sedan
åtskilliga år inom landet och sedan någon tid
tillbaka även smidning.
Smältelektrolys är den viktigaste metoden för
framställning av magnesium. Råmaterial är
antingen karnallit eller vattenfri magnesiumklorid.
Sistnämnda förening är mycket svår att befria
från kristallvatten och man har därför alltmer
börjat övergå till att direkt framställa den i
vattenfritt tillstånd genom att behandla
magnesiumoxid med klorgas vid närvaro av kol. Såsom
råmaterial för magnesiumoxiden användes
magne-sit eller dolomit. Särskilt sistnämnda mineral är
ju mycket allmänt förekommande, varför
råmaterialtillgången måste anses vara tämligen
obegränsad. Under kriget har framställning av
magnesiumoxid ur havsvatten även igångsatts och
synes få allt större betydelse. På senare år ha
även flera metoder utexperimenterats för termisk
reduktion av magnesiumoxid, varvid kol,
kalcium-karbid eller kisel användes som
reduktionsmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
