- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 74. 1944 /
531

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Pulvermetallurgi, av Karl Bonthron - Försegling av fältpostpaket, av r - Fallskärmar av papper - Hur »Crystal Palace» kom till, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29 anril 19U

531

lampan upptog tillverkningen av volframtråd och
Fagersta Bruks AB samt AB Arbit tillverkningen
av hårdmetall. Utvecklingen har sedan gått i allt
snabbare takt, så att de flesta här omnämnda
produkterna tillverkas inom landet, med
undantag tills vidare för sintermagneter och
maskindetaljer av järn och stål. Inom den svenska
pulvermetallurgiska industrin pågår en livlig
forskningsverksamhet för att experimentera ut
ytterligare produkter.

Litteratur

1. Kieffer, r & Hotop, w: Pulvermetallurgie und
Sinter-werkstoffe, Berlin 1943.

2. van Fisher : Manufacture of cemented carlide, Metal
Progr. 36 (1939) s. 247.

3. Powder, pressure and heat, Fortune jan. 1942 s. 44.

Försegling av fältpostpaket. I USA använder man för
lufttät försegling av militärpaket självförseglande blyfolier,
som vikas om paketet, varefter man endast behöver stryka
med ett till 180°C upphettat järn längs flikarnas kanter.
I förpackningsmaskiner ersättes strykjärnet med en
elektriskt uppvärmd trissa.

Förklaringen till att man på detta sätt kan smälta ihop
en metall, som har en normal smältpunkt av 322°C, ligger
däri att blyfoliet på båda sidor är överdraget med ett skikt
lödmetall, som har ovannämnda låga smältpunkt. Detta
skikt smälter, utan att blykärnan påverkas, och de två
metallskikten lödas samman till ett enda solitt stycke.
(Business Week 4 dec. 1943.) r

Fallskärmar av papper. I USA användas numera
fallskärmar av kräppapper, då det gäller att släppa ner
förnödenheter till soldater, som ha fått sina förbindelseleder
avbrutna. Fallskärmarna tillverkas av ett nytt slags
kräpp-papper, som är synnerligen starkt och håller mot de
påfrestningar, som uppstå, då skärmarna kastas ut med en
last på 50 kg från flygplan med en hastighet av 300 km/h
på 1 000 m höjd. (SvD 10/3 1944.)

Hur "Crystal Palace" kom till. Kristallpalatset, detta
märkliga byggnadsverk, byggdes som bekant för
industriutställningen i London 1851. Utställningens
byggnadskommitté, vars ordförande var prinsgemålen Albert, utlyste
till en början en internationell pristävlan, till vilken 245
planer insändes. Trots att kommittén i sitt utlåtande sade
sig vara "genomträngd av beundran och aktning", ansågs
ändock ingen plan kunna föreslås till utförande, och
kommittén, som bestod av den tidens förnämsta arkitekter,
utarbetade därför själv ett förslag till ett tämligen
monstruöst byggnadsverk i tegel med en enorm järnkupol,
som blev mycket illa mottaget. Tidskriften Punch skrev
bl.a.: "Det tycks bara vara två invändningar att göra mot
en kupol av den föreslagna storleken. För det första är
det mycket tvivelaktigt om den över huvud taget kan
byggas, och för det andra blir den till absolut ingen nytta,
om den uppföres. Kommittén har därför bestämt, att det
skall bli en sådan kupol."

Även allmänheten var mycket kritisk såväl mot
byggnaden som mot själva utställningen. Tidningarnas insändare
profeterade om upplopp, våldsdåd och farsoter genom att
så många utlänningar skulle samlas i staden, men den
största uppståndelsen vållades dock genom att man för
den tilltänkta byggnadsplatsen hade fällt några träd i Hyde
Park. I denna kritiska situation uppträdde hertigen av
Devonshires överträdgårdsmästare Joseph Paxton, vilken
omkring 1840 hade byggt "Stora Växthuset" i Chatsworth.
Svårigheten vid byggnader av detta slag var vid denna tid
att få glastaken täta, ty man kunde endast tillverka
fönsterglas i litet format. Taken voro därför genom träribbor

indelade i rektanglar, och för att fylla en sådan ram
måste man lägga flera glasrutor i rad så att den ena sköt
något över den andra. Då denna överlappning medförde
dropp från taket vid regnväder uppmanade Paxton en
engelsk glasfabrikant att försöka göra större rutor.
Efter många experiment lyckades det att tillverka rutor,
•som voro 1 300 X 160 mm; tack vare detta kunde
Paxton bygga Stora Växthuset utan de tidigare otäta fogarna.

Detta växthus var av en då oanad storlek: det var 93 m
långt, 15 m brett och 20 m högt. Taket bars av ihåliga
järnkolonner, som ledde bort regnvattnet, och för övrigt
bestod det av trä och glas. Taket var ej platt utan brutet
i vinklar och kan bäst karakteriseras som sammansatt
av smala parallella sadeltak. Paxton hade funnit, att denna
sorts vinkeltak var det lämpligaste för växterna, ty det
till-lät förmiddagens och eftermiddagens solstrålar att träffa
glaset i nära nog rät vinkel och därmed passera utan att
reflekteras. Vid middagstiden, när solen å andra sidan
brukar bränna för hårt, föllo strålarna i sned vinkel mot
glaset, och en stor del reflekterades.

Nästa steg i utvecklingen var "Victoria Regia"-huset i
Kew Gardens, som blev färdigt 1849. Taket var samma
sorts vinkeltak som tidigare på Stora Växthuset.
Regnvattnet samlades alltså i takets nedre vinklar och leddes
bort genom de ihåliga järnkolonnerna, vilka tjänstgjorde
som stuprännor. Tvärbalkar av järn gåvo stadga åt
byggnaden. Det var det ljusaste och solidaste växthus man
kunde tänka sig — och det var framför allt billigt att bygga.

Paxton var inte den förste som hade använt järn och
glas som byggnadsmaterial. Redan 1811 hade en byggnad
av detta slag byggts i Paris, och även i England byggdes
så tidigt som på 1820-talet hus med vinkeltak, som buros
upp av ihåliga kolonner, vilka ledde bort regnvattnet. I
Paris hade man 1833 byggt ett växthus i Jardin des
Plantés, som Paxton mycket beundrade och som han
sannolikt hade tagit intryck av. Paxtons förtjänst är, att han
förbättrade en mängd detaljer i de tidigare glashusen,
samtidigt som de blevo billigare att uppföra. Han tog
därvid även naturstudium till hjälp för att beräkna
hållfastheten hos tvärbalkar och stöd. Det berättas att han vid ett
föredrag i The Fine Art Society förevisade ett blad av
Victoria Regia, över 1,5 m i genomskärning, och påvisade
att dess undersida var ett vackert exempel på naturens
ingenjörskonst, ty det hade ribbor som löpte ut från
mitten (där de voro 5 cm djupa), tunnare ribbor mellan dessa
och dessutom tvärribbor för att hindra mellanribborna
att kröka sig. Arkitekturtidskriften The Builder, som
alltid var kritiskt stämd mot Paxton och betraktade honom
som en outsider, erinrade efter hans död om händelsen
med Victoria Regia-bladet och jämförde den med
Christopher Wrens erfarenhet om en snäckart, som bevarade
sin form oskadd, när den slogs mot en sten. Den snäckan
gav uppslag till konstruktionen av St Brides spira.

Paxton, som hade blivit intresserad av
utställningsbyggnaden, kom i kontakt med byggnadskommittén och
lyckades utverka en frist för att utarbeta ett förslag till
utställningsbyggnad, som han gjorde färdigt på nio dagar,
fig. 1. Prins Albert insåg förtjänsterna hos denna första
skiss av Kristallpalatset, vilket däremot inte föll de övriga
kommittémedlemmarna i smaken. Paxton tog då saken i
egna händer och fick sina ritningar publicerade i The
Illustrated London News. I jämförelse med den tidigare
före- och avslagna tegelbyggnaden stack enkelheten i
Paxtons förslag bjärt av. En viktig detalj var, att varken
sten, tegel eller murbruk behövdes vid uppförandet, utan
byggnaden bestod helt och hållet av torrt material och
var därför genast färdig att ta emot även de ömtåligaste
varor. Hela byggnaden bars av kolonner av gjutjärn, ’som
stödde det stora taket utan hjälp av mellanväggar. Om den
skulle rivas efter utställningen kunde materialet säljas
mer fördelaktigt, än om det gällde tegel och murbruk.
Dessutom hade Paxton erbjudit sig — och detta var av
stor vikt — att för 5 000 kronor flytta bort alla träd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:28:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1944/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free