Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 6 maj 1944 - Blixtströmmar i lågspänningsanläggningar, av Harald Norinder och C E Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 maj 19 A A
555
mätning av strömmarna, kunna därför med
fördel uppsättas invid införingsledningarna, helst så
nära införingen som möjligt. För denna placering
talar också att arbetet med att sätta upp och ta
ned stavarna är mycket mindre, om de uppsättas
inomhus än på ytterledningsnätet. Vid
ifrågavarande undersökningar uppsattes stavarna som
regel vid de inkommande ledningarna till
mätarna, som ju vanligen äro placerade i närheten av
införingen. I ett fåtal installationer, där mätarna
sutto på längre avstånd från införingen,
uppsattes stavarna invid ledningen till
huvudsäkringen.
Den uppsatta staven med hållare visas på fig. 2.
Stavhållaren är här fastklämd på mätarledningen
genom ett spår i hållaren, som passar för
ledningens diameter. Stålstaven kommer vid detta
montage att sitta vinkelrätt mot ledningen på 2,5 cm
avstånd, och såsom förut nämnts erhållas härvid
säkra mätvärden för blixtströmmar mellan 200
och 6 000 A. Genom att göra spåret närmare
stålstaven kan den undre mätgränsen sänkas. I
starkströmsledningar kunna emellertid de lägre
strömmarna influeras av
kortslutningsströmmarna från nätet, och en sänkning av den undre
mätgränsen är av denna anledning tyvärr icke
möjlig. Ehuru det givetvis kan vara av intresse att
veta, i vilken omfattning strömmar av denna
begränsade storlek förekomma, är det för
överspänningsproblemets behandling i främsta rummet de
högre värdena man önskar en närmare
kännedom om. Den övre mätgränsen kan utan
olägenhet höjas genom att konstruera hållaren, så att
avståndet mellan staven och ledningen blir större.
Vid beräkning av strömamplituden måste man
införa vissa korrektioner för ledningsföringen på
mätplintarna.
Sedan nu genom de första mätningarna
erfarenhet vunnits angående förekommande storlekar hos
blixtströmmarna, är det lätt att vid fortsatta
mätningar arbeta med lämpligare avstånd mellan stav
och ledare vid mätning av dessa högre
strömstyrkor.
För att icke riskera att stavhållarna lossna från
ledningen fästas de vid denna med segelgarn.
Vid uppsättningen och nedtagningen måste
största försiktighet iakttas, så att icke stavarna bli
påverkade av främmande föremål av stål.
Linjetänger, knivar o.d. få därför inte finnas i
närheten av stavarna. För fastbindningen användes
ett på förhand till lämplig längd avstyckat garn,
som knytes på så sätt, att hållaren vid
nedtagningen lätt kan lösas från ledningen, utan att
man behöver använda verktyg. Under
transporten mellan uppsättningsplatsen och mätstationen
förvaras indikatorerna förpackade i lådor av
mjukt järn. Efter åsksäsongens slut nedtogos
indikatorerna och sändes till Institutet för
Högspänningsforskning i Uppsala, där den
magnetiska undersökningen av varje stav utfördes. Vid
nedtagningen protokollfördes de iakttagelser om
åskan och dess verkningar, som under säsongen
gjorts av de personer, hos vilka indikatorerna
varit uppsatta.
Indikatorerna ha i allmänhet uppsatts inom
utpräglade landsbygdsområden med relativt gles
bebyggelse. Det ledningsnät undersökningarna
gjorts på är ett normalt 380 V nät, byggt med
kreosotimpregnerade furustolpar. I allmänhet äro
tre faser och nolledare framdragna, varvid
noll-ledaren är upplagd överst. Det vertikala
fasavståndet mellan nolledaren och översta fasen
samt mellan faserna är 1 m. Isolatorfästena äro
ojordade. Genom träisolationen i stolparna blir
ledningens isolationsnivå mycket hög.
Transformatorerna äro med ett par undantag för högst
30 kVA, och lågspänningsledningarnas
aktionsradie är ca 1 800 m. Kortslutningsströmmarna på
detta nät äro begränsade till så små värden, att
de inte torde ha påverkat de mätresultat, som
ligga inom mätnoggrannhetens ram, alltså över
200 A.
Mätresultat
Undersökningen har omfattat 773 installationer^
i vilka ett lika stort antal stålstavar varit
uppsatta. I 80 installationer, motsvarande 10,3 % av
det undersökta antalet, ha atmosfäriska
överspänningar med säkerhet kunnat konstateras. I
42 fall, eller 5,4 % av samtliga installationer, har
blixtströmmarnas storlek varit över 200 A och
alltså kunnat uppmätas med hjälp av
stålstavarna. I 38 installationer, eller 4,9 % av totala
antalet, ha skador genom åska iakttagits, trots att
magnetisering av stavarna inte kunnat
konstateras. Blixtströmmarna ha i en del av dessa fall
troligen varit lägre än 200 A och därför undgått
uppmätning. På grund av installationernas låga
isolationsnivå kunna överspänningar, som
motsvara betydligt lägre blixtströmmar än det undre
gränsvärdet för mätningen, ändå orsaka skador i
installationerna.
Det kan även tänkas, att i en del av de fall, där
överspänningar konstaterats, utan att magnet-
Fig. 3. Procentuell
fördelning av
blixt-strömmarnas storlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
