Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1944 - Emulsionsteori i korta drag, av Guy S:son Frey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
TEKNIS K TIDSKRIFT
Fig. 11. Jonfördelning
intill en negativt laddad
yta (Kraemer).
ur praktisk synpunkt fullt stabila, visar ett värde
på ytspänningen, som är väsentligt skilt från noll.
Man kan därför icke bygga upp en allmän teori
för emulsioners stabilitet enbart på
föreställningar om ytspänningens storlek, utan måste
ta hänsyn till ytterligare faktorer. Härvid har
frågan om partiklarnas elektriska laddning ägnats
stort intresse.
Elektrostabilisering
Som vi redan ha sett finns det typiskt
elek-trostabiliserade emulsioner, nämligen de
synnerligen utspädda oleosoler, som undantagsvis kunna
erhållas av olja och vatten utan närvaro av
emul-gator. Oljepartikeln visar sig i detta fall i
allmänhet negativt laddad. I det allmänna fallet där
man har att förutsätta närvaron av en
emul-gator, och särskilt om denna innehåller en
jo-niserbar hydrofil grupp, förefaller
uppträdandet av elektriska laddningar måhända ännu
mera naturligt. En oljepartikel borde i så fall
tydligen bli negativ om emulgatorns oleofila
huvuddel ingår i en negativ jon, vilket är fallet
exempelvis vid tvålar. I motsatt fall (t.ex. saltet
av en amin) borde positiv laddning erhållas.
Förhållandena bli emellertid ej fullt så enkla i
verkligheten. Partikelns laddning, sådan som den
ter sig utåt, är nämligen resultatet av en
växelverkan mellan dess ytladdning och övriga i
vattenfasen befintliga joner. Vår föreställning om
partikelladdningen anknyter sig till Gouy’s teori
för det diffusa dubbelskiktet och den moderna
teorin för starka elektrolyter (Debye—Hückel).
En gränsyta, som genom adsorption av ett visst
jonslag erhållit laddning, får härigenom givetvis
i andra hand en tendens att adsorbera ytterligare
joner av motsatt tecken. Denna adsorption blir
emellertid på grund av den termiska rörelsen
aldrig fast och fullständig utan yttrar sig så att
området närmast gränsytan i genomsnitt företer
en högre koncentration av dylika joner än
lösningen i sin helhet. En schematisk bild av
jonfördelningen invid en negativt laddad gränsyta
återges i fig. 11.
Vi se att resultatet av jonfördelningen blir en
laddningskurva, som från negativt värde i själva
gränsytan successivt övergår till motsatt tecken
och därpå, efter att ha passerat ett maximum,
långsamt närmar sig noll. Ytterligare ett moment
tillkommer emellertid. Gränsytan (som vi kunna
tänka oss ingå i en i vatten emulgerad
oljepartikel) adsorberar nämligen även vatten i form av
ett tunt, men icke försumbart skikt, som deltar
i partikelns rörelser, och måste betraktas som en
mer eller mindre diffust avgränsad del av denna.
Bestämmande för partikelns elektriska
verksamhet utåt, dess "elektrokinetiska" potential, blir
tydligen potentialvärdet resp. laddningstätheten i
gränsytan mellan adsorberat och fritt vatten (visad
genom en lodrät streckad linje på fig. 11). Detta
potentialvärde blir i sin tur givetvis i hög grad
beroende av laddningskurvans förlopp. Här
föreligger en möjlighet att förklara inverkan av
elektrolyttillsatser på partikelladdningen. Man
kan nämligen visa att laddningskurvan vid låg
elektrolythalt har ett längs abskissan utdraget
förlopp, men att den vid ökad elektrolyttillsats
successivt sammantryckes in mot gränsytan.
Härunder passera olika delar av kurvan den
poten-tialbestämmande gränslinjen, potentialen minskas,
går genom noll och slutligen över till motsatt
tecken, då laddningskurvans positiva del rycker
in i det adsorberade gränsskiktet.
Vid renodlat elektrostabiliserade system
upphör givetvis det stabiliserande inflytandet då
potentialen sjunker under en viss gräns. Detta
är också fallet vid ovannämnda oljesoler. De
mycket ingående undersökningar, som utförts på
emulgatorstabiliserade emulsioner, ha emellertid
icke givit något entydigt och allmängiltigt
samband mellan elektrokinetisk potential och
stabilitet. Elektrolytkänsligheten är i allmänhet ringa,
och i de fall då man kan spåra ett specifikt
inflytande av vissa jonslag, kan detta i allmänhet
tas som ett tecken på att en kemisk förändring
av emulgatorn åvägabragts. I så fall föreligger
emellertid ett ingrepp i betingelserna för
emulgatorns verksamhet, vars effekt icke kan tolkas
Fig. 12. Alternativa emulsionstyper (Clowes).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
