Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1944 - Elektro-organiska tillverkningsmetoder i industrin, av Allan Wetterholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
TEKNISK TIDSKRIFT
verkningen av jodoform. Tillverkningen grundar
sig ursprungligen på ett patent av Schering, i
vilket uppges, att genom elektrolys av
alkali-klorider, -bromider och -jodider med aceton eller
etylalkohol kunna framställas kloroform,
bromo-form och jodoform. Reaktionsmöjligheterna äro
dock mera begränsade än vad patentskriften
anger. Jodoform erhålles dock vid elektrolys av
kaliumjodid med alkohol. Både material och
strömutbyten äro goda. Den organisk-kemiska
vägen använder sig här av jod och alkohol. Den
lämnar i detta fall dels en oren produkt, dels
ett mycket dåligt materialutbyte (på jod ca 50 %),
varför den elektro-organiska metoden är den
enbart använda. En i försöksskala prövad addi
tionsreaktion är tillverkningen av glykoldinitrat
genom addition av nitratradikaler urladdade vid
ett platinanät till dubbelbindningen i etylen.
De elektro-organiska substitutions- och
additionsreaktionernas särmärke och väsentliga
fördel är, att en genom strömmens inverkan bildad,
mycket aktiv reaktionskomponent, i samma mån
som den bildas kan omsättas med en annan till
en tredje stabil produkt. Genom de alltid mycket
låga koncentrationerna av aktiv komponent
undvikas bireaktioner och höga utbyten erhållas.
De elektro-organiska metodernas användbarhet
De prisjämförelser, metodbeskrivningar och
litteraturhänvisningar, vilka i originaluppsatsen bilda
bakgrunden till bedömningen, ha i denna
sammanfattning fullständigt förbigåtts. Resultatet av
denna bedömning kan sägas vara, att
möjligheten, för att en elektro-organisk metod
framgångsrikt skall kunna konkurrera, växer i
samma utsträckning som följande sju faktorer kunna
betecknas som gynnsamma.
Materialutbytet: en användbar elektro-organisk
metod bör ge ett gott och helst ett bättre
material-utbyte än andra kända metoder. Swann har gjort
en sammanställning över nu kända processer,
vilka fylla detta villkor.
Energiförbrukningen måste hålla sig inom
rimliga gränser, varvid den tillåtna övre gränsen blir
beroende på strömpriset i förhållande till totala
tillverkningskostnaden. Detta villkor innesluter
det om goda strömutbyten, men betydelsen härav
blir större, ju högre den teoretiska
strömförbruk-ningen är.
De elektro-organiska metodernas speciella
företräden framträda i de sammanhang, då genom
samtidiga omlagringsreaktioner möjligheter
beredas för framställning av annars svåråtkomliga
produkter (ex. mannit), samt då vid elektrolys
ett i stora koncentrationer lättförstörbart ämne
bildas, vilket nu allteftersom det bildas kan
omsättas med ett annat ämne till ett tredje stabilt
(t.ex. kloroform, jodoform, nitrataddition).
Slutligen, om genom speciellt val av betingelserna
(exempelvis elektrodkatalys) processen kan ledas
så, att samtidigt med oxidation eller reduktion en
kondensation sker till dubbelmolekyler (benzidin,
pinakon). Dylika reaktioner kunna många gånger
ge en enkel framställningsmetod för annars
mycket svåråtkomliga produkter.
De reduktiva processernas
konkurrensmöjligheter i förhållande till järn äro mycket beroende
på strömpriset (förutsatt samma reaktion men
två olika vägar). En jämförelse mellan
katalytiska och elektrokemiska metoder visar
åtminstone, att de katalytiskas dominans ej utan vidare
är given, men att det samtidigt är svårt att med
nuvarande begränsade jämförelsemöjligheter dra
några bestämda linjer. Mycket beror naturligtvis
på med vilken lätthet den elektrokemiska
reduktionen låter sig genomföra, samt om speciella
fördelar vinnas genom densamma.
De oxidativa metodernas möjligheter äro
mindre och obefintliga i de fall, där en enkel
luftoxidation låter sig genomföra. Kan ämnet
däremot ej bringas i gasform föreligger åtminstone
möjligheten att finna en konkurrenskraftig
elek-tro-organisk metod. Kärnproblemet kommer
därvid sannolikt att bli att finna en metod för
lämplig begränsning av elektrodpotentialen.
Slutproduktens värde kan understundom i bägge
riktningarna bli den avgörande faktorn. Den bör
minst vara likvärdig med enligt andra metoder
erhållna produkter.
Anläggningskostnaden är normalt betydligt
mindre för en elektro-organisk än för en katalytisk
(reduktiv) anläggning. Det är önskvärt, att den
ej onödigt ökas genom nödvändigheten att
använda ädelmetaller som elektrodmaterial.
Otvivelaktigt kan man förutsätta, att det ligger
många misslyckanden bakom det nuvarande på
sina håll diminutiva intresset för denna gren av
den kemiska tekniken. Det är emellertid frågan,
om ej bakslaget till en del också beror på de
alltför överdrivna förhoppningar man till en
början gjorde sig över möjligheterna på detta
område — en typisk överkompensation alltså.
I stort sett måste man nog konstatera, att de
elektro-organiska metodernas tekniska
möjligheter alltfort äro okänt land. Några
trollerimöjligheter erbjuda de förvisso icke, lika litet som
andra kemiska metoder, utan det gäller att
målmedvetet arbeta sig igenom problemet under
begagnande av de variationsmöjligheter, som
finnas. Man skulle också önska, att ett frigörande
kunde ske från de onödiga fördomar beträffande
själva möjligheterna att använda elektrisk ström
vid organisk-kemisk tillverkning, fördomar, vilka
tyckas behärska många organiska kemister.
Säkert är det också här giltigt vad en framgångsrik
amerikansk teknisk forskare i ett föredrag
uttryckte så: "Framgångsrik forskning kan endast
bedrivas, när någon börjar att intensivt tro, att
något kan göras."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
