Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 20 maj 1944 - Bärgningen av »Normandie», av J S—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Jätteångaren "Normandie" kantrar vid kaj i
New York.
Fig. 2. Fartyget sedan överbyggnaderna till större delen
avlägsnats.
Bärgningen av "Normandie". Bärgningen av det sjunkna
jättefartyget "Normandie", eller, som det numera heter,
"Lafayette", avslutades framgångsrikt i slutet av oktober
1943, och arbetet på att bygga om fartyget för att insättas
i den amerikanska flottans tjänst pågår nu för fullt.
Fartyget härjades av brand den 9 februari 1942. Det hade
då, efter Förenta Staternas inträde i kriget, övertagits av
de amerikanska marinmyndigheterna. Branden hade
förorsakats av att gnistor från en skärbrännare hade antänt
1 100 livbälten, som hade staplats på promenaddäck för
hopbuntning och märkning. Innan elden kunde begränsas
hade de tre översta däcken helt avbränts. Under
släckningsarbetet hade stora mängder vatten pumpats in i
fartyget, vilket medförde att stabiliteten på grund av de stora
fria vattenytorna hade förlorats. Man hade observerat
faran, men, innan några åtgärder hunnit vidtas, kantrade
fartyget över åt babord (fig. 1) och stannade först sedan
det krängt över ca 80°.
"Normandie" låg, när olyckan inträffade mellan pir 88
och 90 i North Biver (Hudson Biver). Bassängen mellan
pirarna är 122 m bred och pirarna på ömse sidor 335 m
långa. Sedan fartyget kommit till vila liggande på babords
sida låg dess för med övre däckets förliga ände 23 m på
sidan om bassängens mittlinje och aktern låg 1,5 m under
pir 88 på andra sidan av bassängen. Fem bärpålar i kajen
på pir 88 hade brutits. Vattenlinjen skar fartygets botten
i kölstråket på styrbords sida om köllinjen och skar övre
däck på babords sida om centerlinjen. Fartyget var
fullständigt vattenfyllt under vattenlinjen.
Midskeppsplanet låg ej horisontellt utan aktern låg ca
2,5 m lägre än förskeppet. Detta berodde på att den
förliga tredjedelen av fartyget vilade delvis på en
uppåt-stående del av botten, som här utgjordes av berg. De aktra
två tredjedelarna av fartyget vilade på dybotten av olika
djup och fasthet. Under dy- och lerlagret bestod bottnen
av berg, som i avsatser sluttade ut mot floden. Upprepade
mätningar av skrovets läge företogos, och under de tre
första månaderna efter branden sjönk akterskeppet ca 1 m
och förskeppet reste sig 0,3 m. Det antogs bero på all
skrovet låg och vägde över den bergskam, som förekom i
bassängens botten. Efterföljande mätningar visade ingen
eller ringa rörelse hos skrovet.
Amerikanska Marindepartementet tillsatte omedelbart en
kommitté av experter för att fastslå den lämpligaste
bärgningsmetoden. Trots de svårigheter, som metoden
innebar, valdes metoden att täta fartyget och genom
motfyll-ning och länspumpning av noggrant valda rum söka bringa
det på rätt köl. För att noga kunna kontrollera fartygets
rörelser var det nödvändigt att dela in skrovet i ett stort
antal vattentäta rum. För att lättare kunna nå in i
fartyget vid de omfattande arbetena och för att bringa ned
tyngdpunkten så långt som möjligt borttogs hela
överbyggnaden ned till översta genomgående däcket (fig. 2).
Till grund för bärgningsarbetena låg ett omfattande be-
Fig. 3. Schematisk bild över länspumpningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
