Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Indhalning af uarmerede Telefonkabler i Cementrørledninger, av N Sidenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(682
TEKNISK TIDSKRIFT
Sedan friktionskoefficienten sålunda blivit bestämd, kan
den erforderliga dragkraften uträknas för såväl
horisontell som uppåt- resp. nedåtlutande raksträcka med hjälp
av angivna formler.
För kurvor ställer sig problemet något mera komplicerat.
I avhandlingen härledas först teoretiska formler för
dragkraften såväl då kurvan är belägen i horisontalplanet som
i vertikalplanet, allt under förutsättning att stråkets
centrumlinje är en cirkel och att friktionskoefficienten är
densamma längs hela sträckningen. Av de härledda
formlerna skall här endast anföras den, som har den största
betydelsen i praktiken, nämligen den som gäller för en
kurva i horisontalplanet. Man har då
T = *p.r(efy-e-r 7)
där p 1= kabelvikten per meter,
r\= kurvans radie,
s = båglängden,
H = friktionskoefficienten.
Av denna formel framgår, att dragkraften växer mycket
starkt med kabellängden för mindre värden på r, medan
man t.ex. för r=200 m och en inhalad kabellängd
ä i=100 m (vinkeländring ca 30°) får en dragkraft, vilken
blott är ca 1 % större än motsvarande dragkraft för
raksträcka. För r,= 100 m och s = 100 m (ca 60°) är
motsvarande kraftökning ca 5 %. De teoretiska beräkningarna
skulle alltså ge vid handen, att i praktiken tillåtna kurvor
med 100 m längd och 100—200 m radie blott skulle
åstadkomma en oväsentlig ökning av dragkraften jämfört med
motsvarande dragkraft för raksträcka.
Emellertid kan man icke utan vidare låta dessa
teoretiskt beräknade värden gälla för praktiska förhållanden,
emedan de gjorda förutsättningarna, cirkelformad
centrumlinje och likartat fördelad friktion, icke äga giltighet
för ett i praktiken byggt kanalisationsstråk. Detta har
nämligen som centrumlinje en polygon, och friktionen är
i större eller mindre grad koncentrerad till de knäpunkter,
som bildas där blocken mötas. Förf. har därför ansett
nödvändigt, att även här göra jämförande mätningar vid
indragning av kablar i kurvsträckningar på i praktiken
byggda stråk. Det visade sig dock svårt att ute i nätet
finna en kurva mellan två brunnar, som var byggd med
en och samma kända krökning och dessutom helt låg i
horisontalplanet, varför man lät bygga en särskild
provbana, i vilken mätningarna utfördes. Resultatet av
mätningarna blev som väntat, att försöksvärdena på
dragkraften blevo något högre än de beräknade. Skillnaden
var dock relativt liten (för normala fall ca 10—15 %).
Ett antal mätserier utföres också med en provbana
utlagd i form av en S-kurva. Man fann härvid, att
motståndet i S-kurvan för mindre värden på dragkraften var
praktiskt taget densamma som om krökningen längs hela
kurvan legat åt samma håll. För större värden på
dragkraften är däremot motståndet i S-kurvan mindre än i en
vanlig kurva, varför man är på säkra sidan om man
räknar med samma motstånd som för vanliga kurvor.
Beräkning av den erforderliga dragkraften vid
indragning i en viss tubsträcka kan alltså ske genom att
uppdela denna i raka delar och kurvor, varefter man med
angivna formler och korrektionstillägg kan beräkna
motståndet i varje del samt härav det totala motståndet för
hela sträckningen. Formlerna kunna även användas för
andra system av kanalisationsblock, blott man först
bestämmer friktionskoefficienten för raksträcka.
Dragkraftens fördelning på blymantel och kabelkärna
För att beräkna de spänningar, som uppstå i en
bly-mantlad kabel, då denna utsättes för en viss dragkraft,
är det nödvändigt att bestämma, hur stor del av
dragkraften som tas upp av blymanteln och hur stor del som
tas upp av kabelkärnan.
På grund av rådande materialbrist har förf. nu ej kunnat
utföra dragprov på långa kabelsträckor i praktiken, utan
han har i stället utfört en serie dragprov med korta
kabelstycken i en härför särskilt avpassad provanordning i
laboratorium.
Det sätt, varpå två kroppar, som tillsammans påverkas
av en dragkraft, fördela denna mellan sig, beror i första
hand på om de båda kropparna samverka utan inbördes
förskjutning eller om en sådan äger rum. Vad beträffar
blymantlade kablar visade några inledande dragförsök,
att blymanteln gled på kabelkärnan, när dragkraften nådde
storleksordningen 500 kg. På denna grund måste
undersökningarna uppdelas i två delar, den ena med
dragkrafter mindre, den andra med dragkrafter större än
500 kg.
I första fallet följas alltså blymantel och kabelkärna
hela tiden åt under dragningen utan inbördes förskjutning.
Den del av den totala dragkraften, som tas upp av
bly-manteln, kan alltså beräknas, sedan
elasticitetskoefficien-terna för mantel och kärna bestämts. Som resultat erhölls,
att blymanteln vid dragkrafter under ca 500 kg praktiskt
taget tar upp hela dragkraften.
Då under inverkan av dragkrafter större än 500 kg en
förskjutning äger rum mellan blymantel och kabelkärna,
måste en speciell mätmetod användas. Resultatet av
försöken visade, att blymanteln, som under påverkan av
dragkraften förlängde sig betydligt ut över kabelkärnan,
även här tog upp praktiskt taget hela dragkraften, i det
kabelkärnan, som fick en betydligt mindre förlängning,
nästan undandrog sig kraften och blott tog upp en ringa
del av densamma. Det utfördes även några enstaka
mätningar i praktiken, vilkas resultat bekräftade de vid
laboratorieförsöken dragna slutsatserna.
Vid laboratorieförsöken iakttogs ett förhållande, som må
förtjäna att omnämnas. Dragproven fortsattes, till dess att
brott i manteln uppstod. Härvid iakttogs, att brottet alltid
låg innanför kabeldragningsstrumpan och ungefär 20 cm
från kabeländan, vilket just visade sig vara det ställe, där
kabelkärnan efter den inbördes förskjutningen slutade.
Vid kompletterande undersökningar på ca 100 m långa
kablar i praktiken påvisades vidare om dragkraftens
fördelning, att blymanteln omedelbart efter kabelstrumpan
kommer att ta upp praktiskt taget hela dragkraften, men
att sedan längs efter kabeln friktionen mellan blymantel
och kabelkärna kommer att förorsaka, att en del av
dragkraften överföres från blymanteln till kabelkärnan.
Med utgång från blyets arbetskurva uppvisas slutligen,
att den maximala relativa förlängningen blir mindre ju
hastigare dragkraften växer. För att skona blymanteln bör
därför indragningen ske hastigt, t.ex. med hjälp av
motorspel, som dock bör inrättas så, att dragningen avbrytes
när kraften överskrider en viss av kabelns dimensioner
beroende storlek.
Som slutomdöme må här endast anföras, att
undersökningarna äro utförda på ett synnerligen rationellt och
omdömesgillt sätt. Då ämnet ej tidigare blivit utrett från
grunden, är avhandlingen av värde för såväl
kabelfabrikanter som nätbyggare. För kabelfabrikanterna torde
den vara av speciellt intresse nu, då man på grund av
blybrist är tvungen att minska manteltjockleken.
Avhandlingen ger härvid en erinran om att minskningen ej får
drivas för långt med tanke på att blymanteln praktiskt
taget ensam tar upp hela dragkraften. För nätbyggarna är
den av värde, då man med hjälp av härledda formler
och återgivna diagram lätt kan beräkna den dragkraft,
som erfordras för indragning i en viss kanalisationssträcka,
och därigenom med stor grad av säkerhet fastställa de
längsta brunnavstånd, som kunna tillåtas. Det skulle vara
av intresse, om några jämförande försök kunde utföras
dels med oasfalterade tuber, dels med öppna block
försedda med hålgavlar för att få utrönt vilket inflytande
som härvid gör sig gällande på friktionen.
N Sidenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
