Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1944 - Aluminiumlegeringar för gjutgods, av Einar Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1944
711
Fig. 1. Mikrofotografi av Y-legering, illustrerande en icke
eutektisk aluminiumlegerings stelningsstruktur.
Fig. 2. Stelningsporer (interkristallina
sugningar) i aluminiumlegering.
skrider successivt från ytan inåt. Eventuella
sugningar uppträda vanligen i form av större
sammanhängande håligheter eller sjunkningar.
Genom lämplig placering och dimensionering av
sjunkgjut kan man i allmänhet utan större
svårigheter åstadkomma ett tätt gods.
Då ett större stelningsintervall föreligger,
utskiljas däremot först aluminiumrika dendriter,
varigenom hela metallmassan får en grötformig
konsistens. I smält form återstår därefter en
rest-smälta av eutektisk sammansättning, ur vilken
slutligen Al-fas och separata faser, innehållande
en större del av legeringsämnena utskiljas (fig. 1).
Godset blir i detta fall lätt småporigt, beroende
på att vid otillräcklig matning den eutektiska
rest-smältan ej räcker till att fullständigt fylla
hålrummen emellan dendriterna. Större sugningar få
i dessa legeringar vanligen karaktären av
svamp-artat gods (fig. 2). Varmsprickor uppkomma lätt
på grund av att godset utsättes för
krympspän-ningar inom ett temperaturområde, där det ännu
ej erhållit nämnvärd hållfasthet. De icke
eutektiska legeringarna ställa därför större krav på
fackkunskap hos gjutaren.
Aluminiumlegeringarnas egenskaper
nödvändiggöra en del speciella försiktighetsmått i samband
med smältningen och metallens hantering över
huvud taget i smält förrn. Den största svårigheten
vållar i allmänhet metallens stora benägenhet att
ta upp vätgas, särskilt vid hög temperatur. Då
gasen till avsevärd del avges vid stelnandet,
erhåller man lätt blåsigt gods, vanligen i form av
ett stort antal relativt små blåsor. Orsakerna till
gasupptagningen kunna vara många. Vid hög
smältnings- och gjutningstemperatur upptas
vätgas genom sönderdelning av luftens eller
ugnsatmosfärens fuktighet. Alltför mycket skvalpning
under smältning, bärning av skänkar och
gjutning medför även gasupptagning. Fuktigt eller
oljigt skrot bör ovillkorligen undvikas. Fuktiga
flussmedel äro även farliga. Vid alltför långsam
stelning uppkomma ofta blåsor, likaså om san-
den är för fuktig eller har för låg
genomsläpplighet.
Det bästa sättet att erhålla porfritt gods är
givetvis att arbeta med gasfria utgångsmaterial och
undvika överhettning. Om smältan får stå vid låg
temperatur, avgasas den så småningom. Därvid
är det dock nödvändigt att den sega oxidhinnan
upplöses med ett lämpligt flussmedel. Vissa
flussmedel innehållande flyktiga beståndsdelar, såsom
silikofluorider, ha även en direkt avgasande
verkan liksom kvävgas eller klorgas, vilka få bubbla
genom badet.
Aluminiumoxiden har nära samma specifika vikt
som metallen, varför oxidskinn kunna förbli svä
vande i badet, följa med vid gjutningen och
förorsaka försvagning av godset. I metallen
suspenderad oxid försämrar även flytbarheten avsevärt.
Smältan bör därför omsorgsfullt behandlas med
oxidlösande flussmedel. Dylika flussmedel
innehålla i allmänhet kryolit. Vidare bör vid
gjutningen metallytan skummas väl, varjämte
tillses, att strålens oxidskinn, som har en betydande
hållfasthet, icke brister.
Speciella behandlingsmetoder
Värmebehandlingen av de härdbara
gjutlege-ringarna försiggår i princip på samma sätt som
för vals- och smideslegeringar. I allmänhet före-
Fig. 3. Del av
till-ståndsdiagrammet för
systemet
aluminium-kisel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
