Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 17 juni 1944 - Malltekniken inom flygindustrin, av Roland Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(732
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Spantruta för en
yttervinge.
vingen. Det gäller här huvudsakligast de stationer,
där verkliga spryglar skola placeras. Dessa
uträkningar motsvara den utslagstabell, som
fartygsritkontoret på ett skeppsvarv gör upp. Liksom
man efter denna tabell lägger upp fartygets
spantruta på mallvindens golv, ritar linjeavdelningen
på flygplanfabriken upp vingens spantruta i full
skala efter uträkningarna (fig. 2).
Lin j eutf ormning
Då det gäller att utforma de delar av flygplanet,
som icke låta sig bestämmas matematiskt, såsom
fallet är med de flesta flygkroppar, motorgondoler
osv., utgår man från den linjeritning, som gjorts
upp i mindre skala efter vindtunnelförsöken.
Linjerna läggas nu ut i full skala på det plana
linjegolvet. Man lägger även ut längdsnitt eller,
som de kallas inom skeppsbyggeriet, vattenlinjer
och diagonaler. Vid de stationer där spant skola
stå inläggas stationsplan, och dessa bilda då ett
antal skärningspunkter med längdsnittskurvorna.
Genom dessa skärningspunkter, avsatta på en
plywoodskiva, ritas en jämn kurva, vilken anger
spantformen. Då samtliga kurvor äro färdiga, har
man en spantruta för kroppen (fig. 3).
Fem-skiktat björkfaner, som är ganska invariabelt och
gör det lätt att skära in linjerna, är ett lämpligt
material. Detta linjearbete sker i intim samverkan
med aerodynamiker, konstruktörer och
verkstadsfolk, alla med sina speciella krav, som ofta kunna
gå avsevärt isär. Aerodynamikerna ställa stora
krav på flygplanets prestanda och önska tränga
ihop sektionerna. Konstruktörerna ha däremot
krav på utrymme, så att flygplanets innanmäte
skall få plats inom den angivna spantformen och
så att linor och dylikt om möjligt kunna dras
raka genom flygplanets olika delar.
Verkstadsfolket har krav på att flygplanen skola vara lätta
att tillverka. Det är mycket svårt att förena alla
dessa synpunkter till en för alla acceptabel
kompromiss.
Där de olika ytorna skära varandra, t.ex. i fogen
mellan vinge och kropp, eftersträvas ofta av
aerodynamiska skäl en mjuk övergång. Dessa
övergångsytor kallas "fillets" och fordra säker
rymduppfattning för uppritningen på spantrutan.
Ofta får man göra en modell för att få en klar
bild av filletens utseende.
Geometri
Den av spantrutan fastställda kroppen har alltid
tredimensionell utsträckning och bygges upp
kring koordinatsystem, ett för varje spantruta.
Att en gemensam spantruta icke kan uppgöras
för flygplan, som fallet är för fartyg, inses genast
då man tänker på att spant och spryglar i de
olika delarna av flygplanet icke ligga i samma
plan. Spant och spryglar ligga vanligtvis
vinkelrätt mot varandra. För att kunna lokalisera vart
och ett av koordinatsystemen och ånge deras
inbördes lägen hänför man dem till ett centralt
bassystem, som således är den fasta grund på
vilken alla flygplanets delar uppbyggas.
Flygkroppen bildar en naturlig utgångspunkt vid valet
av detta bassystem. Även om det nu nämnda
koordinatsystemet ur geometrisk synpunkt är av
grundläggande betydelse vid utarbetandet av en
spantruta, begagnar man dock icke själva
koordi-nataxlarna som utgångslinjer vid
konstruktionselementens måttsättning, utan måtten hänföras
alltid till av axlarna bildade plan. Koordinatpla-
MITTPL FPl
Fig. 3. Spantruta 3160
för en flygkropp
med
överbyggnad.
TVARPL
a
SPRYGLAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
