Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 1 juli 1944 - Den socialtekniska grundvalen för Södersjukhuset, av Hjalmar Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ägnar sig åt med sjukvården sammanhängande
konstruktiva socialtekniska problem.
Sjukhuskonstruktören kan ej längre vara äldre tiders
arkitekt, som efter vissa uttalade önskemål ritade ett
sjukhus utan att bekymra sig om dess
betydelsefulla sociala uppgifter. Han måste inte bara veta,
hur bärkonstruktioner, ytterväggar, sjuksalar etc.
skola rent tekniskt framställas utan även — och
framför allt — hur sjukhuset skall fungera för
att på ett rätt sätt kunna fullgöra de viktiga
uppgifter, som påvila det inom ett oupplösligt
sammanhängande socialt system. Nutidens
sjukhuskonstruktör måste vara "socialingenjör".
Som ovan nämnts har sjukhusväsendet ytterligt
komplicerats. Man kan därför ej numera bygga
ett sjukhus med hjälp av råd och anvisningar av
endast en läkare, vilken som helst. Den alltmer
tilltagande specialiseringen omöjliggör nämligen
för en enda läkare att behärska den sakkunskap,
som kolleger på skilda områden besitta. Många
läkares erfarenheter måste därför tillgodogöras
vid skapandet av ett modernt sjukhus, och
därigenom uppstår ovillkorligen ett krav på
sjukhuskonstruktören att kunna koordinera såväl de
facksynpunkter olika läkare, representerande
medicinens alla specialiteter, anföra som de
erfarenheter han själv förvärvat genom djupgående
socialtekniska studier. Centralsjukhuset är i våra
dagar, och kommer väl att i framtiden ännu mera
bli, ett ytterligt invecklat maskineri, vars
uppförande i första hand kräver konstruktivt handlag
hos sin skapare för de uppgifter, som sjukhuset
har att fylla, skola kunna samordnas.
Den arkitektoniska och konstnärliga
utformningen måste sålunda bli ett moment, som helt
bygger på den avbalanserade koordineringen av
uppgifterna eller med andra ord en följd av de
sakkunniga utredningsorganens
ställningstaganden till platsantal och driftprinciper och till rent
mänskliga synpunkter kontra ekonomiska i
samband med omhändertagandet av sjuka, kanske
döende människor, samt av chefkonstruktörens
slutliga avvägande av de olika
ställningstagandena gentemot varandra.
Men härvid måste hänsyn även ha tagits till
möjligheterna att i samband med akutsjukhusets
(A-sjukhusets) konstruktion skapa en effektiv
förebyggande vård med hälsovårdscentraler
(H-centraler) och rekreationscentraler (R-centraler)
sammankopplade med centrallasarettet, samt att
åstadkomma en rationell eftervård förlagd till
eftervårdssjukhus (E-sjukhus), till anstalter för
konvalescentvård och kroniskt sjuka (K-sjukhus)
och till sysselsättningscentraler (S-centraler) i
vilka, om så krävs, patienternas slutliga
återgång till närings- och samhällslivet som
fullvärdiga arbetskrafter skall förberedas och avslutas.
Vidare måste sådana sjuka, som ej kunna botas —
kroniskt sjuka —, ha vård och slutligen måste
överåriga och de, som efter sjukdom bli partiellt
arbetsföra — invalider —, omhändertas och
sysselsättas. Allt detta utgör olika avsnitt av en
omfattande hälsovårdsplan.
 |
| Fig. 2. Besökshallen med en golvyta av 2 200 m2. |
|
| Fig. 3. Ambulansintaget med skilda ingångar för olycksfall t.v. och medicinska fall t.h. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
