Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 8 juli 1944 - Ultrakortvågens användningar, av Ove Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juli 19 A A
825
’ Fig. 3. Bild,
erhållen på
katod-stråleoscillogra-fens skärm vid
ekoradiomottagare enligt impulsmetoden. Avståndet till
flera mätmål i samma riktning kan samtidigt avläsas.
narapparaterna arbetade med ljudvågorna från
planets motor, vilka vid ett avstånd på 10 000 m
ta en halv minut för att nå fram. På denna tid
hinner ett modernt plan flyga en halv mil! Att
det är svårt att i praktiken dra nytta av dylika
lägesbestämningar säger sig självt och
lyssnar-apparaterna torde därför genom ekoradions
tillkomst ha spelat ut sin roll.
En ekoradioanläggning består av en sändare och
en mottagare med var sin riktantenn eller med en
gemensam sådan. Avståndsbestämningen sker
vanligen enligt den från jonosfärforskningen
kända impulsmetoden. Sändaren skickar ut en kort
signal via riktantennen mot det föremål, till
vilket avståndet skall bestämmas. Efter mycket kort
tid erhålles i mottagaren ett eko från föremålet
och med hjälp av en katodstråleoscillograf kan
man mäta tiden mellan signal och eko. Eftersom
denna tid är proportionell mot avståndet, kan
oscillografen förses med en skala som är
graderad direkt i avstånd. Den bild som erhålles visas
av fig. 3. Emedan ekotiderna äro betydligt
kortare än vid undersökning av jonosfären, måste
ekoradions impulser göras synnerligen kortvariga
för att ekot ej skall flyta samman med den
utgående signalen. Om det kortaste mätbara
avståndet skall vara 200 m får impulsen ej vara
längre än 1 jus.
En annan metod för avståndsmätningen,
ursprungligen använd för höjdmätning från
flygplan, är interferensmetoden. Vid denna utsändes
kontinuerligt en signal, vars frekvens hela tiden
förskjutes mellan givna gränser. Till mottagaren
inkomma då samtidigt två signaler, den ena
direkt från sändaren och den andra såsom eko
från mätobjektet. På grund av skillnaden i
gångtid ha dessa två signaler olika frekvens. Genom
interferens i mottagarens ingångsdel erhålles en
skillnadsfrekvens, som är proportionell mot
avståndet till det reflekterande föremålet. Efter
mottagarens förstärkare inkopplas en direkt i
avstånd graderad frekvensmeter.
Ett flertal andra mätmetoder finnas, men de
här beskrivna torde vara de vanligaste.
Impulsmetoden kräver en mera komplicerad apparatur
men har bl.a. den fördelen, att man i
impulsögonblicket kan momentant kraftigt överbelasta
sändarröret, varför man vid given röreffekt får
mycket större räckvidd med denna metod.
För riktningsbestämningen äro en eller flera
riktantenner nödvändiga. Flera metoder äro
möjliga. Man skulle t.ex. kunna tänka sig
möjligheten att för hand pejla in antennsystemet i den
riktning, som ger störst signalstyrka. Gäller det
ett rörligt mål, torde emellertid vanligen de
intensitetsvariationer som erhållas på grund av
målets rörelser vara så snabba, att de icke kunna
skiljas från dem, som erhållas genom pejlrörelsen
på antennsystemet. Man blir därigenom
hänvisad till snabbare elektriska pejlmetoder, vid
vilka ett instrument direkt anger målriktningen
i förhållande till antenninriktningen. Med hjälp
av detta instrument kan då antennen inriktas så,
att man utan pejlrörelser kontinuerligt följer
målet.
Räckvidden för en ekoradiostation beror icke
endast på sändareffekten, mottagarens känslighet
och antennens effektivitet, utan även i mycket
stor utsträckning på stationens uppställningshöjd,
terrängen samt målets storlek, beskaffenhet och
höjd. De siffror, som publiceras, äro av
propagandaskäl de maximala räckvidder, som vid
gynnsamma förhållanden kunna uppnås. En på
7 000 m höjd inflygande bombeskader ligger
redan på 300 km avstånd ovanför horisonten.
För ett sådant fall är den vanligen angivna
radar-siffran 130 miles (200 km) ej överdriven men en
markstations räckvidd mot t.ex. en
motortorpedbåt torde endast vara en bråkdel av detta värde.
På grund av ultrakortvågsfältets
interferenska-raktär måste man då det gäller flygplan räkna
med vissa zoner, där radioekot är betydligt
försvagat. Som regel är emellertid räckvidden så
stor, att ekoradion även vid fullt dagsljus och god
sikt är av ett utomordentligt värde som
komplement till de optiska instrumenten.
Så fort ett vapen tas i bruk, börjar arbetet på
att skapa effektiva motmedel. Så har även skett
i fråga om ekoradion. För att motmedlen skola
bli effektiva kräves god kännedom om fiendens
apparatur, och det var därför ej förvånande, att
engelsmännen till och med organiserade speciella
commandoraider mot de tyska
"Funkmess"-an-läggningarna på franska kusten för att närmare
kunna studera dessa. Det är dock ingalunda lätt
att finna på en rationell störmetod. De i pressen
omtalade stanniolremsorna som i stora mängder
vräkas ut från de allierade bombplanen vid
raiderna mot kontinenten ge säkerligen upphov till
besvärande reflexer icke endast för ekoradion
utan även för personalen vid den optiska
apparaturen, men det är icke otroligt att en van
eko-radioman kan skilja dem från
bomb|flanreflex-erna.
Ett krigsfartyg, som är utrustat med ekoradio,
röjer sig ej lika påtagligt vid bruk av denna som
vid bruk av en strålkastare. Men det röjer sig
dock. Ett fientligt fartyg kan med hjälp av en
mottagare uppfånga impulserna från ekoradio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
