Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 15 juli 1944 - Nylon, av Fredrik Neumeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juli 19 A A
845
Nylon
Dr-ingetijör Fredrik Neumeyer, Stockholm
När på världsutställningen i New York år 1939
för första gången visades strumpor, vävda av
nylongarn, framlades därmed resultatet av ett
mer än tioårigt intensivt kemiskt
forskningsarbete. Den heltsyntetiska nylonfibern är
resultatet av den amerikanske kemisten Wallace Hume
Carothers omfattande arbeten, i samarbete med
hans kolleger på firman Du Pont De Nemours
laboratorium i Wilmington, Delaware.
Carothers har i sexton olika uppsatser1,
publicerade mellan 1929 och 1932, redogjort för
forskningens gång samt tillsammans med sina
medarbetare skyddat de praktiska resultaten i ett
tjugotal amerikanska patent2.
Nylons kemiska förutsättningar
När Carothers i augusti 1929 för första gången
offentligt tog till orda i den viktiga frågan om
de högmolekylära substansernas struktur, ingrep
han i en vetenskaplig strid, som pågått praktiskt
taget hela 1920-talet. De tyska forskarna Hess,
Staudinger, Meyer och Mark hade börjat att
utforska strukturen hos de högmolekylära
naturprodukterna, såsom cellulosa, kautschuk och
proteiner. Det visade sig därvid önskvärt att skapa större
klarhet om kemiska föreningar, vilka hade samma
kemiska sammansättning men olika
molekylvikt och olika egenskaper, dvs. om de polymera
substansernas natur. Begreppet polymer hade
redan år 1832 skapats av Berzelius8 och betydde
då kroppar, vilkas relativa antal atomer är lika,
men vilkas absoluta antal är olika. Berzelius
anförde som exempel den "oljebildande gasen CH2"
och "vinoljan C4H8", vilka utmärka sig för
proportionell likhet i sammansättning men olikhet i
egenskaperna. Berzelius’ definition användes dock
ej i samband med de makromolekylära ämnena.
Carothers föreslog, att man skulle skilja mellan
två huvudgrupper av polymera föreningar:
ämnen, som uppkomma genom ren addition av
den monomera utgångssubstansen och där
poly-merens strukturenhet innehåller samma antal
atomer som den monomera substansen, kallade
additionspolymera eller A-polymera,
ämnen, som bildas genom hopkoppling av de
monomera molekylerna under avspjälkning av
vatten eller andra enkla molekyler och där
således strukturenheten ej är lika med den mono-
dk 677.474 : 679.56
mera utgångssubstansen, kallade
kondensations-polymera eller C-polymera.
Till den första gruppen höra enligt Carothers
bland annat kautschuk, polystyroler och
poly-vinylföreningar, till den andra cellulosa och
sil-kesfibern. Det är denna senare grupp med de
kedjebildande kondensationspolymererna, som
låg till grund för Carothers forskning. Gruppen
betecknas numera i allmänhet som
"polykon-densat".
Carothers hade redan i början undersökt
poly-kondensation av ett större antal olika
karbonsyra-derivat. Han fann bland annat, att
dikarbonsyror av formeln HOOC—(CH2)X—
COOH med x •= 1 ... 8, vid upphettning bildade
monomera anhydrider endast när x <= 2
(bärn-stenssyra) eller x<= 3 (glutarsyra), medan de
övriga bildade polymera anhydrider,
oxisyror av formeln HO—(CH2)i—COOH med
x = 3 eller 4 bildade monomera laktoner
(5-resp. 6-ring), de övriga högpolymera substanser,
aminosyror av formeln NH2—(CH2)*—COOH
med x = 3 eller 4 bildade monomera ämnen
(5-resp. 6-ring) (pyrrolidon och piperidon), och med
x — 5 en 7-ringlaktam samt en polymer produkt
och slutligen
föreningar av formeln Br—(CH-j)*—NH2 med
x = 4 till 6 bildade monomera cykliska aminer.
Som nästa steg i arbetsprogrammet uppställde
Carothers frågan, huruvida de högpolymera
ämnenas kemiska och fysikaliska egenskaper bero
på de olika strukturenheterna, vilka ingå i det
beträffande ämnets molekylkedja. Han
undersökte då närmast en serie est rar med
strukturenheten —OC—R— CO—O—R"—O—, varvid
R’= (CH2)* och R" e= (CH2)2. Till dessa ämnen
hörde etylenmalonat (x= 1), etylensuccinat (x =
<= 2), etylenadipinat [x = 4) och etylensebacinat
(x = 6). Försöken visade, att någon monomer
form, dvs. intramolekylär ringbildning, icke
kunde åstadkommas och att alla substanser voro
högpolymera. Molekylvikten hos estrarna låg
mellan 2 300 och 5 000, och de kallades därför
polyestrar. De gåvo i röntgenogram skarpa
böjningsbilder. Några av dem voro kristallina, andra
hartsartade. Dessutom visade de sig vara
hygro-skopiska och hade svårbestämbar smältpunkt,
liggande mellan 50° och 100°. Smältan var
högviskös. Estrarna voro olösliga i vatten, alkohol^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
