Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 26 augusti 1944 - Kraftverkens issvårigheter, av Bertil Hagström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 augusti 19bi
997
transformatorerna för värmningen av grindarna
och har på så sätt fått ned driftkostnaderna
betydligt. Om man använder transformatorer med
luftkylning, som ju vanligen sker numera vid
utomhusställverk, bortfaller denna möjlighet. Om
en särskild värmeanläggning skall utföras för
varmvattnet, så som skett vid kraftverken vid
Imatra och Kegums, blir anläggningskostnaden
för1 denna ungefär densamma som för direkt
elektrisk värmning. Driftkostnaderna bli också
lika stora. Det har därvid åtminstone tidigare rört
sig om anläggningskostnader för stora grindar på
10 000 à 15 000 kr. och om en effektförbrukning
på 1 à 3 kW/m2 kyld area.
Sedan detta föredrag hölls 1940, har
civilingenjör Gösta de Maré i Aseas Tidning 1941 nr 7
behandlat isgrindarnas värmning på elektrisk väg
och därvid även framlagt resultaten av en del
försök, som utförts av Vattenfallsstyrelsen, vilka
synas peka på, att en tillförd effekt av 0,5 kW/m2
kyld area skulle vara tillräcklig för vanliga
grovgrindar. En av de Maré genomförd
kontrollberäkning under förutsättning att isgrindjärnens
yta skall hållas vid + 0,1 °G, vid vilken
temperatur isnålarna icke skulle kunna bildas på järnen,
gav en erforderlig effekt av 0.28 à 0,41 kW/m2.
Sannolikt beror möjligheten att sänka
effektbeloppen till en del på om värmningen av grindarna
startas i god tid, innan kravning kan befaras.
Grindarnas konstruktion och andra lokala
förhållanden kunna dock spela en viss roll, varför
det icke torde vara tillrådligt att generellt sänka
den tillförda effekten alltför mycket.
Ehuru kostnaderna bli ungefär desamma, har
dock varmvattenvärmningen vissa fördelar
gentemot den direkta elektriska värmningen.
Regleringen blir smidigare och man kan lätt, i ett intag
med flera grindar, tillfälligt föra över större
värmebelopp än normalt till en grind genom att
minska värmeåtgången vid de övriga. Den
konstruktiva utbildningen av grindsektionerna
underlättas även, enär man dels slipper isoleringen,
dels icke heller är bunden av att grindarna måste
delas upp i sektioner med hänsyn till
önskvärdheten av att erhålla en lämplig spänning.
Vilket system man än väljer, får man som regel
räkna med stora effektförluster under den tid,
då värmningen pågår. De erfarenheter, som gjorts
vid användandet av de mekaniska grindrensare,
som uppsats, äro därför av mycket stort intresse.
De svåraste förhållandena torde råda vid
Untra-verket, där vattnet på grund av att
tilloppskana-len icke lägger sig lätt blir överkylt. Verket har
för närvarande två moderna rensare av Jonnerets
konstruktion, fig. 14. Den första har varit i tjänst
sedan vintern 1937/38; den andra sattes upp
omkring ett par år senare. Det har visat sig, att
grindrensaren kan klara av svällen på ett
aggregat. För att det skall vara möjligt att få bort
svällen, måste tänderna i skopan gå ned mellan
Fig. 14. Mekanisk grindrensare. Skopan i upphissat läge.
grindjärnen bortemot till deras fulla djup.
Grindarean är ungefär 100 m2. Skopans bredd är 2 m
i den första maskinen, i den andra något större.
Lyfthastigheten är 0,5 m/s, och maskinen kan gå
över hela grinden en gång på 10 à 15 min.
Det har i detta fall visat sig, att grindrensaren
även gör stor nytta, då det gäller att få bort ytisen
framför intagen. Tidigare, då dämningen var
lägre, kunde man släppa isen genom grindarna,
där den maldes sönder och smalt i
turbinkamma-ren. Numera måste den undanskaffas på annat
sätt. Försök visade tidigt att det är omöjligt att
avleda isen med länsor till isutskovet. Det har
emellertid visat sig möjligt att ta upp även ganska
stora isflak med rensaren, och det var för att öka
möjligheterna härtill, som den andra rensaren
försågs med bredare skopa och även i övrigt
gjordes något kraftigare. Man kommer naturligtvis
lika litet nu som tidigare ifrån, att de största
isflaken måste delas upp. Enligt vad Untraverket
uppgivit, orsakar grov is, som nu kommer ned,
visserligen kraftverken en hel del arbete men den
är redan så porös att det inte vållar något större
besvär att dela den.
Tuber och svalltorn
Vid friliggande tubledningar får man ett skal
av is på insidan, som så länge det sitter kvar ökar
fallförlusten något, vilket man får finna sig i. Vid
omslag i väderleken kan isskalet plötsligt lossna
och fylla turbinen. För att underlätta
bortskaffandet av isen kan man anbringa
isrensningsluc-kor på undersidan av tuben så nära turbinen som
möjligt. De besvär som isen förorsakar bli störst,
då temperaturen svänger omkring 0°.
Den is, som bildas i svalltorn, vållar i regel inga
bekymmer, om diametern är stor. Svallningarna
i tornet, då kraftverket är i drift, äro tillräckliga
för att bryta sönder den is som bildas vid kortare
driftstopp, exempelvis under en natt eller över ett
söndagsdygn. Endast efter något längre tids
driftstopp för reparation eller av liknande orsaker
torde åtgärder för att bryta sönder isen i
svall-tornet före igångkörningen vara erforderliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
