Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 2 september 1944 - Ultrakorta vågors utbredning, av Ove Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 september 19 A A
1019
Ultrakorta vågors utbredning
Civilingenjör Ove Norell, LSTF, Stockholm
En radiosändare inom långvågs-,
mellanvågs-eller kortvågsområdet ger fältstyrka vid jordytan
inte endast genom "markvågen" utan dessutom
genom den av jonosfärskikten återkastade
"rymdvågen", som obetydligt dämpad kraftigt utökar
sändarens betjäningsområde. Ju kortare
våglängden är, desto snabbare dämpas markvågen ut och
desto större betydelse får rymdvågen.
Nu är det emellertid så, att vid kortare
våglängder blir jonosfärskiktens brytande förmåga allt
sämre, och när man kommer till våglängder av
storleksordningen 10 m återkastas rymdvågen
endast vid särskilt gynnsamma förhållanden i
jonosfären. Genom sporadiskt förekommande låga
E-skikt kan man visserligen stundom få dylika
reflexer ända ned till 5 m våglängd, men bortsett
från dessa gränsbandsföreteelser är det typiskt
för ultrakortvågsområdet (10—0,001 m) att man
där inte såsom inom övriga våglängdsområden
kan räkna med någon reflekterad rymdvåg. Man
är uteslutande hänvisad till de räckvidder som
den kraftigt dämpade markvågen kan ge.
Det har varit ett synnerligen svårt matematiskt
problem att klarlägga markvågens utbredning
Fig. 1. Fältstyrka som funktion av avståndet vid
utbredning över hav (o — 4 10—e = 80). Vertikal polarisation.
P = 1 kW, hs = 0, hm — 0 (enl. van der Pol och Bremmer).
dk 621.396.11
längs den krökta jordytan. Först på sistone har en
fullständigare och praktiskt användbar lösning
framlagts, där hänsyn tagits till såväl jordytans
krökning som dess ändliga ledningsförmåga och
dielektricitetskonstant. Av de många framstående
namn, som knutits till utvecklingen och
kompletteringen av den Sommerfeldska
vågutbredningsteorin, skola här endast nämnas B van der Pol och
H Bremmer samt T L Eckersley, vilkas
epokgörande arbeten publicerades under senare
hälften av 1930-talet. Tack vare dessa kan man nu på
ett säkrare sätt än tidigare bedöma de faktorer
som påverka markvågens utbredning vid olika
våglängder.
Vid ultrakortvågsutbredning kan man särskilja
några olika fenomen, nämligen avböjning eller
diffraktion med åtföljande dämpning, reflexion
mot jordytan, brytning i atmosfären och stundom
även totalreflexion i atmosfären.
Befinner sig mottagaren inom sändarens optiska
horisont, inom vad vi i fortsättningen kalla
när-zonen, så är reflexionen mot jordytan vanligen
av dominerande betydelse för fältstyrkan. Vid
stora antennhöjder, som exempelvis vid kommu-
Fig. 2. Fältstyrka som funktion av avståndet vid
utbredning över land (a — 10—13, e=4). Vertikal polarisation.
P = 1 kW, ht ■= 0, hm — 0 (enl. van der Pol och Bremmer).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
