Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 23 september 1944 - Armerade tegelkonstruktioner, av Sven Hultquist - Beräkning av hängbroar, del I, av Sven Olof Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1104
TEKNISK TIDSKRIFT
DK 693.2
Armerade tegelkonstruktioner, av Hjalmar Granholm,
CTH:s handl. 16. Gumperts förlag, Göteborg 1943. 115 s.,
71 fig. 2 kr.
Förf. framhåller, att armerade tegelkonstruktioner
knappast utförts i vårt land. Det armerade teglet är dock ingen
nyhet utan har varit känt i åtminstone hundra år och med
god framgång använts i olika slags konstruktioner.
Ur en kort historik framgår att engelsmännen varit
föregångsmän på området och att en hel del försök utförts,
som givit någorlunda bestämda riktlinjer för armerade
tegelkonstruktioners beräkning, vilken endast i fråga om
materialkonstanter skiljer sig från armerade
betongkonstruktioners.
I det följande lämnas en redogörelse för en serie
provningar av armerade tegelkonstruktioner, vilka äro utförda
med 78- och 105-hålstegel, samt med 1,4-tegel. Förf.
framhåller månghålsteglets förtjänster ur isolerings- och
mate-rialbesparingssynpunkt; 154 105-hålstegel kunna tillverkas
av samma materialmängd som 100 massivtegel. Av
tryck-provningarna framgår dessutom att 78-hålsteglet har
betydligt bättre och 105-hålsteglet lika goda
hållfasthetsegenskaper som 1,4-teglet, varjämte månghålsteglet visade
en betydligt mindre spridning på hållfasthetsvärdena.
Ett intressant kapitel i avhandlingen ägnas åt en rätt
ingående diskussion över hållfasthetsvärdenas spridning,
vilken ju är av avgörande betydelse för fastställande av
de tillåtna påkänningarna.
En armerad tegelkonstruktions bärförmåga är i hög grad
beroende av cementtillsatsen i bruket. Författaren förordar
cementkalkbruk 1 :1/3 : 3, men även kalkcementbruk nr 1
har med fördel använts under det att rent kalkbruk ger
allt för dålig vidhäftning. I detta sammanhang framhålles
även att de gamla vanliga sträckankarjärnen lämpligen
böra ersättas med flera klena rundjärn, som inläggas i
fogarna i cementrikt bruk.
Härefter redogöres för huvudförsöken, provning av
tegelbalkar armerade med rundjärn st 52 i nedersta fogen utan
särskild ändförankring. För 1,4-tegel med cementkalkbruk
1 : Vs : 3 erhölls E .= 60 000 kg/cm2, vilket ger n ,= 35. Med
kalkcementbruk nr 1 blev n i= 60—70. Skjuvspänningarna
äro de farligaste vid armerade tegelbalkar. Vid övergång
från cementkalkbruk 1 :1/s : 3 till kalkcementbruk nr 1
minskades hållfastheten från 5,3 à 8,7 till 2,9 à 3,2 kg/cm2.
Brott uppstod i balkarna på grund av skjuvning eller
sträckning i järnen, under det att ingen balk gick sönder
på grund av krossning, trots att enligt beräkning
tegelspänningen uppgick till max. 137 kg/km2.
Belastningsförsöken med månghålstegelbalkar gåvo relativt goda resultat.
1 praktiken torde även här skjuvhållfastheten vara
bestämmande för konstruktionens användbarhet. Denna synes
vara ungefär lika med skjuvbrottspåkänningen för balkar
av massivt 1,4-tegel.
Författaren kommer i detta sammanhang in på
frågan om cementhaltens i bruket inverkan på en väggs
värmeisoleringsförmåga och framhåller, att han ej kan
finna att denna nämnvärt försämras vid cementrikare
bruk.
Ur långtidsbelastningsprov framgår att effekten av
krypning och krympning är ganska betydande. Den slutliga
nedböjningen torde uppgå till ungefär dubbla värdet av
den första elastiska deformationen. Författaren anser sig
dock kunna konstatera att krypningen icke har någon
menlig inverkan på brotthållfastheten.
Provning av armerade tegelplattor visa dessas stora
bärförmåga. En 3 m platta av tegel på lågkant (tjocklek
12 cm) med 110 cm diameter i över- och underkanten av
varje fog brast vid en belastning motsvarande ungefär
2 500 kg/m2.
Såväl transversal- som längsarmering i tegelpelare ger
goda resultat. Författaren förordar längsarmering, då
denna deltar även vid mindre last, under det att
trans-versalarmeringen närmast kan betecknas som katastrof-
hindrande. Dessa längsarmerade pelare utföras lämpligen
med betongkärna, i vilken järnen läggas.
I ett följande kapitel anger författaren lämpliga tillåtna
påkänningar. För 1,4-tegel med murbruk klass I (ungefär
cementkalkbruk 1 :1/3 :3) anges exempelvis tryck- och
skjuvpåkänningarna till 30 respektive 2,0 kg/cm2. För
1,6-legel finnas tyvärr ej tillräckliga provningar utförda, för
att värden här skola kunna anges. Beräkningsmetoder och
konstanter meddelas även.
En del praktiska anvisningar lämnas angående brukets
lämpliga beskaffenhet, fogars utförande m.m.
Även risken för rostangrepp behandlas och härav
framgår att något kalk i bruket är till fördel. Murbruk klass I
bör komma till användning i utsatta konstruktioner och
lämnar ett gott skydd.
Som avslutning beskrivas några på senare år utförda
armerade tegelkonstruktioner.
Avhandlingen är överskådlig och ger läsaren en god
inblick i möjligheterna av att använda armerade
tegelkonstruktioner. Det synes dock vara önskvärt, vilket
författaren . även framhåller, att provningarna kompletteras,
framför allt så att tillförlitliga konstanter för 1,6-teglet
erhållas.
Över öppningar i tegelväggar ha armerade tegelbalkar
i flera fall använts på sista tiden och konstruktörer och
byggare ha varit mycket nöjda med resultaten. Man får
därför hoppas, att vederbörande myndigheter skola visa
intresse för detta utförandesätt och att officiella tillåtna
påkänningar skola anges. Sven Hultquist
dk 624.5
Beräkning av hängbroar, del I, av Hjalmar Granholm.
CTH:s handl. nr 22, Göteborg 1943. 206 s., 63 fig. 9 kr.
Arbetet behandlar hängbroars beräkning med den
oför-styvade brons beräkning såsom grundproblem.
Förstyv-ningsbalkens inverkan utrönes genom
korrektionsberäk-ning från grundproblemet.
Sålunda härledes först för en oförstyvad kabel uttrycken
för horisontalkraften på grund av egenvikt, trafik, töjning,
temperaturändringar, horisontalförskjutningar av
förankringarna samt tornens inspänning och uttryck uppställas
för kabelns nedsjunkning av punktlast i spannmitt, och
på grund av en icke uppdelad, jämnt utbredd trafiklast,
dels placerad symmetriskt i förhållande till spannmitt och
dels utlöpande från ena tornet.
Förf. demonstrerar de bägge gängse metoderna för
bestämning av kabelspänningen, nämligen energimetoden ocli
den geometriska metoden. Det närmare sambandet mellan
dessa metoder skulle kunna ytterligare något förtydligas.
Sättes, såsom brukligt är i energimetoden, £ =1/2 eller
försummas "differentialer" av högre ordningar i den
geometriska metoden, ge bägge metoderna samma
horisontalkraft, som man får när man antar, att den rörliga lasten
förorsakar jämnt fördelade hängarkrafter. Medtas å andra
sidan sistnämnda högre "differentialer", erhålles samma
horisontalkraft, som när förf:s £ i energimetoden införes
med sitt korrekta värde. Den mest metodiska och klara
uträkningen av det "mer exakta" värdet på
horisontalkraften torde erhållas, när man först utför beräkningen
under förutsättning av lika hängarkrafter och därefter
vid sidan av temperaturkorrektionen co 11,
töjningskorrek-tionen och upplagsförskjutningskorrektionen A L tillägger
"hängarkraftkorrektionen" — j f(s’ rj’†t dx æ — \ fv’2 dx.
Kriwoshein (2:a Brokongressens rapport 1929, s. 617)
m.fl. förorda detta. Hur beräkningarna lämpligen skola
genomföras har tidigare visats.
Med de metoder avhandlingen arbetar torde svårigheten att
införa det korrekta värdet £ ‡ { vara stor; förf. anmärker
själv, att han över huvud taget, så snart det gäller
praktiska tillämpningar, är tvungen att sätta koefficienten
£ = y. Inverkan av ett exakt £ ‡ ? är emellertid i
praktiken vanligen betydligt mindre än inverkan av en annan
korrektion, nämligen den som beror på kabelelementens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
