Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 14 oktober 1944 - Arbetsledningspsykologi, av Gösta Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1A oktober 19 A A
1105
Arbetsledningspsykologi
Fil. dr Gösia Ekelöf, LSTF, Stockholm
Arbetsledningen är tekniskt och driftekonomiskt
inriktad, då den främst tar sikte på kapitalet som
produktionsfaktor och dess rationella
nyttiggörande i arbetet, eller på arbetsprocesserna och
ar-betsoperationerna och dessas ekonomiska
genomförande. Arbetsledningen är socialt och
psykologiskt inriktad, da den främst tar sikte på
människan som produktionsmedel och hennes
rationella nyttiggörande i arbetet.
De socialt inriktade arbetsledarfunktionerna
avser att skydda människan mot ohälsa, olycksfall
och onödig förslitning samt att höja den
fysiologiska aktiviteten, under det de psykologiskt
betonade funktionerna avser att befordra den
psykiska aktiviteten främst genom att eliminera
psykisk trötthet, stimulera trivsel och arbetsvillighet.
Den psykiska aktiviteten tar sig framför allt
uttryck i anpassningsförmåga, vakenhet, intresse,
framåtanda.
Arbetsledningen har som enhetlig
verksamhetsform ej hittills varit föremal för studium
med undantag för vissa tekniska och
driftekonomiska funktioner. Då har det varit dessas
teknik och organisation, som man intresserat sig
för, mindre de psykologiska betingelserna och
dessas återverkan på effekten.
Arbetslednings-psykologin har ej heller utformats som någon
mer självständig gren av den tillämpade
psykologin. Den hämtar sina rön, dels från den
praktiska erfarenheten, dels från de delar av
industripsykologin, socialpsykologin och den allmänna
psykologin, som har tillämpning på den
arbetsle-dande verksamheten.
Den optimala arbetstiden
I)e av arbetspsykologerna verkställda
trötthetsundersökningarna inom industriellt arbete ger en
del hållpunkter för arbetstidernas och
arbets-pausernas rationella utnyttjande. Sålunda vet
man, att arbetsperiodens längd, vare sig det är
fråga om arbetsdagens eller arbetsveckans, har
ett klart psykiskt inflytande på arbetsresultatet.
Undersökningar visar t.ex., att
genomsnittsproduktionen för 8 h dagen utgör 94 % av den
maximala produktionen, under det att 10 h dagen
motsvaras av 90,3 % under samma betingelser. Bland
annat genom laboratorieundersökningar har man
Föredrag vid Svenska Teknologföreningens kurs i
industripsykologiska frågor den 3 mars 1944.
UK 331.1 : 658.3
kunnat få belägg för den slutsatsen, att denna
skillnad till väsentlig del sammanhänger med en
omedveten tendens att reglera arbetstakten efter
dels den befintliga mängden arbete och dels den
tillgängliga arbetstiden. Man har därjämte
konstaterat, att vid alla reduktioner av arbetstidens
längd i syfte att höja arbetsintensiteten, liksom
över huvud vid alla mer genomgripande
omläggningar i driftformerna, tar det en viss tid, ända
upp till ett halvt år eller mer, innan människan
hunnit inställa sig på de nya arbetsbetingelserna
eller, i detta fallet, innan arbetsintensiteten ökat
i motsvarande grad till arbetstidens avkortande.
Denna arbetsintensitetens stegring vid förkortad
arbetstid gäller emellertid endast intill en viss
gräns. Gar man under den gränsen, som för ett
flertal industrigrenar synes ligga omkring 40 h
arbetsvecka, får man sämre prestationsresultat.
Man talar även om en optimal arbetsdag till
skillnad från den maximala. Denna optimala
arbetsdag, som lämnar största möjliga resultat i
förhallande till den förbrukade tiden, är emellertid
beroende av en mångfald faktorer, varför den
starkt varierar från arbetsform till arbetsform.
Enligt professor Lipmann skulle den optimala
arbetsdagen variera från 6 h inom t.ex.
porslins-och glasindustrin till 10,5—13,6 h inom
textilindustrin. Mycket vidlyftiga undersökningar har
även gjorts av arbetsrytmens betydelse för
prestationernas storlek. Det är en allmän erfarenhet,
att arbetsprestationerna väsentligt har kunnat
förbättras genom inskjutande av lämpliga vilopauser.
Frågan om arbetspauseiingen i vad den gäller
eliminering av fysiologisk trötthet är emellertid
främst ett fysiologiskt spörsmål, varför jag ej här
går in därpå. Det förefaller för övrigt som om
modernare undersökningar av tröttheten inom
industriellt arbete och försöken att bekämpa
denna genom ändamålsenlig pausering skulle tyda
på, att den ökning av aktiviteten och därmed
prestationen, som vinnes, i högre grad har sin
förklaring i psykiska verkningar än i fysiologiska,
dvs. i en fysiologisk motverkan av
trötthetsgifter-nas verkan.
Den rent psykologiskt fördelaktiga verkan av en
rationellt avvägd pausering ligger uppenbarligen
i den tillfredsställelse arbetaren känner över att
så att säga legitimt få tillfredsställa ett naturligt
vilobehov. Den motsatta situationen att behöva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
