Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 21 oktober 1944 - Insänt: Teknisk värdering av anläggningar, av Ragnar Liljeblad, Yngve Rapp, Per Frenell, Torvald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 oktober 19 44
1219
kostnadsberäkningar, en mot framtiden riktad verksamhet,
för vilken de historiska kostnaderna icke kunna ha annan
betydelse än som en ledning vid uppskattning av de
framtida. Ett införande av avskrivningar fördunklar dessa
beräkningars klara ex-ante karaktär och komplicerar
alldeles onödigt beräkningarna. Det förhåller sig ju nämligen
så, att på vilket sätt, som en investeringsutgift än
fördelas över ett antal år, det vill säga, vilken
avskrivningsplan, som än fastställes, är nuvärdet av de olika årens
"kostnader" i form av ränta och värdeminskning alltid
lika med investeringsutgiften. Att införa avskrivningar i
dylika kalkyler är därför ungefär som att sprätta upp
en kostym för att därpå sy ihop den igen.
Enklare och ekonomiskt riktigare är att konsekvent räkna
med nuvärdet av framtida utlägg eller motsvarande och
konstanta medelårskostnader vid behandling av
ekonomiska tidsproblem (se härom exempelvis schneider E
’’Investering og Rente", Köpenhamn 1944, eller Rapp Y
’’Nuvärdemetoden och dess användning vid behandling av
några ekonomiska tidsproblem", Nord. T. Tekn. Økon.,
sept. 1941). Yngve Rapp
Dr Liljeblads artikel "Depreciation of Industrial Plant"
avser ett specialområde, nämligen verktygsmaskiner inom
verkstadsindustrin, där dels förslitningen är stor, och dels
den ekonomiska brukstiden är kort på grund av städse
förekommande konstruktiva förbättringar av maskinerna
och rationaliseringar av arbetsmetoderna. Han har inom
detta specialområde kommit till det resultatet, att
värdeminskningen blir degressiv, dvs. fortlöper efter en kurva,
som ligger under den räta linjens värdeminskning.
För att komma till detta resultat har han medtagit dels
underhållskostnader och dels minskad tidsenlighet, vilket är
principiellt riktigt, då det gäller att bestämma den
tidpunkt, då det är ekonomiskt fördelaktigt att utbyta en
försliten eller otidsenlig maskin mot en ny
arbetsbesparande och modern maskin.
Liljeblad har härvid för enkelhetens skull satt
restvärdets noll. Detta är emellertid i många fall en alltför grov
förenkling och leder till oriktiga resultat.
En maskin, som är fullt funktionsduglig, och som utbytts
på grund av för liten produktionskapacitet e.d., kan
mycket väl användas i annan verkstad eller fabrik, där
anspråken äro mindre eller förhållandena annorlunda, och har
därför fortfarande ett kanske ej obetydligt restvärde.
Vid bestämmandet av det tekniska värdet på en
anläggning eller anläggningsdel, måste man utgå ifrån att
anläggningen underhållits på ett sådant sätt, att den är fullt
funktionsduglig. Skulle vid värderingen brist i underhållet
konstateras, så måste avdrag härför göras i
värderingssumman, som jag också angivit i min artikel.
Underhållskostnader öka icke en anläggnings värde utan
åstadkomma endast upprätthållandet av anläggningens
funktionsduglighet.
Som exempel kan tas en oljekyld transformator. Tid efter
annan måste oljan i denna filtreras eller utbytas, vilket
medför vissa kostnader. Dessa ha emellertid på intet sätt
ökat transformatorns ursprungliga värde utan endast gjort
det möjligt för transformatorn att fortsätta sin funktion.
Man måste således noga skilja mellan
underhållskostnader och värdeminsknings- eller avskrivningskostnader.
Orsakerna till den fortgående värdeminskningen av en
anläggning kunna vara av två slag, nämligen sådana av
fysikalisk eller biologisk art och sådana av funktionell natur.
Det förra slaget av värdeminskning beror på försämring
genom naturligt slitage, naturelementens förstörande inverkan
på materielen och andra liknande orsaker, som man med ett
sammanfattande uttryck skulle kunna kalla "tidens tand".
Denna värdeminskning fortgår kontinuerligt under hela
brukstiden. Vilken form denna värdeminskningskurva har
kan icke med säkerhet framdeduceras eller bevisas. Det
enda man med visshet vet, är att värdeminskningen på
grund av ovan angivna orsaker är minst i början av bruks-
tiden och störst vid slutet, dvs. värdeminskningen är
progressiv. I överensstämmelse härmed har från olika håll
föreslagits, att avskrivningarna på en nyanläggning icke
skola börja förrän efter 2:a eller 3:e året efter det
anläggningen tagits i bruk. Dessa förslagsställare anse således,
att en anläggning har sitt fulla nyvärde under de första
åren, vilket givetvis icke är fullt riktigt.
Den progressiva värdeminskningskurva, som angivits i
min artikel, torde därför i allmänhet mycket nära
representera de verkliga förhållandena, även om smärre
avvikelser kunna förekomma i speciella fall.
Värdeminskning efter den räta linjen har, såvitt jag
kunnat finna, icke av’ någon påståtts vara riktig, utan endast
att metoden är enkel. Den bör heller icke användas annat
än då det gäller att få fram ett approximativt värde,
exempelvis för beskattningsändamål.
Den degressiva värdeminskningen har, såvitt jag vet,
aldrig förordats eller tillämpats vid värderingar av
anläggningar, emedan den ger ännu större felaktigheter än enligt
räta-linjen-metoden.
Det funktionella slaget av värdeminskning omfattar
sådan, som orsakas av att anläggningen eller
anläggningsdelen genom nya tekniska framsteg på området icke längre
fyller sitt ändamål på ett ekonomiskt eller tekniskt
tillfredsställande sätt, eller att anläggningen genom att
utvecklingen tagit annan riktning än som ursprungligen
beräknats blivit till sin omfattning olämplig.
Denna värdeminskning är i regel icke kontinuerlig utan
spontan och irreguljär samt inträffar i allmänhet långt
efter det anläggningen tagits i bruk, om den över huvud
taget uppträder under den normala brukstiden.
Detta slags värdeminskning kan på grund av sin
irreguljära natur självfallet icke tas in i allmängiltiga normer
för värdering, utan hänsyn måste tas till den i varje
särskilt fall, som jag också antytt i artikeln.
Att det här fordras en betydande omdömesförmåga vid
värderingen framgår av följande exempel.
Antag att vattenturbinerna i en kraftstation skola
värderas. Dessa turbiner äro av äldre konstruktion med 75 %
verkningsgrad. Genom teknikens utveckling ha nya
turbiner under motsvarande förhållanden 90 % verkningsgrad.
De gamla turbinerna skulle således ha ett mycket
obetydligt värde. Men detta är ej säkert, ty om den tillgängliga
vattenmängden är tillräcklig för att med de gamla
turbinernas lägre verkningsgrad täcka det föreliggande
energibehovet, finnes icke något ekonomiskt skäl att ur
verkningsgradssynpunkt slopa de gamla turbinerna eller nedsätta
deras värde. Det är endast vid ett ökat energibehov, eller om
den tillgängliga vattenmängden är otillräcklig för det
befintliga energibehovet, som det kan vara ekonomiskt
fördelaktigt att slopa de gamla turbinerna och ersätta dem med nya.
Analoga överväganden måste göras vid värdering av
arbetsmaskiner, ehuru man vid dessa, i stället för
verkningsgraden, måste ta hänsyn till maskinernas effektivitet
ur produktionssynpunkt.
Som framgår av min artikel, har jag vid bestämning av
fort-farighetsvärdet för enkelhetens skull använt
räta-linjen-metoden. Den ger givetvis icke ett fullt riktigt resultat, men kan
användas vid överslagsvärderingar för att under vissa
förutsättningar erhålla ett approximativt värde. Per Frenell
För intresserade av ovan berörda frågor kan meddelas att
Svenska Elektricitetsverksföreningen år 1939 tillsatte en
kommitté med uppdrag att utarbeta regler och anvisningar
för beräkning av det tekniska värdet av elektriska
distributionsanläggningar. Kommittén framlade år 1943 ett
förslag till beräkningsnormer, vilket dryftades vid ett extra
föreningsmöte i oktober samma år. Ett med hänsyn till
de härvid framkomna synpunkterna reviderat förslag
slutbehandlas f.n. inom kommittén. Normförslaget av år 1943
har publicerats i Elektricitetsverksföreningens Handlingar
1943 nr 26, och torde föreligga i slutredigerat skick i höst.
Torvald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
