Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Ultrakortvågsteknikens konstruktionselement, av Carl-Georg Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1279
Fig. 14. Barkhausen—Kurz-rör,
använt för 18 cm våglängd.
ordning decimeter. Dioder finnas vilka äro
användbara ned till 10 cm våglängd, se fig. 12. I
detta sammanhang kan påpekas att vissa
kristalldetektorer av det slag som användes i mottagare
i radions barndom äro användbara ned i
milli-metervågsområdet. Dessa detektorers relativt
ostabila mekaniska egenskaper göra dem dock mindre
lämpliga.
Som oscillatorrör är trioden av dominerande
betydelse. För våglängder över 1—2 m göras de större
rören pressluft- eller vattenkylda, fig. 12 och 13.
Även tetroder och pentoder ha fått en viss
användning för de längre våglängderna inom
ultra-kortvågsbandet. Sålunda har Philips utvecklat en
dubbelpentod, EFF50, som möjliggör
förstärkning ned till ca 60 cm. Röret är brusfattigt och
har god branthet, varför det lämpar sig väl i
för-stärkarsteg mellan mottagningsantennen och
första demodulatorn.
Ett sekundäremissionsrör med liknande
prestanda har hos RCA utvecklats av Wagner och Ferris
("orbital-beam"). Genom att elektrostatiskt
avlänka elektronstrålen efter en cirkelbåge ha
in-och utgångssida på röret kunnat väl skärmas från
varandra.
Rör av Barkhausen—Kurz-typ
Detta rör, eller snarare detta sätt att utnyttja ett
triodrör, omtalades första gången 1920. I en triod
kastar man helt enkelt om spänningarna så att
gallret får en positiv och anoden en svagt
negativ potential i förhållande till katoden. De från
katoden emitterade elektronerna accelereras av
det positiva gallret, varvid de flesta elektronerna
rusa igenom detta för att sedan repelleras av den
negativa anoden och åter rusa genom gallret men
nu i motsatt riktning. De attraheras åter av
gallret och kunna fortsätta att pendla kring gallret
flera gånger, innan de slutligen uppfångas därav.
Genom att en yttre svängningskrets är anordnad
mellan gallret och anoden komma
växelspänningar att överlagras på dessa elektroders
likspänningar. Elektronerna komma därigenom att
samlas till ett pendlande rymdladdningsmoln, som
inducerar strömmar i den anslutna
svängningskretsen, varigenom svängningarna upprätthållas.
Till skillnad från en triodoscillator, vars frekvens
bestämmes av de yttre kopplingselementen, kan
Barkhausen—Kurzröret blott svänga på en
frekvens som bestämmes av rörelektrodernas
spänningar och inbördes avstånd. Fig. 14 visar ett rör
av denna typ.
Genom speciell utformning av gallret kan man
få rör som svänga ned mot 1 cm våglängd. De
erhållna effekterna bli emellertid då mycket små.
Mycket arbete har nedlagts på att fullkomna
denna rörtyp och för att klarlägga det i
verkligheten mycket invecklade svängningsförloppet.
Trots detta har röret ej fått någon större teknisk
användning.
Rör av magnetrontyp
Magnetronerna äro relativt enkelt uppbyggda
och bestå i allmänhet blott av en rak glödtråd
med en koncentriskt däromkring anordnad anod,
ofta uppslitsad i två, fyra eller flera segment.
Dessa anodsegment äro gruppvis förbundna och
anslutna till de två uttagen från röret. Sitt namn
har röret erhållit därav att det för sin drift
kräver ett magnetfält, riktat i huvudsak parallellt
med glödtråden. Genom magnetfältet komma de
elektroner, som ursprungligen slungats radiellt
ut från glödtråden mot den positiva anoden, att
avlänkas och beskriva kretsformiga banor. Även
här erhållas på grund av på anodsegmenten
överlagrade växelspänningar kring glödtråden
löpande moln av elektroner, som på anodsegmenten
inducera laddningar. Magnetröret kan svänga på
en viss lägsta våglängd, bestämd av magnetfältets
styrka, men även längre våglängder kunna bildas.
Då flerslitsröret även statiskt besitter ett negativt
motstånd, kunna även godtyckligt låga
frekvenser alstras; härvid är dock löptidseffekten utan
betydelse. För att just en önskad frekvens skall
bildas anslutes mellan uttagsledarna en för
denna frekvens avstämd parallellresonanskrets.
Oftast är denna resonanskrets inbyggd i själva
röret och i omedelbar anslutning till anoden,
såsom framgår av fig. 15. I en intressant schweizisk
konstruktion, kallad turbator, ingå
anodsegmenten som delar av en hålrumsresonator.
Magnetronen börjar kunna konkurrera med tri-
Fig. 15. Magnetronrör för 5 cm våglängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
