Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Linjefel i soluppgången, av B R - Stålzinklinor för friledningar i Tyskland, av B R - Energibehovet för svetsning av en vattenkraftgenerator, av B R - Ny Teknik søges, af Kumbel - Växelströmsmotståndet hos stålaulminiumlina, av B R - Elektrisk hötorkning i Schweiz, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1282
TEKNISK TIDSKRIFT
latorkedjan blir på grund härav mycket ojämn. Det uppstår
överslag över enstaka element och dessa delurladdningar
kunna sedan utvecklas till ett överslag över hela kedjan.
Störningarna kunna icke undvikas genom förstärkning
av isolationen. Däremot anses felfrekvensen kunna minskas
genom användning av isolator typer med högre, torr
överslagsspänning, exempelvis typer med större diameter.
I Sverige äro erfarenheterna av dessa fel något
annorlunda än i Frankrike. Så vitt bekant har det ej iakttagits,
att våra ledningar för högre spänningar — 50 kV och
däröver — ha varit mera utsatta för övergående. fel på
morgonen än under dygnets övriga timmar, möjligen
beroende på att de hos oss använda hängisolatorerna äro
mindre känsliga för fukt än de franska. Däremot torde
våra ledningar för lägre spänningar ofta uppvisa en
påfallande hög felfrekvens just under morgontimmarna.
Förklaringen härtill kan dock vara en annan än den ovan
framförda, som tydligen i första hand avser
hängisolatorer (ETZ 1944 h. 13/14). B R
Stålzinklinor för friledningar i Tyskland. Sedan 1934
har aluminium varit det dominerande materialet för
kraftledningslinor i Tyskland. Sedan det blivit nödvändigt att
spara även på detta material, har man sökt finna en
ersättning bl a. i zink. Man har därvid kommit fram till
en lintyp, som liksom stålaluminiumlinan har en kärna
av stål men där de yttre trådarna utgöras av en
järn-zinklegering. Arean blir 2,1 gånger motsvarande
stålalumi-niumlina och 2,6 gånger den ekvivalenta rena
aluminiumlinan, under det att det med ren stållina fordras en area av
6—7 gånger den rena aluminiumlinans. Den legerade
järn-zinktråden uppges vara fri från de svagheter, som vidlåda
den rena zinktråden, benägenheten för korrosion,
kristallisering och sönderfall (Elektrizitätswirtsch. 1944 h. 2). BR
Energibehovet för svetsning av en
vattenkraftgenerator. Man har roat sig med att räkna ut, hur lång tid en av
27 500 kVA generatorerna i det schweiziska kraftverket
Verbois skulle behöva för att producera den energi, som
åtgått för att svetsa maskinen. Vid en effektfaktor av 0,8
levererar generatorn på en timme 22 000 kWh. För
svetsningen åtgick 11 000 kWh. Den erforderliga drifttiden
skulle således bli 30 min (Bull. schweiz. elektrotechn. Ver.
1944 h. 6). B R
Ny Teknik søges
Gruk om en Superteknik
Menneskeheden
liar lært sig det Trik
at beherske N a t u r e n
ved Hjælp af Teknik —
men mangler
(at dømme af Storpolitikken)
dèn ene Teknik
at beherske Teknikken.
KU M BEL
Växelströmsmotståndet hos stålaluminiumlina. Den
nya schweiziska 150 kV ledningen
Innertkirchen-Wimmis-Miihleberg utföres med stålaluminiumlina med 170,5
mm2 aluminium och 40 mm2 stål. Stålkärnan består av
sju parter 2,7 mm tråd och är utförd med en slaglängd
av 160 mm i vänsterslagning. Aluminiumtrådarna äro
lagda i två lager, det inre bestående av tolv 2,7 mm
trådar med slaglängden 215 mm och högerslagning, det yttre
innehållande aderton 2,7 mm trådar med slaglängden 245
mm i vänsterslagning. Försök, som gjordes med olika
linkonstruktioner, visade, att motsatt slagningsriktning på
de båda aluminiumlagren var att föredra. Slogs båda
lagren åt samma håll, ökade växelströmsmotståndet med
ökad strömstyrka. Det uppges, att motståndsökningen
kunde uppgå ända till 50 %. Vid motsatt
slagningsriktning blev motståndet däremot till följd av den magnetiska
kompensationen lika stort för alla praktiskt förekommande
strömstyrkor (Bull. schweiz. elektrotechn. Ver. 1944 h. 3).
B R
Elektrisk hötorkning i Schweiz. Artificiell hötorkning
på elektrisk väg har under de senaste åren fått en
utomordentligt stor betydelse inom det schweiziska jordbruket.
Vissa experiment gjordes redan under det första
världskriget, men man lyckades då icke komma fram till någon
ekonomiskt bärig metod. Det är först under krigsåren,
som man tack vare ett intensivt forskningsarbete vunnit
framgång på detta område.
Fördelarna med den artificiella torkningen äro främst
betingade av att det konsttorkade höet är betydligt
värdefullare som kreatursfoder än det vanliga, lufttorkade. Detta
förlorar nämligen under torkningsproceduren en stor del
— i genomsnitt 40 % — av sitt näringsvärde. Räknat på
hela den schweiziska foderskörden motsvarar detta en
förlust på ca 100 Mfrcs/år, vilket är mera än värdet av den
årliga kraftfoderimporten till Schweiz före kriget. Ett sätt
att bättre tillvarata gräsets näringsvärde är att ensilera
grödan. Ensileringen har emellertid den stora nackdelen,
att det är oanvändbart vid mjölkproduktion för
osttillverkning och har därför måst förbjudas inom sådana
produktionsområden. Denna svaghet vidlåder icke det
konsttorkade höet.
Följande tabell visar skördeutbytet per hektar för några
olika slag av grödor.
Stärkelse-
Äggviteenheter ämnen
kg kg
konsttorkat hö .......... 5 000 1 000
vanligt hö .............. 3 300 450
havre .................. 1 500 200
korn ................... 1 540 154
potatis ................. 4 000 190
Siffrorna visa det konsttorkade höets stora överlägsenhet
över de övriga grödorna.
Intill sommaren 1944 har det uppförts ej mindre än 47
större torkanläggningar med en installerad effekt
varierande mellan 250 och 1 200 kW. Den sammanlagda effekten
uppgår till 31 000 kW. Dessutom finns ett femtiotal mindre
anläggningar på 10—50 kW.
Ett flertal olika konstruktioner förekommer. I de flesta
torkas höet på band eller i trumma. En del anläggningar
äro inrättade för värmeåtervinning. Produktionsförmågan är
av storleksordningen 200—700 kg färdigtorkat hö per timme.
I regel ägas och drivas torkanläggningarna kooperativt av
jordbrukarna. Kostnaden för en medelstor anläggning är
ungefär 230 000 frcs, varav 55 % kommer på det egentliga
torkmaskineriet och resten fördelar sig ungefär lika på
den elektriska installationen, byggnaderna och
hjälpmaskineriet. Ungefär en tredjedel av kapitalet har tillskjutits av
staten och elkraftföretagen (Elektr.-Verwertung 1944/45
h. 1—3). B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
